Author - Martin Hedberg

Snart blir det bok om extremt väder

Jag har fått tidigare fått frågor om att skriva bok men det var först i det här projektet med förlaget Max Ström som jag kom till skott. Merparten av boken skrev jag i vintras och veckorna fram till förra veckan. Just förra veckan skulle jag ha deltagit i en think tank och åkt skidor i Lyngen i Nordnorge, men tvingade mig att välja bort det för att möta en deadline i bokprojektet. Det kändes surt då, men desto bättre när jag hade skickat texterna till korrektur. Och denna soliga fredag igår så signerade Jeppe Wikström och jag avtalet kring boken. En nog så viktig text.

Boken kommer, som jag tidigare har nämnt att handla om extremt väder. Orkaner, översvämningar, tromber, kyla, blixtar, värme, torka och bränder. Men den förklarar också hur jordskred och laviner bildas, vad norrsken är, varför pärlemomoln är vackra men bryter ner ozonskiktet, varför alpinister kan få lungödem, hur riktigt stora vågor bildas och varför korallreven i haven tar skada av koldioxiden i luften. Samt hur allt förändras med klimatet, varför och hur vi bör tänka på framtiden. Framtiden som redan är här. Men inte lika mycket som den kommer att vara snart.

Svårt att avgöra vem som är gladast, förläggare Jeppe Wikström eller författare Martin Hedberg.

Tro nu inte att det blir bok bara för att Jeppe och Martin är glada på bild. Mest slitsamt jobba har nog Charlotta Broady som brottas med mina texter, städar och gör så att det blir flyt i språket och en fröjd att läsa. Och Marianne Lindgren som som letar rätt på alla magiska bilder som jag kommer på att vi vill ha. Eller Martin Thelander som gör grafiken och Mikael Engbom som ser till att alla bilder och bokstäver hamnar i rätt ordning i själva boken. Och Henrik Grape som ser till att boken hamnar hos läsaren. För att inte tala om Johan Salander som leder projektet.

Boken blir både vacker, fascinerande och lärorik. Jo, jag vet att jag är jävig, men det är i alla fall min bestämda ambition och målsättning. En av mina favoriter är den grönländska katabatiska (fall-) vinden Piteraq vilket betyder ”den som överfaller dig”, eller hur det kan komma sig att en måttlig vind kan flytta tunga stenar i öknen. För att inte tala om alla rekord. Hur står sig Gudrun jämfört med Katrina, vilka är de dödligaste naturkatastroferna, var är det mest solsken och hur litet är Gotland i jämförelse med ett stort isberg?

Nåväl, än är det sidor som ska skrivas och korrigeras, bilder som ska förhandlas och layout som skall förfinas. Men/och det är stimulerande och skönt att ha kommit över en tröskel i form av att ha skrivit merparten av råtexten.

Vi gjorde en print på halva boken i februari och den var magisk att bläddra i. Om två veckor kommer vi att få en känsla för hur hela boken blir. Och det finns sju sidor (av tvåhundra) som fortfarande är blanka där jag kan skriva mer på. Det här blir bra.

Boken kommer ut i mitten av september.

/Martin

Kan ofödda barn rädda klimatet?

SVT Opinion Live hörde av sig och ville ha med mig i torsdagens program som bland annat ska ha en diskussion ”om vi bör sluta skaffa barn för att rädda klimatet”.

Men jag tackade nej. Och inte bara för bilden jag ser framför mig där kvinnor trycker ut barn ur sig och skadar klimatet på samma sätt som Al Capone skjuter kulspruta mot sina antagonister. (Just den illustrationen fick inte okay av en vän jag testade den på, så det fick bli den snälla varianten du ser idag)

Varför vill jag inte delta i debatten? Det är inte de nyfödda barnen som är problemet, utan att vi skolar in dem i vår livsstil. Vad gör det då för nytta att inte få barn om de potentiella föräldrarna fortsätter att leva icke-klimatsmart? Vi erkänner indirekt att vi lever ett ohållbart liv och vi vill ”lösa” det problemet genom att inte föda in fler till att leva det livet. En inte alltför vild gissning är att vi förmodligen inte heller vill att människor som lever med små klimatavtryck skall anamma vår livsstil heller. Men att dra slutsatsen att vi har gjort fel hittills och att inte heller vi bör ta oss det utrymmet i framtiden? Nej, dit ska vi inte gå, bättre att säga att man ”räddar klimatet” genom att inte föda barn.

