Author - Martin Hedberg

After Anthropocene, The Runacene?

Massive blue ground ice exposure on the north shore of Herschel Island, Yukon, Canada.

What do we call next climate epoch, the one after the Anthropocene? The one where feedbacks in the climate system outperform our capacity to mitigate climate change. The Runaway-feedback-someting-cene? The Runacene?The epoch we live in today, the Anthropocene, is characterised by human interaction on a scale that profoundly alters climate and life on earth. As Paul Crutzen wrote in 2002:

We live today in what may appropriately be called the “Anthropocene” –a new geologic epoch in which humankind has emerged as a globally significant –and potentially intelligent– force capable of reshaping the face of the planet.

The label ”Anthropocene” has been around for less than two decades, but scientist debate whether it started with the rise of agriculture, the industrial revolution or the atomic bomb. Or any other distinct marker.

But now the change of what we changed changes. We are poking the bear with sticks and stones, forests and fossils.

Thawing permafrost and glaciers, burning forests, warming oceans and other climate feedbacks will eventually dampen natural carbon sinks, and speed up ”natural” emitters of carbon dioxide, methane and other greenhouse gases and effects, such as changes in the albedo (the amount of solar energy reflected out to space) that increases global warming out of whatever little control we ever had. The Washington Post recently had an article about the arctic becoming a net source of carbon. Yale recently had an article about tipping points.

But how can I be certain the feedbacks will kick in and alter the climate beyond our capacity to mitigate the changes? Maybe we we get our act together and mitigate climate change in time?

We never had any control over the climate, but there was a time when we could have behaved in such a way as to stay in a modified Holocene (the epoch before Anthropocene) or a fading Anthropocene.

There is so much momentum in societal transformation. It takes at least three decades to transform any system, be it energy, agriculture, transportation, economy or just the mind shift needed to initiate real change. And that is if we act as one body. The political dynamics today move in the other direction, towards nationalism, fragmentation, ”we first” and lack of trust.

On top of that all the latent change in the climate system itself. We are already way out of planetary energy balance, hence the oceans will continue to absorb heat, glaciers and permafrost will thaw. And the complexity and non-linearity of the systems does not work in our favour.

We are moving in to a territory where geo-engineering will sound like a rational and necessary option, altering weather and radiation balance on a planetary scale. How will we decide, or who will take command, over such experiments with profound and very uncertain outcomes?

Climate has been extremely stable for almost 12 000 years, the Holocene. But during the last 75 years we humans (mainly the western world) have pushed us into what is called the Great Acceleration and the Anthropocene.

With confidence we slid out on oil, to a slippery slope of melting ice. Cracks in the ice opens up tipping points. We are entering a non-predictable and chaotic world. And I am frightened we might try to deal with the situations in a similar way to what got us, and the rest of life on the planet, into this mess.

What we do the next ten years will have a profound impact upon future climate and life. And ponder a minute or two about the time to ”recover” from what we do today: Time for climate to stabilise: The order of 1000 years or more. Time to recover diversity and complexity from collapse of species and ecosystems: The order of 1 million years or more.

/Martin

Kan något annat än människan ha rättigheter?

Vad blir konsekvenserna av insikten om att inte bara mänskligt liv har rätten till liv? Och vad händer om vi erkänner det i våra juridiska system? På DN:s Ledarsida skrev Lena Andersson den 23 november att Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv. Om jag tolkar henne försiktigt så ser hon mest farhågor och inte så mycket poäng med att vidga vad som ska inkluderas med någon form av rättigheter (och eventuella skyldigheter).

Men idén att något annat än människan skulle har rättigheter är inte så främmande. Företag och organisationer har rättigheter gentemot såväl människor som andra organisationer. Våra husdjur har rättigheter.

”Men då måste väl naturen ha skyldigheter också” antyder Lena. ”Inte alls” svarar Pella Thiel och Henrik Hallgren på föreningen Lodyn, precis på samma sätt som barnet har rättigheter, men inga skyldigheter.

