Author - Martin Hedberg

Covid-19 och scenarier

Okay, framtiden är ytterligare lite mer obekant och svår att förutsäga än den var för tre månader sedan. Den har alltid varit svår att förutse, men vi inser det bättre idag. Nu när vi nu vet lite mer så begriper vi att vi vet mindre. Det är för övrigt en av våra Akilleshälar, Vi vill så gärna kontrollera den och skapa valfrihet. Vi har, på kort sikt geologiskt sett, varit framgångsrika i att domesticera världen, Men allteftersom vi försöker styra och ställa så blir världen allt mer instabil och oförutsägbar.

Vi, i synnerhet i väst, är invaggade i berättelsen om kontroll. I tid av osäkerhet ligger frånvaron av den upplevelsen och gnager.

Hur reagerar vi på risker förknippade med utbrottet av Covid-19? Platser där många människor samlas samtidigt är givetvis mumma för ett virus som sprids genom droppar (aerosoler) eller fysisk kontakt. Mässor, firmaevent, resor, skolor,… Vi ser redan nu att arenaevent ställs in (se tex länk till Quarts i förra artikeln). Hur många konserter eller idrottsevent kommer att genomföras? OS? Om så troligen utan publik.

När kommer vi att se myndigheter tvingas stänga ner geografiska områden, städer? På andra platser än i Kina. Eller Italien för den delen. USA? Frankrike? Sverige?

Trafik eller kollektivtrafik, hur blir det med dem och hur ser det ut på olika platser? I Kina noterar man avsevärt bättre luftkvalitet till följd av att 50 miljoner (?) människor i det närmaste tvingats till husarrest. Och norra Italien. Trafiken minskar, fabriker stänger ner och energiförbrukningen (och får man gissa energiproduktion genom koledning) går på sparlåga (sic!).

I går höll regeringen och berörda myndigheter en presskonferens. Där berättar Johan Carlsson, Generaldirektör på Folkhälsomyndigheten, att man gör riskbedömningar för de svenska förhållandena. De internationella står WHO för. (Men det är rimligen också en väldigt viktig ingångsparameter, jag återkommer till det när det gäller scenarier).

Nåväl, Carlsson konstaterar att man gör bedömningar utifrån två parametrar, 1. Risken för importerade fall av smitta och 2. Risken för spridning utanför den närmaste kretsen av dessa fall. Risken för den första höjer man till Mycket hög och den andra, spridning, Måttlig.

Metodiken man arbetar efter är att informera folk och att människor med symptom söker vård. Samt smittspårning, vilket vi är världsledande på.

Man uttalar också den uppfriskande uppriktiga bedömningen att man inte har förtroende för att myndigheterna i Iran sköter begränsningen av smittan på ett adekvat sätt. De portas därför för att flyga till Sverige.

På det hela taget så noterar jag att våra myndigheter arbetar efter principen att vara öppna, tillgängliga och alerta. Strategin är att isolera och sjukvårdsbehandla alla smittbärare. Om man gör det tidigt och effektivt så blir der varken spridning eller så många att behandla.

På en fråga om hur många man räknar med ska drabbas i Sverige så svarar Carlsson (20 minuter in i klippet) att, ”utifrån Hubei-provinsens med 50.000 drabbade på 50 miljoner invånare, så handlar det promille”. Det är alltså vad man anser är ett stort utbrott i Sverige. Men i övrigt så tänker man sig att det handlar om ”några dussin upp till hundra individer” i Sverige. ”Som man haft i Frankrike eller Tyskland.”

Okay, men kan detta kanske komma att förändras, tex i Frankrike eller Tyskland? Eller blir det inte värre än det är där just nu?

Vi kan ta en second opinion från våra närmaste grannar.

– I Norge så räknar man med att upp till 25% av befolkningen kan bli smittade.
– I Danmark har man ett scenario där 10-15% av befolkningen blir smittade.
– Och här i Sverige räknar vi alltså med att ett stort utbrott innebär att ca 0,1% av befolkningen blir smittade.

Jag kan inte säga vem som har räknat fel (eller rätt), men det är uppenbart att vi räknar väldigt olika jämfört med Norge och Danmark.

Vidare konstaterar Carlsson att det ”kanske inte är smittspridningen som sådan som får de största konsekvenserna, utan de åtgärder man tvingas vidta för att begränsa dem”. Jo tack. Om vi ska bete oss så fundamentalt annorlunda än våra bröder och systrar i väster och söder så att vi bara får en hundradel så stor smittspridning som dem, då blir det nog annorlunda.

En mycket väsentlig aspekt är huruvida Covid-19 utvecklas till att bli en global pandemi. Om det sker, och det finns det många som uttrycker oro för, så förefaller det osannolikt att bara 0,1% av befolkningen i Sverige skulle drabbas. Ja om vi inte stänger ner gränserna helt och hållet då.

Mark Lipsitch, Prof. of Epidemiology, Harvard School of Public Health, sa den 14 februari att ”I think it is likely we will see a global pandemic. If a pandemic happens, 40% to 70% of people world-wide are likely to be infected in the coming year.”.

Jag tycker gott vi kan förbereda oss på att ord och fraser som ”Läget har blivit betydligt mer allvarligt än vad vi kunde förutse för bara några dagar sedan…

Med det återvänder jag till det som den här artikeln egentligen handlar om, i alla fall nosar på, nämligen scenarier. Vi vet inte hur framtiden kommer att utveckla sig. Det beror på saker och processer vi inte kan kontrollera eller har kunskap om, saker/processer som vi inte ens vet att vi inte vet. Och en del som vi (och andra) kan och kommer att påverka. Och även om vi visste allt detta så kan man inte parametrisera det. Och även om det gick så går det inte att beräkna utvecklingen av komplexa system.

När det gäller tider eller områden med stor osäkerhet så gör man klokt i att inte hänga upp för mycket av sina strategier och beslut på prognoser, dvs förutsägelser, om hur framtiden (de parametrar man är intresserad av) kommer att utveckla sig.

I vår värld av dominans och strävan efter kontroll så lever berättelsen om att det är ofullständig kunskap eller beräkningskapacitet som hindrar oss från att förutsäga framtiden. Men världen är komplex, den har inget förutbestämt öde, än mindre är den beräkningsbar. Att vi kan säga något alls ens på kort sikt beror på att vi accepterar felmarginaler. Men gör vi prognosen längre så blir felmarginalerna så stora att de överskuggar prognosen, och prognosen ointressant.