Om man ska diskutera det ofödda barnets framtida klimatpåverkan så måste man väl rimligen börja med att diskutera de potentiella föräldrarnas klimatpåverkan. Det är ju de som ansvarar för barnets förehavanden de första åren, samt skapar vanor och värderingar som barnet förvaltar.

Forskarstudien som givit upphov till diskussionen visar på hur olika val vi gör har olika påverkan på klimatet. Den har en bredd och den resonerar utifrån olika antaganden. En lättläst sammanfattning har rubriken ”De fyra livsstilsvalen som är mest effektiva för att minska din klimatpåverkan”. Det är relevant. Ingenstans säger de ”Rädda klimatet genom att inte skaffa barn”. Men varför blir vetenskapliga studier ofta snuttifierade och grovt förenklade i den mediala debatten?

Ett antagande i studien är att barnen fortsätter med föräldrarnas livsstil. Genom att inte föda barn förhindrar man alltså detta. Nu är det dags att ta fram spegeln och inse att det som har störst inverkan är att ändra sin egen livsstil. Nu. Och givetvis se till att ens barn, födda eller ofödda, också har ett minimalt klimatavtryck.

(Jag vill också påtala hur illa det låter med ordet ”skaffa” barn. Samt min djupaste respekt för de som väljer att inte bli gravida av vilka personliga skäl man än har.)

Vi exploaterar framtiden och kommande generationers förutsättningar utan att fråga dem som skall leva i den världen om lov. ”Men hur ska man fråga den om lov som inte ens är född?” säger någon. ”Använd fantasin.” svarar jag. Vi väljer att debattera för-emot och en fråga i sänder, istället för att utveckla tankar, filosofier och samtal som skulle göra skillnad på riktigt. Men vi kanske inte vill, törs eller ens fattar?

Om vi ska ha en 50-50 chans att leva upp till Parisavtalet så har vi tio-femton år kvar på nuvarande utsläppsnivåer. Sedan skall det vara noll (0) utsläpp av CO2. Dvs ingen olja, ingen naturgas, inget kol. Dessutom utan att skövla skogar eller ekosystem.

Det är så snart att barnen som föds idag är inte ens myndiga då! Om man är i fertil ålder så utgör man troligen större belastning på klimatsystemet än barn och ungdomar som inte ens är myndiga. Hur kan man då ens resonera i termer av ”rädda klimatet” utan att ifrågasätta sin egen livsstil, förälder eller inte?

Vi haft såväl kunskap som tid på oss. Kunskapen förfinas, men tiden rinner ifrån oss. Det är inte ”bara” barnen, kommande generationer och fattiga långt bort som drabbas. Även vi. På en planet och i en tid mycket nära oss. Och det vi som har skuldbördan, inte barnen.

/Martin

Delsbo Electric

Hur ser världens mest energieffektiva fordon ut? Och var finner man det?

Det är inte en Tesla, inte en cykel, definitivt inte ett flygplan eller en ubåt.

Det är ett tåg.

Och man finner det inte i Austin, Berlin eller Calgary.

Men förmodligen i Delsbo. 🙂

I synnerhet om man letar den 25 maj när tävlingen Delbo Electric år av stapeln igen. För närvarande är det Eximus III från Högskolan Dalarna som innehar världsrekordet ”Guiness World Record, Most efficient electric vehicle (railed)” med sina 0,657 Wh/person. Men snart är det dag för en ny uppställning av fordon som dels provar tekniska lösningar, dels försöker slå världsrekordet.

(Broschyren jag fick av tävlings- och projektledaren Lars Gustavsson som jag träffade i onsdags i Njutånger var så snyggt inslagen i paket att det gjorde lite ont att öppna det.)

Den 25 maj 2019 slås med stor sannolikhet världsrekordet i världens energieffektivaste fordon igen i Delsbo.

Det handlar om batteridrivna rälsbundna fordon. Det är minimalt med friktion mellan hjul och räls vilket gör att man kan komma väldigt långt med liten mängd energi. Och i de här farkosterna så jobbar man på att minimera energiförbrukningen så mycket det går. Elbilar är energieffektivare än bensin/dieselbilar. Och de här farkosterna är nästan hundra gånger så effektiva som elbilar. Du kommer en mil med energin i din mobiltelefon.

I slutet av maj skall det alltså avgöra igen och ekipage från universitet och högskolor (i år är det Chalmers, Luleå, Linköping och Dalarna) gör upp i den prestigefyllda tävlingen.