Lena hänvisar också, slagkraftigt så det förslår genom referens till Karl Marx, att bara den med förnuft har rättigheter. ”Rättigheter är helt sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, hennes intellektuella kapacitet till det imaginära, symbolen, det ännu blott föreställda.”

Fräscht. Allt annat liv bara håller på, helt utan medvetande och är därför inte värd att respektera. Eller? Vad vet Lena om ett bis medvetande när det bygger sitt bo? Eller en korp. Eller symbiosen mellan mykorrhiza och växter? Tror hon allt allt är mekanik, slump eller bara reflexer? Människan är alltings mått i sin fulländning? Resonemanget låter som förlegad 1800-tals filosofi och antropocentrisk hybris.

Idén, eller paradigmet kring Naturens Rättigheter är inte bara intressant för att det rimligen faktiskt är så (att allt levande har någon form av rätt till liv), det är också ett förhållningssätt som skulle kunna hejda, begränsa eller möjligtvis i alla fall sakta ner människans formidabla skövling av naturen.

Vi förefaller ju vara i det närmaste besatta av att konvertera vår omgivning, vare den är död eller inte, till prylar och pengar. Och vad ska vi göra med alla prylar och pengar när vi med exponentiell kraft slår i taket? Eller inte har någon exponentiell kraft kvar och börjar falla? Köpa tillbaka en levande natur? Av vem?

Nej, eftersom vi nu tycker att vi har rättigheter (vilket vi har), så kan det vara vettigt att inkludera lite mer i det begreppet. Förutom organisationer så har ju som sagt var redan till exempel våra husdjur ganska mycket rättigheter. Det är inte så svårt att vidga vyerna lite.

En intressant aspekt är att vi redan har principer och praxis för att hantera det här med vem som har rätt till vad. Vi har juridiska system som är skapta för just detta.

För precis som med människors och organisationers rättigheter (och i förekommande fall skyldigheter) så betyder inte det att alla parter alltid får rätt. Det är en förhandling. Men bägge parter har i alla fall rätt att bli lyssnade till. (Och Lenas exempel med cancer är väldigt lätt att besluta att den inte har rätten på sin sida, svårare än så var det inte.)

Men hur ska en flod kunna föra sin talan i en domstol? Jo precis som i fallet med företag eller barns rättigheter så utser man någon som för deras talan, ett ombud helt enkelt. Och precis som med barnet så har inte floden några skyldigheter.

Vi har redan löst de riktigt abstrakta och krångliga sakerna. Nu gäller det bara att idén får fäste. Som metafor kan man kan jämföra med paradigmskiftet om människors lika värde och frihet. Slaveri förbjöds i mitten av 1800-talet och fattighjonsauktion 1918 (dvs att sälja barn och andra som behövde hjälp till den som krävde lägst ersättning för att ta hand om, och äga rätten till, personen). Eller paradigmskiftet det innebar att alla vuxna, även kvinnor, skulle ha rätt att rösta (1919).

De i samhället som hade såväl makt som, av olika anledningar, betydligt mer juridiska rättigheter än andra delade med sig av rätten till rättigheter. Och samhället blev bättre. (Jag överlåter till läsaren att visualisera alla sätt som samhället blev bättre på).

Det finns skillnader och likheter mellan juridiska rättigheter och den filosofiska insikten att juridiken och våra samhällssystem är en antropocentrisk tolkning och återspegling av naturens faktiska beskaffenhet.

Naturens rättigheter som filosofi inser ödmjukt och krasst att allt liv faktiskt har någon form av rätt till liv. Man kanske tycker det låter flummigt eller känner sig hotad av att bli nerpetad från den piedestal som den västerländska mentaliteten byggt åt sig själv. Men man kan ändå bejaka begreppet eftersom det hjälper oss att låta bli att såga av grenen vi flätat denna piedestal av.

Så långt människan. Och förvisso företag och andra organisationer. Men djur? Och ekosystem? Allt möjligt som lever? Ska man inte längre kunna äga till exempel en skog? -Jorå, det är återigen inte krångligare än konceptet med företag, juridiska personer. De ägs av andra juridiska personer eller människor. Och har detta till trots rättigheter.