Det är klokare att måla upp olika scenarier, mer eller mindre tänkbara skeenden. De behöver inte vara de mest sannolika – även om de givetvis behöver vara med i ensemblen. Syftet med scenarier är att få en bild av spridningen av hur olika framtiden kan utveckla sig. Det gäller i synnerhet om systemet är i närheten av transitioner.

Med ett spann av tänkbara och icke-otänkbara framtider utvecklar man strategier för att tidigt kunna upptäcka, och inte bli överraskad av, olika utvecklingar. Samt i möjligaste mån hantera vidden av möjliga framtidsutvecklingar.

Det kan bli en pandemi, eller inte. Det kan stanna med 50 smittade personer i Sverige. Eller 5000. Eller 5 miljoner. Virologerna kanske utvecklar vaccin och/eller botemedel inom någon månad (sedan ska de testas). Eller så tar det några år. Pandemin kan vara över i sommar. Eller nästa sommar. Eller så blir covid19 en permanent del av influensarepertoaren. Pandemin kanske påverkar ekonomi i stor, eller jättestor, omfattning, i år eller nästa. Regioner och stater påverkas olika och reagerar olika. Allt detta kanske påverkar oss i en utsträckning som vi kan förutse, eller inte…

Begrepp som ”prognos” och ”bedömning” fungerar på sin höjd på korta tidsintervall och små områden. Vill man bilda sig en uppfattning om horisonten utanför detta så behöver man smälta insikten att framtiden varken går att beräkna eller är förutbestämd. Responsen på detta kan vara ”jag vet ingenting” eller att bilda sig en idé om en palett av inte otänkbara framtider, scenarier, att förhålla sig till.

/Martin

Pandemi, system och samarbete

Det nya Coronaviruset, Covid-19, är ett virus som kan spridas från människa till människa via direktkontakt eller luftburna droppar. Förutom dess sjukdomsalstrande egenskaper med potentialen att vara dödlig för den som får visruset, så har det egenskaper som gör den svår att contain, begränsa.

Den som är bärare av viruset kan vara smittsam utan att vara medvetens om att hen bär på smittan. Inkubationstiden kan vara upp till två veckor. Och spridningen kan ske utan fysisk kontakt med smittbäraren. Aerosoler, partiklar, från utandningsluften eller kontakt med fysiska föremål räcker för att den ska få fäste i en ny individ. Smittspridningen sker under insjuknandet och när individen är sjuk, men förefaller det, inte under inkubationstiden.

Det finns i dagsläget inte något vaccin. Inte heller läkemedel eller behandlingar som botar sjukdomen utan tillfrisknandet bygger i stort på att kroppen själv tar hand om viruset.

De flesta som smittas får, såvitt jag kan förstå, lindriga symptom. Men 10-15% drabbas så svårt att de kräver läkarvård. 5% kräver intensivvård. Dödligheten är ca 2%. Äldre och personer som redan är försvagade till följd av andra sjukdomar drabbas i större utsträckning än yngre.

I skrivande stund finns ca 89.000 konstaterade fall. Drygt 3000 har avlidit och 45.000 har tillfrisknat. På John Hopkins CSSE kan man följa utvecklingen.

Än så länge är det få, i relation till andra sjukdomar, som är smittade, svårt sjuka eller omkomna. Men potentialen för spridning är stor. Ju fler kontakter mellan människor, desto större är sannolikheten att viruset ska spridas.

Betyder det att vi kan ta det lugnt? ”Panik är minst lika farligt som pandemi.” kan man läsa mellan raderna på hur regeringen och många myndigheter agerar. ”Vår beredskap är god.” säger man och påpekar till exempel att sjukhusen har möjligheter till provtagning och att vi har ”karantänshamnar” och ”karantänsflygplatser”. Socialminister Lena Hallengren 24 februari, Regeringens YouTube-kanal. (Klippet på Regeringens YouTube har, efter sex dygn, bara 416 visningar.)

Men har vi kapacitet? Hur många flygplan kan vi hålla i karantän? Hur länge? Hur många vårdplatser finns det? Och vad händer om/när även vårdpersonal blir sjuka?

Regeringen, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, MSB mfl myndigheter får kritik eftersom allmänheten upplever att man hanterar hot och risker genom att prata istället för att påvisa handling. Sjukvärden går på knäna till vardags, hur kan man då säga att vår beredskap är god för att hantera en pandemi?

Detta agerande, eller rättare sagt upplevelsen av hur regering och myndigheter hanterar situationen, skapar misstro och tilliten till samhällsfunktionerna eroderas. Och det finns stora risker med det också.

  1. Fysiska konsekvenser av sjukdomsspridning (sjuka människor som lider).
  2. Konsekvenser av oro och panik (ångest och irrationellt beteende).
  3. Minskad tillit till myndigheter och institutioner (erosion av stabilitet i samhället. Får konsekvenser även på helt andra områden).

I Socialstyrelsens Risk- och sårbarhetsanalys 2016 kan man (på sidan 29) läsa att:

De årliga influensaepidemiernas påverkan på folkhälsan är omfattande vad gäller sjuklighet. Om en ny variant av ett influensavirus utvecklas som de flesta människor inte har någon immunitet emot, så kommer det med största sannolikhet att leda till en världsomfattande epidemi, en så kallad pandemi. Effekterna på hela samhället förväntas då bli betydande. Pandemier av influensa har historiskt sett uppstått med oregelbundna intervaller, ungefär tre till fyra gånger per århundrade. Svåra pandemier uppskattas medföra hög sjuklighet (över 20 procent) och ett ökat antal dödsfall.

Från Socialstyrelsens Risk- och Sårbarhetsanalys 2016. (tabell 3).

Pandemi, nummer 26 i listan från Socialstyrelsens analys från 2016, bedöms ha Medelstor sannolikhet att inträffa och ha konsekvenser som är Mycket allvarliga.

För två veckor sedan så sa man att ”Det blir nog ingen pandemi” och ”Risken att den ska komma till Europa är liten”. Plötsligt poppar den upp i Norra Italien och alla förefaller förvånade. ”Hur sjutton kunde den komma dit?” Tips: den hängde med nån som reste dit. Hen visste nog inte att hen var sjuk under själva resan. Och när personen sedan blev sjuk så hann hen sprida Covid-19 vidare till andra lika litet ont anande individer.