25 maj kommer jag att spana in framtiden. I Delsbo.

/Martin

Från Nordstjernan till Njutånger

I tisdags föreläste och samtalade jag med ledningen för Nordstjernan och deras dotterbolag.

Igår gjorde jag samma sak för allmänheten i Njutånger.

Från huvudkontoret på Stureplan till församlingshemmet på Kvavtjärnsvägen.

Det var lika många människor på bägge ställena och bägge serverade termoskaffe och tilltugg. Bägge grupp åhörare hade förväntningar och frågor. De var allvarliga och skrattade. Bägge var fortfarande bekymrade när våra två timmar tillsammans var till ända.

Nej, jag kommer inte med Lösningen. Det är ingen ny maskin eller affär som kommer att ordna upp de bekymmer vi har försatt oss i. Men jag försöker skapa förståelse för hur stora system hänger samman med små. Och små med stora. Hur världen ständigt förändras och vilken roll vi spelar. Hur berättelser, idéer och beslut påverkar framtiden och vad man kan veta och vad som är obekant. Hur vi kan lära oss av historien och att vi i decennier haft tillräckligt med kunskap, men kanske inte mod, att fatta relevanta beslut.

För att citera författaren Clive Hamilton (Den trotsiga jorden, 2017):

Antropocens ankomst motsäger alla berättelser, filosofier och teologier som förutspår ett obrutet predestinerat uppåtstigande mot ständigt högre höjder av materiell, social eller andlig utveckling för mänskligheten.

Från och med nu kommer vår historia i allt högre grad att domineras av ”naturliga” processer utsatta för mänsklig påverkan, tillförda agentskap, men allt oftare bortom vår kontroll eftersom jorden blir allt mindre kontrollerbar i antropocen.

Insikten, som jag är mån om skall sjunka in i församlingarna, är att: Vi varken gör tillräckligt för att undvika problem… Eller förbereder oss för dem.

På individnivå är människan hyfsat bra på att fatta beslut. Men som kollektiv är vi förvånansvärt kortsiktiga. Vilket är märkligt med tanke på vad som står på spel.

Vi måste inse att naturen har visat mänskligheten sin goda sida i ungefär tiotusen år. Och vi har haft kapacitet att utnyttja det – och vänja oss. Men det måste inte vara så. Och med tanke på vilka stora förändringar som klimat och ekosystem har uppvisat i förhistorisk tid, så vore det underligt om ingenting stort händer i framtiden. I synnerhet som tidigare förändringar hade naturliga orsaker. Och nu formligen ruskar vi om hela klimat- och ekosystemen.

Eller som en åhörare påpekade: Man kan plåga en häst ganska mycket och den fogar sig. Men till slut sparkar hon tillbaka.

Vi är alla del av varandra. Vi är sammanlänkade, påverkar och påverkas av allt. Det gäller såväl på Nordstiernan som i Njutånger. Och i hela Naturen.

/Martin

Skriver bok om extremt väder

Jag skriver på en bok om extremt väder. Försöker för tillfället följa vad som hänt med en 11-årig pojke som 2004 drabbades av översvämningar i Indien. Jag har hans namn, by, datum och foto. Han är i och för sig 26 år nu, men några drag kanske går att känna igen. Jag testar med sökmotorer och sociala media.

Jag får träffar som skulle kunna vara honom. Kan det vara så att han nu arbetar med elektriska motorcyklar? Eller är det bara en namne?

Efter en halvtimme tvingas jag erkänna att jag funderar på hur snabbt den tekniska utvecklingen går istället för pojkens öde. Men det skulle vara intressant att veta vad som hänt honom. Jag ger upp letandet för stunden. Han är en symbol för de 220.000 som tvingades lämna sina hem när floder i Assam översvämmades juni 2004.

Har vi glömt det? Ja, vi kanske inte ens visste om det när det hände och ännu större saker har hänt sedan dess.

Strax ska jag beskriva hur vissa snölaviner kan röra sig ned för berget snabbare än en människa i fritt fall. Sedan om microburst, ”regnbomber” och därefter om hur Bolivias näst största sjö kunde förvandlas till torra salta sanddyner.

Det är människans tid på jorden.

/Martin

Återvinning av angeläget skrivande?