Det hela blir kanske lättare om man belyser och expanderar vad vi betraktar som subjekt respektive objekt. Objekt är rättslösa saker. En klocka, bil eller konsertbiljett. Ett subjekt är något som har rättigheter (och definitionen på detta kan göras lång). Låt det vara en människa, ett företag, en hund, ett flodsystem, ett fiskebestånd, en skog eller liknande.

Objekten har inte rättigheter, men subjekten har det. Att subjektet har rättigheter betyder inte att det har rättigheter till vad som helst. Vi ger inte en björn, en flod eller ett virus rätten att ta människors liv.

Detta trots att de två första, björnen och floden, alltså rimligen har vissa rättigheter. Men ALLT levande måste inte ingå i vad som har juridiska rättigheter, vi väljer. Det tredje exemplet ovan, virus, behöver vi inte ge rättigheter. Jag tror inte det blir svårt att komma överens om att inte tillskriva cancer, HIV, smittkoppor mm rättigheter som subjekt.

Att naturen har rättigheter betyder inte heller att man inte får fånga och äta fisk, fälla träd eller bygga bygga en stad. Men det betyder att vi tvingas hejda oss innan vi förorenar floden, förgör fiskebestånden, skövlar skogen eller driver ekosystem till kollaps.

Det finns fler än vi människor som har rätt till utveckling och liv. Och det är inte bara utifrån att vi moraliskt sett bör respektera liv som sådant. Det är ett synsätt som gagnar oss eftersom vi är helt och hållet beroende av övrigt liv på den här planeten. Det handlar om att respektera annat liv. Inte se det som en resurs vars enda syfte är att ge oss nytta.

Människan har tagit sig väldigt mycket rättigheter. Och vi beter oss som om naturen hade skyldigheter. Men naturen har inte det. Naturen bryr sig inte om människans väl och ve. Och även om vi dominerar, styr och ställer så har vi inte kontroll över naturen.

Om vi vill fortsätta njuta av naturens frukter och komplexa system, -vilket är en förutsättning för drägligt mänskligt liv-, så måste vi inse att naturen inte har skyldigheter. Men rättigheter. Hinner vi mejsla in det i våra moraliska paradigm och juridiska system?

/Martin

Bilden på förstasidan visar Redwood trees i Muir Woods, Kalifornien.

Greta kommer i tid, alla andra är försenade

Greta Thunberg är fortfarande till havs och många frågar sig om hon kommer att komma i tid till klimatmötet COP25 i Madrid som pågår 2-13 december. (Officiellt är fortfarande Chile värd, men mötet genomförs alltså i Spanien)

Det är klart att det har ett visst symbolvärde om Greta, Svante och de andra ombord på La Vagabonde hinner fram till Europeiska fastlandet för att vara med på öppningen av klimatmötet. Men det är helt fel fråga och det belyser bara mänsklighetens behov av skådespel. Förmodligen som flykt från den bistra verkligheten vi har försatt oss i.

Det är så många som uttrycker sin beundran för vad Greta (och jag lägger till: alla andra ungdomar och vuxna som är engagerade) gör för klimatfrågorna. Det är bra och det finns inte uttryck nog att beskriva den impact som Greta (och andra) haft på miljöfrågorna.

Men varför händer inte mer? Vuxenvärlden och beslutsfattare står och applåderar ungdomarna. ”Det är fantastiskt att de är så engagerade och gör så mycket!”. Men vad gör vi? Varför ska Greta behöva åka till Madrid och COP25 överhuvudtaget? Vad är det för polletter som inte har ramlat ner ännu? Efter alla dessa år av vetenskap, konferenser och ambitiösa beslut?

Varför fortsätter vi åt fel håll? Accelererande?

Och pudelns kärna: Varför är det sånt glapp mellan att (helt korrekt) hylla Greta, men att mänskligheten därefter inte gå man ur huse och levererar på insikterna hon tydligt och med all önskvärd uppriktighet trycker upp i ansiktet på ALLA tunga beslutsfattare?