Många andra länder inför restriktioner som är lite begränsande av personliga friheten, tex att hålla koll på vilka som reser in med flyg från länder där man vet att det finns smittspridning, att hålla barnen hemma från skolan en vecka extra eller ställa in event med många deltagare. (Se tex artikel i Quartz).

Men det är på något sätt som att vi i Sverige måste vänta till dess det är ett problem innan vi kan agera på det. Som om det handlade om att slå ihjäl Covid-19 när det väl dyker upp.

Men det ska också sägas att det finna en massa risker med livet. Många saker kan inträffa. När det ena eller andra väl har skett så är det lätt att kritisera samhällsfunktioner för flathet. Men grunna då också en stund på allt som inte har skett, trots att risker finns.

Om jag i inledningen till den här artikeln lät lite kritisk till samhällets respons så kommer nu en vändning. Det här är den omruskning som vi behöver för att ta tag i problem eller en oviss framtid. Det svenska samhället är väldigt invaggat i tryggheten av att myndigheterna tar hand om oss. Vi är lojala, litar på såväl myndigheter som varandra. Men gör man det i för stor utsträckning så… vem är egentligen samhället?

Det är vi, vår samlade kompetens och förmåga att samarbeta. Var och en på sitt sätt. Bränderna 2018 bekämpades både genom att myndigheter bjöd in italienska brandbekämpningsflyg och polska brandmän inför att vår egen kapacitet inte kunde matcha brändernas spridning. Men också genom att gemene man drog på sig kängorna. Man kopplade vattenspridare till traktorn, körde ut mat till de som drog slang, gjorde brandgator och… Vi samarbetade. I stort och i smått.

Det är det jag ser hända nu också. Folk må ha blivit irriterade över att Folkhälsomyndigheten, MSB och regeringen var sena på bollen. Först kommer irritation och alltmer högljutt gnäll. Sedan kommer insikten. Det är vi som är samhället. Vad kan jag göra? Så tänker vi till och provar vi oss fram. Agerar och ställer oss till förfogande. Samarbetar.

Skolans rektor skickar ut meddelande om att elever kan vara hemma första dagen efter sportlovet, även om man är frisk. Skolsyster skickar ut enkät för att samla in uppgifter om vilka områden som barnen vistats i under sportlovet. För att underlätta kartläggning av eventuella smittspridningar. (Och eftersom inkubationstiden är så lång så kan ingen veta om vi har varit i ett riskområde. Än.)

Använd kritiken av systemet (myndigheter, individer, företag, nationer…) till att göra något bra. Låt det inte bli ett självspelande piano som söndrar. Observera såväl misstag som framgång. Var nyfiken, ifrågasättande, kreativ och samarbeta.

Och som ett lärande system under förändring så hittar vi våra roller och gör något av situationen istället för att hoppas att nån annan ska lösa problemen. För någons ansvar är det väl. Allas, våra egna och tillsammans.

DN:s Amina Manzoor hade en artikel i lördags som sammanfattade det hela bra. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att stoppa smittspridningen. Sjukvården stoppade för tre år sedan mässling, som är både mer smittsam och har högre dödlighet, från att spridas i Göteborg.

Det stora problemet med covid19 är inte främst smittspridning i Sverige, utan i länder som är betydligt sämre rustade såväl för att spåra som att begränsa spridning av smitta.

Generaldirektören för WHO, World Health Organization, Tedros Adhanom Ghebreyesus skriver att:

Riskerna för pandemi är stora bland annat för att det fortfarande sker en internationell spridning, sjukvården (och drabbade) har svårigheter att identifiera vilka som bär på smittan i tid för att begränsa spridning till nästa individ och det finns stor risk för kollaps av sjukvårdssystem i nationer som är hårt drabbade.

Folkhälsomyndigheten har samlat information kring viruset, smittspridning, symptom mm. Deras uppgift är att se till att hålla oss vanliga medborgare informerade om risker och ge råd. Och precis som tidigare så bör vi ta till oss av kunskap och samarbeta utifrån vår kompetens och förmåga. Och samarbeta.

/Martin

Cirklar sluts med ruttplanering på Atlanten

De senaste tre veckorna har jag detaljstuderat vädret på Atlanten och försett Gurra Krantz och hans besättning på en Swan 66 med beslutsunderlag. Det handlar om säsong två av TV-serien ”Över Atlanten” där Gurra seglar med ett gäng kända och mer eller mindre seglingsvana profiler över Atlanten. (Bilden ovan är en prognosbild med olika ruttförslag från inledningen av seglatsen.)

Årets besättning består av programledaren Sofia Wistam, alpinskidåkaren Frida Hansdotter, kocken Tareq Taylor, tidigare fotbollsspelaren Henrik ”Henke” Larsson, artisten Tommy Nilsson och komikern Klas Eriksson.

Nu är det bara 350 nautiska mil kvar på den 2700 nautiska mil (5000 km) långa resan från Kanarieöarna till S:t Martin.

De har serverats stiltje och storm, sol och ösregn, grov sjö och spegelblankt hav. Besättningen har satts på prov och saker på båten har gått sönder.

Det är fascinerande att segla. Fantastiska naturupplevelser, personliga tankar, insikter och fina relationer med de man seglar med. Men folk kommer inte att må bra hela tiden, vare sig upplevelsemässigt eller fysisk. Sjösjuka får man räkna med, men långvarig innebär risker och det är ett absolut nej för situationer som skapar risker för personskador.

Gurra Krantz vid rodret. Bild från Mastiff och fjolårets säsong av Över Atlanten.

Min uppgift är att i samverkan med Gurra ta fram beslutsunderlag så att de kan planera seglingen såväl flera dygn som några timmar i förväg. Prio ett är säkerheten, att undvika situationer som kan skapa trauma eller fysisk skada. Helt riskfritt går inte, men man vill minimera riskerna och skapa förberedelse inför det som inte går att undvika, eller som man krasst tar, så att man kan rida ut dem på ett bra sätt.

Därefter är det en blandning mellan att skapa förutsättningar för variationer i seglingen, det ska inte vara monotont ombord och att de ska komma fram i tid, vare sig för tidigt eller för sent. Man behöver också planera och koordinera mycket. Stora manövrar som att gippa, slå eller reva segel gör man givetvis hellre i dagsljus än på natten. I synnerhet om det blåser upp, är grov sjö, kraftig vind, regn, kallt eller om folk är trötta eller på annat sätt utslagna.