350 ppm förefaller vara ett av de gränsvärden vi inte borde ha passerat. Över 350 ppm koldioxid är sannolikheten stor att vi sätter igång en kaskad av återkopplingar i planeten jordens klimatsystem vilket kommer att göra livet mycket jobbigt kommande år. Lite mer lugn och ro kan det bli först när klimatsystemet stabiliseras om ett par tusen år.

Men än så finns det både hopp och tid. Nu gäller det att kraftsamla för att reducera ner växthuseffekten, att kyla av planeten jorden. Rent konkret gör man det genom att öka utstrålningen av långvågig strålning till rymden. Det görs genom att ta bort växthusgaser från atmosfären och på så sätt sänka minska atmosfärens grumlighet för långvågig strålning. Det kommer att medföra att vi strävar efter att återställa den energibalans som rådde innan industrialiseringen.

Kan det verkligen vara så illa som att vi har passerat ett gränsvärde? Vi trodde att det var 450 ppm som gällde? (Ärligt talat, tror någon verklig att vi skulle kunna förmå oss att stanna på 449 ppm?) Men EU, IPCC m fl har ju talat om 450 som ett riktvärde. Då skulle det bli två grader varmare och det skulle vara skitjobbigt, men det skulle fungera. Det skulle inte rasera vår industri, vi skulle ha tid att skapa förnybara energikällor mm (?).

Det visar sig nu att mycket tyder på att 450-gränsen troligen egentligen var 350 ppm. Men ingen vågade tro att det skulle varit så illa och inte många vågade säga det för då skulle man kunna bli klassad som “alarmist”. Och en sån’ vill man ju inte vara.

Men naturen bryr sig inte om vad vi tycker är jobbigt, vad vi klarar av att hantera, hur många jobb vi förlorar, hur många som drunknar eller svälter ihjäl. Naturen ÄR. Och den är det oavsett om vi förstår det eller inte, oavsett om vi i vår tur bryr oss, oavsett hur mycket vi pratar om vad som borde göras

Det är upp till oss att försöka förstå vad naturen är. Och det är upp till oss att bry oss tillräckligt mycket om varandra och oss själva för att inte skapa en natur som kommer att visa sig vara väldigt annorlunda än vi vant oss vid. Annorlunda än den varit på flera tusen år. Och det är upp till oss att använda de kunskaper som vi har och skapa skillnad. Konkret skillnad som i sin tur gör att vi inte rubbar den stabilitet som är själva grundvalen för våra civilisationer. Civilisationer som aldrig varit i närheten av de enorma förändringar som ett par grader högre eller lägre medeltemperatur på den här planeten innebär.

Förändringar är inget ovanligt för den här planeten. Förra gången vi hade kraftiga klimatförändringar var för 10-20.000 år sedan, det var då vi gick ur den förra istiden. Då steg temperaturen med fyra till fem grader -under loppet av ett par tusen år. Nu är vi på väg att göra en liknande resa -inom hundra år!

Inte nog med att klimatet förändras… det går mycket snabbare än tidigare klimatförändringar, ca 10-100 gånger så snabbt. Det gör att det är mycket svårt för ekosystemen att anpassa sig.

Men vi vet vad som behöver göras: Reducera mängden växthusgaser som finns i atmosfären. Inte bara koldioxid, även metan, lustgas och freoner.

Svårt? -Jajamensan.

Omöjligt? -Nej.

Kräver det nytänkande? (En blygsam gissning) Ja.

Den här artikeln är mer aktuell än någonsin. Och ändå så är den (röd text) elva år gammal. Japp, jag kör lite återvinning så här på lördagskvällen.

När jag skrev artikeln den 1 juni 2008 så var halten koldioxid i luften 387 ppm. Det var innan såväl Köpenhamnskonferensen, Parisavtalet, Trump och mycket annat. Det var till och med innan Obama hade blivit vald till president. Det var innan vädersajten Klart.se fanns och innan Pohlman och jag börjat blogga där.

Nu är halten koldioxid 412 ppm. Och den fortsätter att stiga. När jag tittar i grafen så är det en skrämmande stor ökning från 2008 till nu. Jag har svårt att se att och hur samhället skall ställa om i tid. Och det gör mig väldigt ledsen.

Jag läser just nu en bok med titeln ”Carbon conflicts and forest landscapes in Africa”. Den handlar om handel med kol, kompensation av utsläpp sociala, kulturella, ekonomiska och inte minst ekologiska konsekvenser av marknader som växer till följd av att människan försöker vara kreativ istället för att göra det vi borde. Låta det fossila kolet vara kvar i marken. För länge sedan.