Hur kan det tex komma sig att det fortfarande finns ekonomiska subventioner för fossilt kol, och att företag investerar i drömmar om att bryta mer fossilt kol?

Jag påminner om vad som står i United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) miljöfördrag som antogs på Rio-konferensen i Brasilien 9 maj 1992.

Urklipp från https://unfccc.int/resource/docs/convkp/conveng.pdf

Sedan dess har de årliga utsläppen från såväl fossilt kol som markanvändning stadigt ökat. Resultatet, halten CO2 i luften, ökar accelererande (och är nu högre än den varit på 3 miljoner år, dvs före vi överhuvudtaget hade istider och före människosläktet fanns). Haven försuras och blir varmare. Permafrosten tinar. Glaciärer smälter och rör sig allt snabbare. Havsnivåerna stiger. Växt- och djurarter dör ut i en takt som bara inträffat vid de fem tidigare massutrotningarna av liv.

Inte bara de vetenskapliga institutionerna har känt till detta i decennier. Även politiker (tex Lyndon Johnson 1965) och självaste oljeindustrin (tex Exxon 1982). Mest makabert är faktiskt hur bra koll fossilindustrin har haft på vetenskapen -och hur lite de gjort. Inte bara det, utan hur de faktiskt har motarbetat vetenskapliga insikter.

De tunga, välbetalda styrelsemedlemmarna och cheferna inom oljeindustrin har extremt stor skuld i den situation vi sitter i. Om det är några som skall avkrävas ansvar och engagemang i detta så är det alla dessa beslutsfattare som aktivt, trots kunskap, men i brist på moral, skapat mänskligheten ett energiberoende som är svårt att bryta.

Greta eller andra engagerade är inte sena till något möte. Sena är alla som haft såväl kunskap som makt i decennier, men utan att använda det på ett ansvarsfullt sätt.

Vi har inte tid att vänta på att de som har insikter, men inte makt, ska få makt. (Även om det arbetas på det.)

Det är bråttom nu. Återstår att de som idag har makt också får insikter. Det kan vara lite trögt, i synnerhet om deras makt bygger på att förneka, förminska eller fördröja insikter. Men det är i alla fall där ansvaret ligger.

/Martin

PS. Just nu gör La Vagabonde 10 knop rakt österut. Beroende på hur vädret utvecklas och de strategiska vägvalen man gör så kommer man fram om ungefär en vecka. Det handlar om en högtrycksrygg norr om Azorerna kommande dagar och ett lågtryck på en ostlig bana ännu längre norrut som böjer av mot Biscayabukten.

De skulle kunna nå fastlandet på måndag 2 december, men det kan också bli den 3 december. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att de seglar på ett tryggt sätt och njuter av resan och relationerna. DS.

Det gick snabbt: Slukhål

Tjugo minuter efter att jag publicerade artikeln ”Besvärande aktuell bok” (kl 14:18) så snubblade jag över nästa fenomen som korrelerade till något vi skrivit om i boken.

Skärmdump från dn.se 26 november 2019.

Nu är det inte i närheten lika katastrofalt stort slukhål i på Cronackersgatan i Göteborg som i Guatemala 2010 som är exemplet i boken (sidan 120-121 i boken Extremt väder).

Nedan bildtexten från boken:

Bildtext sidan 121 i boken Extremt Väder

Men jag finner det ändå lite fascinerande. Och frågan kvarstår, än mer aktuell: Vilka andra fenomen från boken kommer att aktualiseras? 😉

/Martin

DN (där jag läste om det först) skrev om det kl 14:35. SVT Väst skrev om det 13:29.

Besvärande aktuell bok

Det känns lite skrämmande att flera av situationerna som jag tar upp i boken Extremt väder är så aktuella. För någon vecka sedan var Venedig översvämmat. Igen. Och nu handlar det om koalor som lider av bränderna i Australien.

Bägge dessa händelser finns med på uppslag i boken.