Vädret till havs kan skifta väldigt mycket. Där de fick stiltje i ett tillfälligt högtryck var det kuling såväl två dygn tidigare som två dygn senare. Och vädret skiftar och rör sig snabbare än man kan segla. Det gäller att befinna sig på rätt plats när vädret utvecklas. (Det är extra tydligt när man av någon anledning vill ha högtryck och vindstilla).

Så själva ruttplaneringen går i mångt och mycket ut på att segla bra (snabbt, säkert… eller vad man har för prioriteringar) till en plats där man kan fortsätta segla bra. Det är genom vädret och hur det skiftar som man tar sig fram, och det är vädret som i stor utsträckning definierar om kriterierna för vad som är bra eller dåligt.

Och det finns inga tvärsäkra prognoser. Det handlar hela tiden om sannolikheter för olika scenarier.

Med VPP, velocity prediction program, eller Polardiagram, definieras hur snabbt en specifik båt seglas i olika väderförhållanden.

Och även om man gör beräkningar som involverar såväl vädrets skiftningar som båtens prestanda (VPP, velocity prediction program, eller ”polardiagram” som visar hur fort just denna båt kan segla med olika segeluppsättningar i olika vindhastigheter och -riktningar), så ligger man inte på maxprestanda hela tiden. Det är kontinuerliga justeringar av den planerade rutten.

De har fått sin beskärda del av olika sorters väder och det, i kombination med besättning och teknik, har påverkat såväl stora som små beslut ombord.

Inför seglingen hade vi också en rush med att ordna bättre förutsättningar för kommunikation till och från båten. Jag och kompisen Jesper ordnade och funktionstestade en satellitmottagare här hemma i Sverige bara dagarna innan de seglade iväg. Ett dygn senare tog en ur TVproduktionsteamet med sig prylarna ner till Kanarieöarna.

Förutom att det var roligt att kunna skaka fram en bra kommunikation på kort tid så hade jag en del speciella kopplingar till detta:

– Dels Greta Thunbergs första seglats, över till USA. Ett tag, innan hon och Svante hade bestämt sig för att segla med Boris Herrmann och Pierre Casiraghi på Team Malizia, så var det meningen att de skulle ha just den här satellitmottagaren på ett av de andra potentiella båtarna. I och med att jag redan hade rotat i frågan så kunde jag snabbt återta kontakterna med firman Network Innovation som hade utrustningen.

– Dels finns det en personlig anekdot mellan mig och Gurra som sträcker sig tillbaka till när jag var under mitt första utbildningsår till att bli meteorolog 1988-89. Jag gjorde praktik på Marinens Helikopterdivision på Berga. Förutom att göra prognoser så hängde jag med meteorologkollegan Lage Larsson och hjälpte till att utrusta den svenska Whitbreadbåten The Card med en satellitmottagare. Gurra Krantz var ombord och seglade även med den satellitmottagaren (Whitbread 89-90). 🙂

Och det var den veckan med Lage som sådde fröet som ledde fram till att jag 1997 gjorde routingen och seglade med på båten Nicorette när vi slog världsrekord över Atlanten.

Nåväl. Apropå att segla över Atlanten, jag var med på ett hörn även inför planeringen när Greta och Svante skulle segla tillbaka till Europa. Det var ingen enkel resa. De seglade med Riley Whitelum, Elayna Carausu och Nikki Henderson på katamaranen La Vagabonde.

Riley och Elayna har i dagarna publicerat en första av sex filmer som visar seglatsen. I en kort passage (ca 5:50 – 6:15) samtalar jag med Riley om stundande väder på Atlanten, strax efter att Svante och Greta fått kontakt med dem. Man ska inte övertolka det samtalet, jag ansvarade inte för väderinformationen eller routingen till dem under seglatsen. (Men jag följde deras position, väder, vägval och scenarier åt de som behövde det här hemma.)

Routing är fascinerande. Det omfattar många intressanta delar av ett större system. Och det kan även fungera som en metafor på vad våra samhällen står inför när det gäller klimatförändringar. Den jämförelsen blir inte sämre av relevansen i uttrycket ”vi sitter i samma båt”.

Istället för båten, besättning, scenarier för kommande väder och en skeppare som fattar beslut så handlar det om planeten jorden, allt liv, klimatscenarier och beslut vi fattar mer eller mindre medvetet och kollektivt. Systemet går också från att vara komplicerat till komplext i många dimensioner och tidsskalor. Vi har både fler och färre frihetsgrader jämfört med båten.

En rätt byggd och utrustad segelbåt klarar väldigt stora skillnader i väder, medan våra samhällen är optimerade för ett visst klimat, Holocen. Det är som att bygga en båt som går finfint i sydvästliga vindar på 7 m/s, men varken klarar stiltje eller storm.

En annan skillnad är att båten inte påverkar vädret, annat än i dess omedelbara närhet, men vi människor påverkar klimatet såväl nära som långt bort i tid och rum.

Jag ser fram emot att Gurra och besättningen kommer fram till St Martin. Just i detta nu undrar jag om de kommer att gippa innan solnedgång, vilket är lite för tidigt för att kunna sträcka hela vägen fram på sista benet, eller om de ska göra det tidigt i morgon, men då har gått lite för långt norrut för att optimera seglingen.

Och så vill jag ta del av deras berättelser. Det är med berättelser vi skapar vår värld. Men det är en annan historia.

/Martin

PS. Serien Över Atlanten produceras av Mastiff och sänds i höst på kanal 5. DS.

Utbildningsvideo till Läkare för Miljön

I ett samarbete med föreningen Läkare för miljön (lakareformiljon.org) så samtalar jag med Johannes Ridderstedt kring klimatet. I den här filmen så presenteras lite grundläggande fakta kring klimatet.

Filmen, och uppföljare som kommer att publiceras om någon vecka, används som utbildningsmaterial vid arbetsplatsträffar kring klimat, miljö och hälsa inom sjukvården. Med början i Gävleborg, efter önskemål från ST-läkaren Frida Ridderstedt, styrelseledamot i Läkare för Miljön.