Jag har mängder av intryck i sinnet efter gårdagens klimatmanifestation på Mynttorget i Stockholm och en del efter Naturvårdsverkets konferens Klimatforum. Det gör inte insikterna lättare att bära. Etablissemanget, pratar och resonerar. Visst går det framåt, men på tok för lite och för sakta. Eller rättare sagt, på sin höjd kan man säga att det inte accelererar lika snabbt åt fel håll som tidigare. Men det rör sig fortfarande åt fel håll. Accelererande.

Det räcker inte med att återvinna text, hur färsk den än är. Halterna växthusgaser fortsätter att ticka uppåt. Hur kan de göra annat? Det är en av många frågor man ställer sig. Man kanske ska leta svar någon annanstans än bland kolresterna.

/Martin

Vad betyder väl nån grad hit eller dit

För 20.000 år sedan rådde det istid. Klimatet var totalt annorlunda, bland annat var norra Europa täckt av en kilometertjock glaciär och havsnivån hundra meter lägre. Jordens medeltemperatur var ca 4 grader lägre än förindustriell nivå. Det är i dessa perspektiv global medeltemperatur skall ses, som ett mått på klimatologiska förändringar.

Övergången från istid till det som kallas Holocene tog ca 6000 år. Det var under Holocene, från yngre stenåldern fram till alldeles nyss, en period på 11.700 år med förhållandevis stabilt klimat, som människan utvecklade  jordbruk, samhälle, industrier… allt som ingår i vår historiebeskrivning av civilisationen.

Men nu befinner vi oss  i Antropocen, den tidsperiod där människan blivit en geologisk kraft, kapabel att omgestalta hela planeten. Vi har värmt planeten med 1 grad och är på väg att lägga till ytterligare 1-3 grader inom loppet av hundra år. En del förändringar tar år, andra tusen år på sig att komma i ny balans. Det enda vi kan säga med säkerhet är att klimat och väder inte kommer att vara som det varit de senaste 11.700 åren.

Nån grad hit eller dit när det gäller väder gör ingen större skillnad. Men i klimatsammanhang så är temperaturen en KPI, Key Perfomance Indicator, över vad vi har för klimat.

Inte nog med att ett par grader gör väldigt stor skillnad, det händer NU, det går väldigt FORT och det är helt och hållet människans förehavanden som är orsaken.

Jag skriver på en bok, jag har just skrivit ett utkast till en debattartikel och jag förbereder ett par seminarier och möte jag ska ha i veckan. Det är tur att det känns meningsfullt att arbeta. Men jag misströstar också. Det är så mycket kunskap, insikter och tid som har förspillts. Inte bara i onödan, utan med berått mod, planerat. Mänskligheten är sannerligen en konstig filur.

/Martin

Jag skriver om Gud som haver

Många får lära sig bönen Gud som haver när de är små. Jag använder den som plattform för att forma några insikter:

Makten som håller barnens öde,
se till mig som lever i överflöde.
Vart jag mig i världen vänder,
ser jag huru människans händer,
format naturen efter behag,
och sagans sinnelag.

Idén om evig tillväxt skapade åtrå,
men den kom bara till de få,
som makten lyckades fånga,
de som blev utan var väldigt många.

Lyckan kommer, lyckan går,
genom generationer är det kor och får,
som näst människan sprider sina gener,
på bekostnad av miljontals evolutionära scener.

Vi har skapat mer än vilsna gudar,
med början när vi bar stenåldershudar.
Är vi på väg att fulländning nå,
när vi strax decimerat miljoner arter till några enstaka få?

Den här bloggen skulle egentligen handla om Tre globala giganter, FridaysForFuture, att vara realist, och alla fantastiska kommentarer som ni läsare skapar här på bloggen.

Men det blev en dikt om vikten av mångfald av en gammal bön istället. Framtiden blir sällan varken som man planerar eller förväntar sig. Inte ens när man själv bestämmer.

/Martin

Att tillsammans fasa ut det fossila

Strategimöte i Telge Energi Vind Ekonomisk förening igår. Jag sitter i styrelsen sedan starten 2011 och föreningens syfte är att producera el från förnybara källor till sina medlemmar och sälja överskottet på elmarknaden. Detta för att utan vinstintresse förse medlemmar/delägare med el samt öka andelen förnybar energi i energimixen på marknaden.