Det ska tilläggas att avsnittet om koalor i boken handlar om extrem värme och fuktighet (som kan komma att nå en nivå som är dödlig även för oss människor), inte nödvändigtvis om brännskadade koalor.

Gjorde vi en extremt bra research eller är det slumpen som gör att det jag skrev om inträffade igen?

Eller har det upprepats för att jag skrev om det? 😮

Översvämningar i Venedig. Från boken Extremt väder (Max Ström förlag)

Hur många av de drygt hundra situationerna som beskrivs i boken är lika aktuella idag som de var aktuella eller exceptionella för ett år sedan? (Jag skrev på boken mellan september 2018 och maj 2019).

Bränderna i Kalifornien? Tropiska cykloner? Kusterosion? Jordskred? Rekordhagel? Laviner? Torka?…

Förutom givna saker som avsmältning av glaciärer, skogsskövling, havens försurning mm…

Nå, om man inte orkar med alla ödesmättade scenarier så kan man hänfalla sig åt extremt vackra moln, bisolar eller polarsken. Eller väderrekord.

Vad man inte får missa är de två sista, icke bildsatta, kapitlen: Framtidens väder och Epilog. Nu är vi i framtiden och det ser ut att bli mycket mer av den dessutom. Epilogen är mer av en guide, en lite mer filosofisk betraktelse av hur vi kunde försätta oss i den här situationen och vad det betyder för vår självuppfattning.

Är du intresserad av boken så finns den att köpa i bokhandeln (länk till MaxStröm). Den gör sig dessutom bra som julklapp. Men kolla först om nån bekant redan har den, då kan du låna den av hen.

/Martin

PS. Jovisst är det roligt och ett erkännande att att sälja böcker. Men det är inte det viktigaste. Prio från min sida är:
1) Att få kommunicera kring klimat, väder, natur, vetenskap, människan, relationer, scenarier mm. Det som är så viktigt att man vill skriva böcker om det.
2) Att skriva bok.
3) Att folk läser boken, lyssnar och pratar med varandra.
4) Att tillräckligt många uppmärksammar innehållet i boken (det kan tex vara genom att köpa den) så att 1 blir relevant igen med det vi har lärt oss på steg 2 och 3.
DS.

Läser Extremt Väder

Det är stort intresse kring boken Extremt väder. När jag får chansen så påpekar jag att folk inte bara skall fascineras av de fantastiska bilderna, utan även lusläsa texterna.

Dels finns inledande och avslutande kapitel med både fakta och mer filosofiska betraktelser av väder, geologi, klimat och natur. Dels sätter bildtexterna det extrema fenomenet i ett sammanhang.

Som ett försök att göra boken lite mer tillgänglig så kommer jag att läsa in valda delar och publicera här och på YouTube. Ett fösta sådant klipp finns på

Med tanke på min inledning ovan så kanske man kan tro att jag avsiktligt gjorde bilderna lite suddiga i filmen, men så var inte fallet. Anledningen är var helt enkelt att kamerans autofokus låste på avståndet till boken när jag startade filmen.

(Man lär sig. Ni slipper de fyra första varianterna. #TrialAndError. 🙂 )

Det här avsnittet handlar om fallvindar (katabatiska vindar). Jag gör det med utgångspunkt av Santa Ana vindar och bränder i Kalifornien. Jag kommer också in på fallvindar generellt och avslutar med kalla och extremt kraftiga fallvindar, Piteraq, på Grönland.

Kom gärna med feedback.

/Martin

Gatuföreläsning på Mynttorget

Den 14 juni 2019 höll jag en gatuföreläsning, street lecture, för Greta Thunberg och andra ungdomar och vuxna på Mynttorget.

Forskarvärldens tredje uppgift, att dela med sig av kunskap till allmänheten, är viktig såväl inom snäva områden som när det gäller globala frågor som påverkar alla och kräver allmänhetens engagemang. Frågor kring miljö, klimat, ekosystem, rättvisa, geopolitik, global hälsa mm är exempel på detta.