Sjukvården har flera beröringspunkter med klimatet.
– Driften av sjukvåren påverkar klimat och miljö, såväl genom resursnyttjande som restprodukter. Energi man använder och utsläpp och utsläpp av växthusgaser som lustgas och freoner.
– Sjukvården kan genom information kan hjälpa människor till såväl bättre hälsa som mindre klimatpåverkan. Till exempel genom beteendeförändringar som ändrade kostvanor och ökad fysisk aktivitet.
– Och en av de mest grundläggande anledningarna till varför vi människor bryr oss om klimatet är den påverkan som förändringar av klimatet har, och kommer att få, på människors hälsa. Värmeböljor, spridning av vektorburna sjukdomar, översvämningar, infektioner, livsmedelskriser…

För den som vill dyka lite djupare i relationen mellan medicin och klimat/miljö så rekommenderar jag Lancet-rapporten ”The Lancet Countdown on health and climate change” (Man måste registrera sig för att få access, men det är ingen kostnad.)

/Martin

Människan som förändrade klimatet. 3/3 Festen är över, dags att se över relationerna

Parisavtalet stipulerar att vi ska begränsa uppvärmningen till max två grader, med sikte på 1,5 jämfört med förindustriell nivå. Det är som en halv istid, men åt andra hållet! Många av dessa förändringar ligger nu latenta i systemen och kommer att skapa förändringar oavsett vilka åtgärder vi vidtar. Det är därför extremt viktigt att minska påverkan långt innan man ser de konkreta effekterna av den. Och som vanligt när det gäller levande system så har man inte mycket för att ångra sig, systemen utvecklas hela tiden och är inte reversibla. 

Problem som förefaller oöverstigliga idag hoppas man ska finna sina lösningar i morgon. ”När problemen växer så ökar även människans motivation att lösa dem. Så säger i alla fall berättelsen som vi tvingas ställa vår tillförsikt till. Men det finns inga ”lösningar” på klimatkrisen, det är varken ett mekaniskt problem eller existerar en tidpunkt när man kan säga att man har klarat eller inte klarat uppgiften. Det finns däremot olika utvecklingar av systemen och därmed en oändlig mängd scenarier. En del av dessa är mycket obehagliga och det är en påtaglig risk att återkopplingar i naturen tar över som drivande kraft av ytterligare förändringar. 

Berättelsen om att mänskligheten är på en resa predestinerad att ge högre välfärd och välmående, materiellt, socialt och andligt får sig törn efter törn. Det må i många fall ha blivit bättre och bättre under 1900-talet, men man kan inte göra prognoser genom att extrapolera kurvor. Exponentiell tillväxt i ett system som inte anpassar sig i samma takt går bra ett tag, i decennier och kanske sekler, men leder oundvikligen, om man inte bryter kurvorna självmant, till kollaps. 

Sättet att undvika kollaps är att man, innan man av bara farten åker ut över ett sluttande plan, upphör med det skadliga. Ett nödvändigt, men kanske inte tillräckligt, villkor är att vi begränsar hur mycket fossilt kol vi bryter ur berggrunden och hur mycket skog vi transformerar. Men den insikten har inte nått fram till tillräckligt många beslutsfattare än. Många tror att vi kan ”klimatkompensera” oss ur krisen, att ”marknaden” kommer att lösa problemen, eller att klimatsystemet är så komplicerat att inget vet hur det fungerar (som om det skulle hjälpa). 

Vad ska vi då göra? Fortsätta festen så länge det går och sedan ta dagen som den kommer? Nej, det vore ansvarslöst, destruktivt och rätt så tråkigt. Vi måste inse att vi snart har nått vägs ände med ett överflöd av relativt billig fossilt kol. 

Omställningen till ett lågenergisamhälle är inte ett val, det är en oundviklig konsekvens av vi lever på en planet med fysiska begränsningar och att naturlagarna inte är förhandlingsbara. 

Det tar tid att ställa om och det kommer att kräva förändrade beteenden. Det triviala svaret på problemen synes vara att bättre ta tillvara på vetenskaplig kunskap, strängare miljölagar, bättre på förvaltandet av jordens resurser. Det vore bra, men skulle förmodligen bara leda till att vi transformerade klimatet och ekosystemen något långsammare. 

Den djupare insikten är att vi behöver överge det antropocentriska synsättet som hittills präglat stora delar av vår relation med övrigt liv. Vi samexisterar med övrigt liv och dess existens är en förutsättning för vår. Ett sätt att tydliggöra detta är att inte betrakta naturen som ett objekt, utan som ett subjekt med inneboende värde och rätt existera, utvecklas och förändras efter egen förmåga. 

Människan är inte skapelsens krona utan förhåller sig i relation till övrigt liv som ständigt utvecklas. Detta är ett paradigmskifte som kan jämföras med insikten om att jorden inte är solsystemets centrum.

/Martin

Människan som förändrade klimatet. 2/3 Någon grad hit eller dit

Människans påverkan på klimat och ekosystem är så stor att man myntat en ny geologisk epok, Antropocen, människans tidsålder. Vad vi gör har en avgörande påverkan på hur liv och livsbetingelser utvecklas under överskådlig geologisk tid. Människan påverkar klimat och ekosystem både mer och snabbare än något annat fenomen som hänt på flera miljoner år. Vi får gå tillbaka till när asteroiden slog ner på jorden för 66 miljoner år sedan (Cretaceous–Paleogene, K–Pg, extinction event) för att hitta någon kraft som varit mer omvälvande. Då dog inte bara dinosaurierna ut, utan även omkring 75 procent av allt liv på planeten.

Sett i ljuset av våra dagliga liv så syns förändringar av klimat- och ekosystem knappt i bruset av variationerna i väder och biologisk mångfald som varierar på tidsskalor som vi har lätt att uppfatta. Men i ett geologiskt perspektiv är det som sker nu en explosion. Förändringar som sker långsamt är hanterbara och när det är i princip stilla så kan naturen förfina relationerna mellan de delsystem man berörs av. Vad som är snabbt respektive långsamt är givetvis relativt.

Klimatet är aldrig stabilt, men kan under perioder vara kvar i samma ”regim”. Den senaste miljonen år så har klimatet växlat mellan istider och ”interglaciala” perioder, dvs det vi har nu. Orsakerna till detta står att finna i hur mycket solenergi som når jorden, variationer i jordens omloppsbana kring solen och, inte minst, återkopplingar i jordens bio-geo-kemiska system, dvs växtlighet, havsströmmar, istäcken, vädermönster mm.

Klimatet kan till exempel definieras genom luftens medeltemperatur. Och för att få lite grepp om vad ”ett par grader” betyder så kan man ha i bakhuvudet att det under den senaste istiden var mellan 3 och 5 grader kallare än det var i början av 1900-talet. 