Arbetar nu med vision, mål och aktiviteter som kan ge föreningen ytterligare mening. Det är klart att det ger effekt om vi blir fler medlemmar, finansierar och bygger en solcellspark och ett vindkraftverk till.

Men det är inte mängden förnybar energi som är problemet, utan mängden fossilt kol som grävs ur marken och förbränns (och ett par puckar till…).

Därför är målsättning att ”Tillsammans fasa ut fossilt kol” mer relevant än ”100% förnybar” för en förening som arbetar med energifrågor. Det skapar större möjligheter att åstadkomma nytta, ökat branschsamarbete, inkludera andra aktörer och omställning av samhället utöver leverans av el.

Eftermiddagen inleddes med tanken om att ha visioner och målsättningar kring årtalen 2025 (lagom horisont för normala strategiska beslut) och 2035 (när arrendet för marken där våra vindkraftverk står går ut).

Men vi landade tanken på att se föreningens verksamhet i ett perspektiv som inte var bundet till tid, utan till händelse: Vi är klara när samhället inte längre använder fossilt kol. Det gjorde att vi fick en längre och bredare horisont. Det gjorde det också möjligt att lägga mer kraft på saker som behöver ske Nu.

Vi skapade en mängd konkreta förslag och graderade dem efter hur stor impact de har respektive hur komplexa de var att genomföra.

Men det finns givetvis fortfarande öppna frågor. T.ex. hur långt utanför energifrågorna vi skall gå och hur vi ska hantera/vår roll under potentiella kollapser av samhällsfunktioner och ekosystem. Omställningen har bara börjat.

De kreativa processerna fortsätter och föreningens medlemmar och ägare får under årsstämman i september ta ställning till och besluta om strategier, visioner, mål, aktiviteter och förändringar som ligger utanför föreningens befintlig inriktning.

#klimat #energi #vadärlagom

/Martin

PS. Det finns många föreningar (andelsföreningar, vinkraftkooperativ…) som drivs utan vinstintresse och producerar el till sina medlemmar. De bygger på att man blir delägare och då får rätten att köpa el som föreningen producerar i relation till hur stor andel man äger av föreningen.

Jag råkar (well…) sitta med i Telge Energi Vinds styrelse, men blir lika glad om du går med i en någon annan vindkraftförening, startar egen förening (hör av dig så slussar jag vidare till folk som tipsar om fallgropar att undvika, service, underhåll, försäkringar, avtal mm), bygger eget vindkraftverk, monterar egna solceller och drar ner på energiförbrukningen så mycket du kan.

En andel i Telge Energi Vind kostar 440 kronor och ger rätten att köpa 100 kWh el per år. För närvarande (fortfarande) till priset 19 öre/kWh exkl elcertifikat, energiskatt och moms. Du kan läsa mer om TEV på https://telgeenergi.se/privat/bestall-el/om-ren-el/vindkraft/om-telge-energi-vind/.

Om ni läsare har tips om andra föreningar så publicerar jag dem gärna i kommentarerna nedan. DS.

Klimatet? -”Vi är intelligenta och anpassar oss”

Jag fick en kommentar från Klimatskeptiker (hen kallar sig så) på min förra artikel. Klimatskeptiker formulerade ett par grundläggande problem på ett så bra sätt att jag svarar på den i en egen artikel. Eller rättare sagt, när mitt svar började bli långt så insåg jag att jag kanske gjorde bättre i att skriva den som en egen artikel. Kommentaren lyder:

För det första finns det ju inga objektiva bevis på att vi verkligen har en global uppvärming som är orsakad av människan.
För det andra, om nu klimatet ändå skulle bli varmare så kommer människan att anpassa sig. Människan är till skillnad från dinosaurierna och andra utdöda förhistoriska djur en intelligent och anpassningsbar varelse. Vi människor har genom tiderna kunnat anpassa oss både till extrem kyla och extrem värme. Den fria marknaden och människans uppfinnesrikedom och förmåga kommer att lösa eventuella problem som kan uppstå. Skulle nuvarande bränslen ta slut så tar vi fram alternativa energikällor. Blir det för varmt så bygger vi effektivare kylanläggningar. Blir det för torrt bygger vi bättre bevattningssystem. Och så vidare.

Stort tack för din kommentar. På riktigt. Din retorik återspeglar resonemanget hos en del av befolkningen som rimligen bör gå under beteckningen ”klimatförnekare”. En hyggligt optimistisk grupp som observerar världen, resonerar och argumenterar utifrån vad de upplever och känner sig trygg med.