De två första uppgifterna är att bedriva forskning samt utbildning.

På engelska heter det science outreach vilket bättre beskriver vad det handlar om: att sprida vetenskaplig kunskap utanför de traditionella forskardomänerna, till medborgare och beslutsfattare som inte nödvändigtvis läser forskarrapporter, bedriver egen forskning eller ingår i vetenskapliga nätverk.

Det är precis detta som jag tycker är ett av de mest stimulerande sakerna att göra. Det finns så otroligt mycket vetenskap som dels är fascinerande i sig, dels utgör ett ramverk för vår gemensamma framtid.

Tänk att få gräva ner sig kunskaper och insikter samt träffa forskare och höra deras berättelser. För att sedan beskriva detta med metaforer, text, bild och verbalt på sätt som gör det tillgängligt för allmänhet och beslutsfattare. Och dessutom gå ut och möta allmänhet och beslutsfattare! Det är det som engagerat mig större delen av tiden sedan jag slutade på SVT för femton år sedan. 🙂

Tankarna på att föreläsa för skolstrejkande ungdomar fick jag under vår-vintern. Många, i synnerhet Greta, hade redan betydligt mer insikter i klimat-, miljö och rättvisefrågor än vad de flesta vuxna hade/har. Men vad vore väl lämpligare än att finnas tillhands för att svara på frågor, fördjupa kunskapen och dessutom lära mig/oss själva något om hur ungdomarna resonerar?

Här är en video med delar av en föreläsning där jag går igenom grunderna till varför klimatet förändras, Milanković-cykler, återkopplingar, växthuseffekten, istider, energiobalans, kolbudget mm. Hela föreläsningen var ca 30 minuter (videon nedan är ca 10 minuter lång).

Föreläsningen skedde i samband med nätverket av forskare och experter i Researchers Desk. Det är ett initiativ som stöttar ungdomarnas krav på att allmänhet och beslutsfattare ska ta till sig av vetenskapen. Det senaste året har flera liknande nätverk växt fram, ett annat som även finns internationellt är om Scientists For Future. Mer om dessa finns att läsa i en annan bloggartikel.

/Martin

Researchers Desk och Scientists For Future

Under våren bildades Researchers Desk vilket är ett nätverk av forskare och experter som svarar på frågor från allmänheten kring klimatfrågor. Nätverket samverkar också med Fridays For Future med kommunikation av klimatvetenskap.

Researchers Desk bildades på initiativ av Toya Westberg och Mika Falkensjö efter en vetenskaplig thinktankresa till Lyngen i Norge i våras. De frågade sig hur man kunde knyta vetenskap och forskare närmare allmänhet och i synnerhet skolungdomar. Researchers Desk finns i Sverige och omfattar i skrivande stund ca 50 personer.

I somras var Researchers Desk närvarande på Sergels Torg varje måndag för att svara på frågor från allmänheten. Researchers Desk håller även street lectures och föreläsningar tillsammans med ungdomarna i Fridays for Future.

Researchers Desk vid Sergels torg i Stockholm den 12 augusti 2019.

Det finns även ett nätverk av forskare under namnet Scientists For Future. Det bildades för att ge skolungdomarna support för kraven på att följa Parisavtalet. Det är egentligen ett nätverk av nätverk i olika länder, men började i Tyskland (Scientists4future.org).

I Sverige började Scientists For Future formas efter debattartikeln ”Vi klimatforskare stödjer Greta och skolungdomarna” som vi (det var jag som koordinerade författandet av texten) fick publicerad på DN Debatt den 15 mars. Vi fick 270 signaturer av klimatforskare till artikeln. I nätverket är det nu omkring 1200 medlemmar.

Nätverken samverkar med varandra och många personer ingår dessutom i bägge. Min subjektiva uppfattning om karaktärsdrag är att Scientists For Future främst kommunicerar genom traditionell och sociala media, medan Researchers Desk har mer dialog direkt med frågeställare. Bägge svarar på behovet av kunskap som växer exponentiellt till följd av den globala folkrörelsen Fridays For Future.