Resultatet av detta, eller översatt i en annan klimatparameter, var bland annat att hela norra Europa och norra Nordamerika var täckt av ett 2 kilometer tjockt istäcke. Havsnivån (Atlanten, Stilla havet osv) var drygt hundra meter lägre. Det kan vara bra att reflektera över när man slås av skillnaderna mellan väder och klimat. Nån grad hit eller dit när det gäller väder spelar sällan någon roll, men när man gör statistik på vädret, dvs får klimat, så representerar även tiondels grader stora skillnader i förutsättningar att till exempel odla marken, bygga infrastruktur, livsbetingelser för ekosystem mm.

I knappt 12 000 har vi haft vad vi kallar ”Holocen”, ett relativt stabilt klimat. Homo Sapiens har hängt med längre tid än så, men det är under den här tiden som vi gått från att vara jägare och samlare till att bygga jordbruk, samhällen och civilisationer.

Övergången från senaste istiden till Holocen tog 6 000 år. Då värmdes klimatet med fyra (4!) grader och havsnivån steg med mer än 100 meter. Nu är vi på väg att genomföra samma storleksordning av förändring, 2 till 4 graders uppvärmning, men inom endast 200 år. Såväl ekosystem som samhällssystem kommer att få mycket svårt att anpassa sig och det är sannolikt att delar av systemen kollapser. Havsnivån har börjat stiga, accelererande, till följd av att det allt varmare vattnet utvidgar sig och att landbaserade glaciärer tinar. Det kommer att ta 1-3000 år innan den stabiliseras på en ny nivå som troligen kommer att ligga ett par tiotals meter över dagens nivå (om alla isar smälter blir det ca 70 meter).

Vi tar emot lika mycket energi från solen som tidigare, men en högre koncentration växthusgaser i luften gör att allt mindre energi strålar ut från planeten jorden. Skillnaden skapar ett varmare klimat. Det är mänskliga aktiviteter, främst förbränning av fossilt kol och skogsskövling, som gör att mängden växthusgaser i luften ökat. Det är alltså inte bara våra nuvarande utsläpp som är problemet utan hur mycket av växthusgaserna som är kvar i luften. Det som inte blir kvar i luften binds av växter på land och i hav respektive löser sig i haven som därmed blir allt surare. 

Precis som i fallet med naturliga klimatförändringar, vilka initieras av långsamma variationer av jordens bana kring solen, så sker en mängd återkopplingar i naturen. Haven värms, vilket frigör koldioxid. Permafrosten tinar, vilket frigör metangas och glaciärer tinar, vilket skapar mer mörka havs- och markytor – vilka i sin tur absorberar mer solenergi än snön som tidigare låg där. Allt detta förstärker förändringarna av klimatet som människan nu initierat. 

Fortsättning följer. Del tre publiceras på morgonen den 17 januari, 2020.
Fyll i din e-postadress i widgeten för att prenumerera på nya artiklar. Läser du på dator så är den högst upp till höger. Sitter du med mobil så får du scrolla ner en bit för att hitta den.

Människan som förändrade klimatet. 1/3 Jorden vi ägde

Jag medverkar i antologin ”Brev till trädkramarnas barnbarn” av Anna Jonsson och Sara Nilsson (Sweet Dreams).
Boken finns att köpa som vanlig bok på SF Bok men går också att ladda ner som pdf från Sweet Dreams hemsida.
Här på bloggen publicerar jag nu mitt kapitel i något modifierad form. Det här är första delen av tre.

Ett stabilt klimat i mer än tiotusen år gav människan möjlighet att gå från att vara jägare och samlare till att utveckla jordbruk, samhällen och nyligen också industrier och efterhand en global ekonomi.

Tillgången till skogar höll på att begränsa industrialiseringen under 1800-talet. Men upptäckten och utvinningen av fossilt kol, det vill säga kol, olja och naturgas gjorde att vi kunde hålla fler hjul snurrande och förverkliga projekt som inte varit möjliga med bara muskelkraft, hävstänger, hjul och ånga. 

Vi flög, stöpte om naturen och bokstavligen flyttade berg. Vi kunde avdela en stor del av befolkningen till att utveckla kultur och vetenskap och fick efterhand kunskap som gjorde det möjligt att utveckla transistorn, lasern, konstgödsel, solceller, antibiotika och så vidare. Vi kunde lämna jordens gravitationsfält och fick förutsättningar att minska barnadödligheten, mätta miljarder munnar, ge fler möjligheter att läsa och skriva, reducera dödliga sjukdomar, öka kulturella utbyten och ge människan längre livslängd. Trots detta så lever fortfarande hundratals miljoner människor i fattigdom och svält.

Med berättelser har människan skapat samarbeten, mening och samhällen. Genom religionen gav vi oss själva mandat att betrakta naturen som en resurs som vi var skickade att dominera och förvalta. Efterhand så exkluderade vetenskapen gudarna ur bilden, men behöll idén om att naturen, liv och materia på planeten, är resurser som finns till för vårt förfogande att förvalta. 

Vetenskapliga framgångar indikerade med all önskvärd tydlighet att det inte tycktes finnas några problem som var för stora för att de skulle kunna övervinnas av det mänskliga intellektet. Allt som behövdes var en problemformulering, resurser och tid. I västvärlden finns ett allmänt spritt synsätt som går ut på att människan, och i synnerhet teknik vi utvecklar, i sinom tid löser valfritt problem, att naturen är en resurs som finns för vårt förfogande. 

Att det mätbara värderas högre än det omätbara gör att vi har svårt att tillgodogöra oss insikter från andra kulturer eller förmår se oss själva som en integrerad del i det system vi nu förändrar i grunden. Men naturen, och vi med den, är ett komplext adaptivt system under ständig förändring.

Fortsättning följer. Del två publiceras på morgonen den 16 januari, 2020.
Fyll i din e-postadress i widgeten för att prenumerera på nya artiklar. Läser du på dator så är den högst upp till höger. Sitter du med mobil så får du scrolla ner lite för att hitta den.

Jag om klimatet och människan i podden Vägen mot Paradiset

För snart två veckor sedan medverkade jag i Johannes Cullbergs podd, Vägen mot Paradiset. (Lyssna på avsnittet ”Vad alla borde veta om Väder och Klimat” på Spotify eller Poddtoppen eller där du hämtar dina poddar). Jag och Johannes pratar om klimat, extremt väder och vår antropocentriska världsbild i vad som kanske närmast kan beskrivas som en skarp kontrast till den traditionella berättelsen om paradiset. Men Paradiset finns i olika former och är vad vi gör det till, något som Johannes tagit fasta på.