Det är vanskligt att kategorisera, men det du skriver representerar traditionell ”ingenjörs” och ”ekonom”-retorik. Det betyder givetvis inte att alla (eller ens flertalet) ingenjörer och ekonomer resonerar så här. Det skall ses som ett paradigm, ett synsätt som präglat vårat västerländska samhälle under lång tid.

I klassisk ingenjörskonst skolas man i att ”problem” som dyker upp kan lösas med teknik. Man tillämpar kunskap vi har om fysik, mekanik, kemi osv. Det började med Descartes (som sa att om man förstår alla delar så förstår man helheten) på 1600-talet och fortsatte med Newton (och insikten om att det finns universella lagar) i början av 1700-talet. Det är korrekt, men man måste också beakta att även lösningarna har konsekvenser. Att man lyckats lösa många problem är ingen garanti för att man kan lösa alla problem. Och den här tekno-fix mentaliteten beaktar sällan konsekvenser som ligger utanför det definierade problemområdet. James Watts ångmaskin gav oss ett bekvämare, tryggare, längre och stimulerande liv. Men i förlängningen (vi är där nu) så försuras haven och merparten av korallreven utrotas.

Dra nu inte slutsatsen att jag inte önskar mig/oss det här bekväma livet. Jag gör en observation. Och jag drar slutsatsen att saker vi gör får konsekvenser. En del är oönskade. Världen är komplex.

Inom ekonomin refererar man ofta till kraften som Marknaden har för att lösa problem. Men trots att den mirakulösa Osynliga handen uppenbarligen inte löser alla problem så är det ändå en idé eller berättelse som är svår att bli av med. Det kan nog bero på att ingen alternativ idé ännu är tillräckligt tydlig, rättvisande eller att de helt enkelt utgör ett för stort hot mot den etablerade bilden av nyttan och konsekvenserna av Marknaden. Vidare så har vi ”externaliteter”. Det är oönskade konsekvenser som är obekväma eller krångliga att beräkna varför man bortser från dem. (Man grupperar dem som externalitet. Sedan bortser man från dem).

”Men hur ska vi göra istället då? Gå tillbaka till stenåldern?” kan man få som svar på ovanstående konstateranden.

”Nej” blir mitt svar. Vi måste hantera situationen vi befinner oss i, men utan att förblinda oss av fantasier eller förneka förluster. Vi bör ta in så mycket vi kan av verkligheten och förhålla oss till den, även om det vi ser är bekvämt eller utgör ett hot mot det paradigm vi växt upp i och är en del av.

För övrigt har de allra flesta av oss inte kompetens eller färdigheterna som krävs för att överleva som stenåldersmänniskor. (”stenåldern” borde dessutom heta ”träåldern”. De flesta av deras verktyg var gjorda av andra material än sten, men det är bara stenflisorna som bevarats så vi kan studera dem).

Jag ska också svara på några av påståendena i kommentaren från ”klimatförnekare”. Det är nämligen bland annat den sortens resonemang som gjort att vi hamnat i den här situationen som forskare kallat ”The Great Acceleration”, ”Antropocen” mm. Det går bra (?) för oss ett tag, men det kan, av fysikaliska, kemiska och biologiska skäl, inte fortsätta i tangentens riktning i evighet. Hur uppfinningsrika vi än är så är vi inte gudar. Naturlagarna är inte förhandlingsbara.

Jo du bäste klimatförnekare, det finns objektiva bevis för att vi har en pågående global uppvärmning. Och att den är orsakad av människan.

Men/och du har rätt i att vi kommer att anpassa oss. Vad du däremot förefaller inte inse är att det kommer att göra ont. När monsunregn, havsströmmar och vädermönster förändras så kommer marker att torka och översvämmas, skogar brinna, brunnar sina och grödor att förtvina. När växt-, djurarter och hela ekosystem slås ut så gör de det för evigt. När havsnivån stiger så kommer samhällen och hela nationer att tvingas överge såväl infrastruktur som mark. Inte överallt och samtidigt, men tillräckligt mycket för att många människor skall lida. Eller investeringar så går förlorade. Osynlig eller inte, ”anpassning” betyder ”förändra dig eller dö”. Förr eller senare kommer människan att bli varse, om än så för en kort stund, hur beroende hon är av naturen. Detta såväl som individ, som samhälle och civilisation.