/Martin

Bokmässan, relationer och Extremt väder

Jag är nu hemma från min första Bokmässan i Göteborg. Tusentals människor och ännu fler böcker. Eller tvärtom. Mycket av bägge.

För att inte tala om känslan av all kunskap som man får en hastig glimt av genom ögonkontakt och bokomslag. Och precis som denna metafor antyder så är det i det djupa samtalet, eller läsandet, som man det verkligt magiska sker.

Det är varken objekt eller subjekt som är det mest intressanta. De är nödvändiga, men det mest intressanta är relationerna mellan alla människor och dessutom alla uttryck som böckerna utgör.

Det är i mötet, det planerade eller slumpartade, som magin uppstår. Och i en så miljö, så full av kunskap och kreativitet, så blir relationerna självgenererande. Det som gör att det finns någon form av återhållsamhet och inte exploderar är fysiska ramar: Ont i fötterna, hunger, förbokade möten och det enorma sorlet av alla samtal man inte kan ta del av.

Jag medverkade formellt för att presentera boken Extremt Väder som precis publicerats. Utgiven av Max Ström förlag som i sin tur är en del av Bonnierkoncernen.

Boken är uppdelad i fyra bildsatta kapitel, Vindar, Temperatur, Nederbörd och Fenomen. De avhandlar extrema situationer inom dessa områden, men också fascinerande fenomen som norrsken, ovanliga moln och märkliga händelser. Mina personliga favoriter är Vandrande stenar och Piteraqvinden (På Grönland och betyder ”Den som överfaller dig”).

Den innehåller också en förteckning över väderrelaterade rekord (kallast, blötast, blåsigast, dödligast, störst osv). Hoppas att den här sektionen inte behöver uppdateras alltför ofta i framtiden.

Jo, boken berättar också om framtiden och då kommer aspekter av klimatförändringar in i bilden. Men inte bara där, för det extrema är redan påverkat av oss människor. Det extrema vädret (och extrema situationer inom geologi och hydrologi som jordskrev, slukhål, vågor, korallrev mm) och i princip allt vi ser omkring oss har ett fingeravtryck av oss människor och klimatet som förändras.

Boken är rikligt illustrerad. Det är magiskt vackra och fascinerande bilder (som brukligt när förlaget Max Ström och Jeppe Wikström är inblandade). Men jag uppmanar alla läsare att inte bara titta på de storslagna bilderna. Ni måste läsa i synnerhet inledningen. Och Avslutande kapitel och epilog. Och allt däremellan. 😉

Min strävan har varit att i anslutning till det extrema förklara hur detta påverkar natur och oss människor. Att ta händelserna i naturen utanför meteorologens egen komfort-zon och lite närmare livet som det påverkar. Jag har haft god hjälp av en expertpanel bestående av läkare, seismolog, ekolog, glaciolog och fysiker för att säkerställa fakta.

Arcus, eller ”hyllmoln”, Australien

De två sista kapitlen, Framtidens väder och Epilog, är inte bildsatta. Vi funderade på många olika sätt som vi skulle kunna illustrera dem, men landade i att försöka göra texterna så målande i sig som det går och vi förmår. Jag det är ”vi” eftersom hur mycket jag än jobbat med text och kommunikation så hade inte boken varit så fantastisk om det inte var för den redaktion som medverkat till bokens utformning.

Jag har varit på många mässor som besökare och på ett par stycken som utställare (inom meteorologi och friluftsliv). Men bokmässan skiljer ut sig från alla dessa. Som jag inledde denna artikel med så handlade mässan så mycket mer om relationer än om objekt och subjekt. Det kan givetvis vara så att jag just nu är i sinnesstämning att ta in det, men hur som helst så bidrar detta till en stor önskan om att fortsätta skriva.

Spontant kanske man tycker det är märkligt. Att i konkurrens med så många utsätta sig för en lång och krävande process att förpacka tankar, kunskap och känslor i ord och bild på ett sånt sätt att någon annan, som jag varken vet vem det är eller förmodligen inte heller kommer att träffa, kan packa upp bokens innehåll till egna tankar, fakta och känslor.