Johannes är entreprenör (driver tex matkedjan Paradiset Marknad), hälsofreak och planetskötare. Han är nyfiken, vetgirig och påläst. Inför intervjun hade han rotat fram saker om mig som inträffade långt innan sociala media fanns. Men det är bara en vägvisare, han balanserar och låter samtalet ledas av platsen och tankarna som vi har i nuet.

Han tog utgångspunkt i vad som är bra cykelväder och intresset för naturvetenskap, vandrar igenom boken Extremt väder, reder ut frågetecken kring klimatförändringar, tropiska cykloner, Rossbyvågor, årstider, istider, Milanković-cykler, tinande permafrost, varför klimatet inte bara handlar om koldioxid och temperaturen i luften, återkopplingar och ett nödvändigt, men troligen inte tillräckligt, villkor för att hejda klimatförändringarna.

Vad är skillnaden mellan att göra väderprognoser för Försvarsmakten, på TV och till extremsporter? Sedan hoppar vi in i finansvärlden och det filosofiska, riskanpassande och pedagogiska värdet av katastrofobligationer.

Vi talar om det människocentrerade, antropocentriska, synsättet vi har och konsekvenserna av det. Visst har vi människor rättigheter, men det märkliga i att vi betraktar övrigt liv på jorden som räkmackor som bara finns till för vår skull. Vem är, och varför är det skillnad på subjekt och objekt? Det ohållbara i att vi expanderar exponentiellt men att naturen inte anpassar sig i samma hastighet och scenarier av detta. Värderingar, moral, paradigmskiften, ecocide, andra arters rättigheter och sociala tipping point.

Det var trevligt att bli intervjuad. Det är mycket jag vill säga på en gång och ibland ger jag mig inte riktigt tid att uttala alla ord eller göra konstpauser, jag pratar tidvis lite väl snabbt. Tänk om man kunde prata i parallella spår samtidigt istället för seriellt? Mer som man tänker.

Nå, surfa nu iväg och lyssna på vårt samtal. Det finns i två versioner, 42 och 67 minuter. (Dessa två magiska tal. Det ena svaret på alla frågor och det andra när jag vaknade och kunde börja leta frågor). Man kanske behöver lyssna på bägge för att inte missat något och repetera det bästa. 🙂 Länkarna i början av denna artikel leder till fullängdsversionen.

/Martin

Jag fick utmärkelsen Nackas miljöpris 2019

Idag tilldelades jag, tillsammans med Kummelnäs förskola, Nackas Miljöpris 2019. Efter överlämnandet av diplom, blommor och en check på 5000 kronor så höll jag ett litet anförande. Och för en gångs skull hade jag skrivit ner vad jag skulle säga i förväg. Nu blev det inte så att jag läste allt innantill. Jag både la till och hoppade över. Men nedan finner ni texten jag hade tänkt läsa. Lätt friserad, jag har tex format om den från talspråk till lästext.

När jag var 16 år så kom jag på andra plats i en uppfinnartävling, FinnUpp83. Jag konstaterar att jag avancerar, nu är jag på delad förstaplats till utmärkelsen Nackas miljöpris!

kombinerade jag känd teknik till de första digitala klockorna -för att folk skulle kunna hålla rätt på tiden. 

Nu kombinerar jag klimatvetenskap med kommunikation -för att folk ska förstå vad klockan är slagen.

Det här gör jag i en tid när allmänheten börjar komma till insikt om hur besvärlig situationen är. De reser sig och ställer krav på omställning. Mycket tack vare en extremt målmedveten annan 16-åring, Greta. Lika länge som hon är gammal, har jag jobbat med att skriva och föreläsa om klimat och miljö för både skolelever och näringsliv, politiker, tjänstemän och allmänhet.

Som meteorolog kan jag intyga att det är svårt att sia om framtiden. Man vet inte hur framtiden blir, men man kan räkna på sannolikheter för olika händelser. Jag tänker i scenarier och berättelser. På så sätt kan man förbereda sig, både för att allt fortsätter som förr, och för att världen förändrar sig. Och sannolikheten att allt ska vara som förr är obefintlig. 

Världen förändras. Allt snabbare. Vi lever i Antropocen. Där människan har blivit en betydande, möjligen intelligent, aktör som förändrar grundläggande system på planeten. Växthuseffekten är bara en av dem. Det ger extremväder, havsnivåhöjningar, förändrade klimatzoner, torka, missväxt och översvämningar. Men vi förändrar också ozonskiktet, havens pH-värde, flöden av fosfor och kväve, livsbetingelserna för växter, djur och svampar mm.

De omställningar som samhället står inför är monumentala. Men insikten om det här saknas fortfarande hos många. Och även om folk börjar förstå, så saknas insikter om vad vi måste göra för att förhålla oss både till minskad påverkan, och anpassning till det som inte kan förhindras.

Antingen så lullar vi på i samma hjulspår som vi följt de senaste 75 åren -och de fördjupas exponentiellt-. Med kollaps av ekosystem, irreversibla klimatförändringar och extremväder som följd. Eller så tar vi oss samman, samarbetar och bygger ett samhälle som håller sig inom det sofistikerade och eleganta ramverk som naturen utgör. Och vi anpassar oss till konsekvenserna av dom förändringar som kommer att hända i alla fall. 

Men just nu gör vi varken eller.

Klimatförändringar och extremväder är redan här. Fast ojämnt fördelade. Men i takt med tiden, våra utsläpp och urlakning av ekosystem så kommer allt fler, även vi, att få ta del av allt mer extremt väder.

Martin Hedberg får Nackas Miljöpris för sitt arbete med att sprida kunskap om klimatförändringar, miljö och hållbarhet för skolungdomar, näringsliv och ministrar. Arbetet visar på stort engagemang i klimatfrågan och bidrar till ökad kunskap och förståelse i samhället kring klimatförändringar. Vi hoppas att din insats kan sprida ringar på vattnet och inspirera andra till att lära sig mer samt ta hänsyn till de stora globala frågorna som påverkar oss allt mer.

Jag hoppas att jag kan bidra till att Nacka utvecklar en handlingsplan som gör att vi uppfyller vår moraliska och konkreta andelar av både Parisavtalet och andra globala, nationella och lokala miljömål. Vi kan nämligen inte förvänta oss att någon annan ska göra det jobbet åt oss. Genomförandet alltså, att minska utsläpp och miljöpåverkan. Att hålla oss innanför ramarna.