När det inte finns vatten att dricka, ge till sina djur eller släcka bränder med, vad gör människan då? Migrerar. Flyttar på sig, bosätter sig någon annanstans. Eller försöker i alla fall, om det inte är ett hav, beg eller taggtråd i vägen. Då försöker vi ta oss förbi dem. Får jag inte köpa en biljett eller har resurserna, passet eller kontakterna som krävs så går jag en annan väg. Vi anpassar oss, eller hur?

Och samtidigt som detta sker så blomstrar någon annans ekonomi någon annanstans. (Det finns även scenarier som illustrerar globala kriser, dvs att det går åt pipsvängen för alla, samtidigt). Så länge som vi väljer att titta på framgångarna, och bortse från motgångar och kollapser (de bidrar ju för övrigt inte till tillväxt, BNP och andra väsentliga KPI:er och är därmed inte relevanta att väga in så hårt i huruvida det går bra eller inte för världen som helhet), så kan vi med gott samvete (well…) fortsätta på den inslagna vägen.

Anpassning händer hela tiden och har gjort så genom årmiljonerna, dvs även innan människan gjorde entré på planeten. Det tragiska är att vi fortätter allt längre ut på grenen, eller den allt tunnare isen, utan insikter om att det vore lite intelligentare att se världen som den verkligen ser ut istället för att lägga på vårat filter av ”det har ju gått bra hittills…”.

Klimatförändringarna vi har framför oss kommande decennier motsvarar övergången mellan istid och interglacial period (3 till 4 grader). Som om inte det räckte så går förändringarna femtio till hundra gånger så snabbt nu (typ hundra år) som när vi gick ur förra istiden (6000 år).

I vissa avseenden har det gått fantastiskt bra. Men vi har också byggt in en mängd latenta katastrofer. Ytterligare två-tre miljarder människor kommer att födas kommande decennier. De vill också ha mobiltelefoner, flygsemester, 3000 kcal mat per dag, stora hus, upplevelser och en bekväm pension. Hur löser vi det? Effektivare kylanläggningar och bättre bevattningssystem svarar du. Hur då och vad får det för konsekvenser frågar jag.

Om några decennier kan det vara så varmt och framför allt fuktigt kring ekvatorn att vår svettning inte förmår kyla oss tillräckligt. Eller djuren. Vad ska vi göra då? Bygga tak och ha kylanläggningar över allt (betesmark, åkermark, ekosystem…) där som vi behöver för att överleva?

Prisad vare marknaden och behovsdrivna innovationer! Kommer du ihåg skogsbränderna i somras? Då behövde vi vatten, regn hade varit fint. Men det var minsann ingen som uppfann det! Det brann och folk fick göra precis som du säger, man anpassade sig. Man nödslaktade djur, fällde skog och kunde inte skörda det man hade sått. Man förlorade pengar, material, resurser, liv. Anpassade sig. Men idén om att ”när behoven är stora så är det nån som uppfinner en lösning”, den lyste med sin frånvaro i skuggan av alla brandrök. Eller fick inte vatten på sin kvarn. Eller kunde inte gro, eller förvandlades till aska. Välj vilken metafor du vill.

Kalifornien har haft extrema bränder på riktigt. 760 000 hektar brann i höstas, det kostade 3,5 miljarder dollar och fler än hundra människor omkom. Året innan så dumpade orkanen Harvey en årsnederbörd över delar av Texas under loppet av ett par dagar. Det kostade 125 miljarder dollar. Varför kom inte Marknaden på ett smart sätt att hämta det enorma överskott av vatten som fanns i Texas och släcka bränder i Kalifornien? Man hade löst två problem och tjänat pengar samtidigt, hur svårt ska det vara?

Världen blir på många sätt bättre och bättre. Men helt i onödan lägger vi grunden för allt fler situationer med ödesdigra konsekvenser.

Idén eller berättelsen om att människans uppfinningsrikedom, marknadens kraft att allokera resurser och hybris när det gäller vår förmåga att ”förvalta” naturen gör att vi skapar problem som vi hade kunnat undvika.

Insikter om, och respekt för, det komplexa system som naturen utgör och som vi är en del av minskar lidande och skapar förutsättningar för ett hyfsat gott liv för oss människor. Om det nu är det vi är intresserade av.

Men en förutsättning är att man tar till sig av den kunskap som forskare inom såväl naturvetenskap som humaniora besitter, att man inte är naiv optimist. Samt att man övar på sin förmåga att se saker ur andra perspektiv än det rådande paradigmet, även om man själv är en integrerad del av det.

/Martin