Men det är inte i konkurrens detta sker, utan i sammanhang. Att ord, bild och text i en kulturell kontext har förmåga att göra just detta: Det kan förmedla inte bara information och känslor utan även skapa något nytt. Och det är relationerna som gör detta. Böcker, texter och och samtal är som katalysatorer för detta.

/Martin

Boken extremt väder inom räckhåll

Ett av de första exemplaren av min bok Extremt väder

Tidigare i veckan besökte jag förlaget Max Ström och fick äntligen hålla i ännu ett exemplar av min alldeles nytryckta bok Extremt väder. Det allra första exemplaret av boken fick jag för drygt två veckor sedan. Men det exemplaret gav jag bort. Den boken är nu på väg över Atlanten.

Så boken ni ser på bilden ovan är egentligen bok nummer två av mitt första alster som författare. Det en väldigt speciell känsla. Jag är glad och oerhört tacksam dels över att ha fått den här möjligheten, dels över att ha fått arbeta med en fantastisk redaktion. (Läs mer i en tidigare bloggartikel).

Vandrande stenar. Från boken Extremt väder

Boken kretsar kring fyra teman, vindar, temperatur, nederbörd och fenomen. Den bygger fantastiska bilder med lite längre bildtexter. (Nej inget av det jag fotograferat dög, och förläggaren Jeppe Wikström (som är fotograf) fick bara med en av sina egna bilder.)

Jag förklarar hur olika fenomen uppstår och beskriver hur människa och natur samverkar med väder och naturkatastrofer. Det är faktiskt lite mer än ”bara” väder. Boken behandlar även jordskred, jättevågor, slukhål, norrsken, permafrost mm samt medicinska och ekosystemrelaterade aspekter av dessa. Där jag har lämnat min confort-zone har jag tagit hjälp av sakkunniga inom dessa (och mina egna) områden för att landa rätt.

Nedisning. Från boken Extremt väder

Med min profil kanske många tänker att boken mest handlar om hur klimatförändringar skapar extremt väder, men så är inte fallet. Förvisso sätter jag, där det behövs, in extremt väder och naturkatastrofer i perspektiv av att klimatet förändras. Det går inte att komma ifrån att vi människor är en del av vad vi kallar ”Earth system”. Vad vi gjort märks i naturen.

Fenomen. Från boken Extremt väder.

En orkan är fortfarande en orkan. Och vi har påverkat sannolikheterna för att den ska uppstå och hur mycket vindar och regn den kommer att ge. Och framför allt har vi förändrat förutsättningarna för allt övrigt liv på planeten, växter och djur. Det förändrar i sin tur förutsättningarna för oss. Förändringar av monsunregn till exempel. Eller havsnivåerna, permafrost som tinar, hav som försuras och skogar som skövlas. Allt är återkopplat, det är vansinnigt intressant och skrämmande.

Vi har också med ett uppslag av väderrekord. Kallast, varmast, torrast, högs/lägst lågtryck, tromber, blixtar, dödligaste naturkatastrofer, hagel, tropiska cykloner, isberg och annat för kalenderbitaren. Såväl globalt som, där det är relevant, i Sverige.

De avslutande två kapitlen, Framtidens väder och Epilog, är inte bildsatta. Efter man har läst de texterna får man sluta ögonen och skapa sig sina egna bilder. Där handlar det om sånt som ännu inte har skett. Men jag beskriver det i ord. Den stora frågan är hur människan och våra samhällen kommer att reagera. Lulla på som vanligt är inte en option. Naturen förändras och vi med den.

Jag har fått löfte om att boken skall att finnas i bokhandeln i slutet av nästa vecka (vecka 34).

/Martin

PS. Greta fick mitt första exemplar av boken. Boken kommer, när hon kommer fram till USA, att tillsammans med hennes övriga bibliotek hon har ombord på segelbåten Malizia II, doneras till Svenska ambassaden i USA. DS.