Såväl naturvetenskaplig fakta som de filosofiska aspekterna av att vara människa och ingå i olika system och relationer med övrigt liv på planeten är viktiga. En levande och livskraftig natur med mångfald är en förutsättning för våra egna liv och allt som vi bryr oss om. Som maten vi äter luften som vi andas eller skogarna omkring oss eller mykorrhizan, typ svamparna, i marken. Utan humlor, bin och andra insekter som pollinerar så försvinner en väsentlig del av vår mat. Likaså hav och sjöar som förorenas, försuras och övergöds. Eller skogen som alltmer liknar stora tändstickor, redo att brinna vid nästa torka och värmebölja. Naturen blir förpassad till reservat. Kvar blir ”produktiv” mark, infrastruktur och saker. Men utan naturen är vi inte människor.

Extremtorkan och värmen förvärras av att glaciärer i Arktis smälter. Det påverkar jetvindarna på tiotusen meters höjd. Det gör att vädret inte växlar som förr, utan lättare låser sig. Det ger tidvis högtryck med långvarig torka och det kan också ge lågtryck på rad och ihållande regn i veckor. Det gör att tundran tinar och släpper ut metan och koldioxid vilket gör att vi snart hamnar i en situation där vi inte kan, oavsett vad vi gör, bromsa klimatförändringarna. Vi är alla med och påverkar framtiden. Jag önskar att vi går från hybris och dominans till ödmjukhet och samarbete.

Jag vill tillägna det här priset: Dels alla forskare som i decennier arbetat med att ta fram beslutsunderlag -som samhället i stort har lämnat utan åtgärd. Dels alla ungdomar som ställer krav. Jag tänker på alla som kämpar på liknande sätt som Greta, men utan att få en bråkdel av den uppmärksamhet som de förtjänar. De ställer krav på oss, vi som idag sitter med utbildningar, kunskap och makt i samhället. 

Det är vi som har det moraliska och handgripliga ansvaret. Det är vi som ska förändra samhället för att förbereda oss på extremväder och förhindra ekologisk stress, brist och kollaps. Vi gör det här för att välfärden skall vara given såväl våra, som andras, barn. Idag och i morgon. Vi gör det för oss alla.

Stort tack för utmärkelsen.

Falluckor i ramverket för klimatförhandlingar

Dr Peter Carter ger en intervju i samband med slutfasen av COP25 i Madrid. Han är inte nådig med kritiken av såväl resultatet av klimatförhandlingarna som själva ramverket.

Eller säg så här: Han är inte överraskad av bristen på verkningsfulla resultat givet hur ramverket är utformat. Det är trivialt för enskilda länder att obstruera och på så sätt motverka verkningsfulla åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser

Dr Peter Carter blir intervjuad av Nick Breeze vid COP25 i Madrid, December 2019

Han nämner den geologiska eran ”Cenozoic”, som vi nu lever i. Den sträcker sig 66 miljoner år tillbaka i tiden fram till idag. Den började dagen (eller ett par år) efter att en asteriod damp ner på jorden. Mest omtalad markör för detta är att dinosaurierna dog ut. Men inte bara T-rex och kompisarna, utan ungefär 75% av alla växt- och djurarter på planeten slogs ut. Livet och mångfalden var fattig. Men genom årmiljonerna så ökade mängden arter och komplexiteten i systemen. Människan driver nu på förändringar, dessutom accelererande, i en takt som planeten inte varit med om sedan den där asteroiden damp ner. Det gäller både utsläppen och hastigheten varmed växt- och djurarter dör ut.

Och ”Safe levels of levels of greenhouse gases” är ett bättre mått på klimatpåverkan än ”global warming” (dvs 1,5 eller 2°C). Halterna av alla tre signifikanta växthusgaser, koldioxid, metan och lustgas, ökar. Accelererande. Men vi adresserar inte detta utan talar istället om luftens medeltemperatur.

Carter menar att förhandlingarna är ”set up to fail”. Konsensus krävs i alla viktiga beslut. Men man kom inte överens om vad definitionen på konsensus var, om det nu skulle kunna vara något än att alla var överens. Systemet medför därför att alla parter i förhandlingarna, nationer, har veto. Detta är något som Saudiarabien, USA, Ryssland och några till gärna utnyttjar för att vattna ut slutdokumenten. Det gör att de varken talar om källorna till växthusgaserna (fossilt kol och skogsskövling/markanvändning) eller sätter upp bindande avtal. Jag kan bara hålla med. Det är märkligt att man inte kan tillåtas dra konsekvenserna av minskade utsläpp, dvs att det oundvikligen innebär minskad utvinning av fossilt kol. Diskursen skulle då handla om vem som får utvinna det sista fossila kolet.

Carter definierar nationerna som blockerar förhandlingarna som onda. Deras beslut leder till att vi fortsätter i gamla hjulspår med förödande konsekvenser för allt liv på planeten. Såväl på regional skala (natur, samhällen och ursprungsbefolkning) som på global skala (accelererande klimatförändringar och utrotning av växt- och djurarter).

Men viktigast att belysa är kanske bristen på referenser till vetenskapen i förhandlingarna och slutdokumenten. IPCC:s scenarier är inte uppe på bordet när man förhandlar vilket är mycket märkligt. I synnerhet som det de senaste åren har kommit flera mycket bra rapporter, tex 1,5°C-rapporten. Där drar man slutsatser om hur snabbt utsläppen måste minska för att att med en rimlig sannolikhet (tex 50% chans!) uppnå klimatlöftet i Parisavtalet.

Han är lite väl kategorisk i sina uttalanden om vad som aldrig eller alltid kommer att hända, tex huruvida Chile, Australien, Afrika osv någonsin kommer att undslippa sin extrema torka, ”mega-drought”. Men det ska inte förta det övergripande budskapet: Vi är väldigt sent ute, det har redan börjat och det kommer att bli mycket värre med stora förändringar i framtiden. ”Framtiden” är varken långt bort geografiskt eller tidsmässigt.

Antingen gör vi det vi borde för att undvika katastrofala förändringar av biodiversitet, eko- och klimatsystem, dvs minskar radikalt på utsläppen, eller så låter vi bli, dvs lullar på som vanligt -med förödande konsekvenser.

/Martin