Author - Martin Hedberg

Nattlysande moln på min Youtubekanal

Häromnatten kunde jag och många andra observera blåvita skimrande moln kring midnatt. De påminner om cirrusmoln, men finns betydligt högre upp i atmosfären. De nattlysande molnen, Noctilucent clouds (NLC), finns på ca 80 kilometers höjd, långt högre upp än vanligt väder och alla andra moln.

De lyser inte av sig själva utan belyses av solen som står under horisonten -för oss på marken. Man ser dem främst sommartid och de har blivit vanligare de senaste decennierna. Detta då det behöver vara både extremt kallt och finnas vatten som utgör molnen.

Jag utvecklar och förklarar det här i en liten kortfilm som jag gjorde på min Youtubekanal. Prenumerera och sprid gärna kanalen.

Det finns kopplingar till både ökade halter växthusgaser och klimatförändringar som orsak till detta. Ökad halt växthusgaser gör som bekant att det blir varmare -här nere vid marken. Och detta gör i sin tur att det blir kallare högre upp i atmosfären -vilket gynnar förekomsten av .

Och ökade halter metan i luften gör att det blir mer vatten även i Mesosfären, där de nattlysande molnen finns. Metan oxideras av syre och bildar vatten och koldioxid.

Potatisuppropet

Våren 2020 besöker Omställningsnätverket småbrukaren Anders Persson utanför Söderhamn. Han är ofta arg -på ett väldigt sympatiskt sätt. Anders upprörs både över hur samhället bidrar till att skapa miljöproblem och hur politiker brister i förmågan att identifiera problem innan de står skrivna i neon. Och därmed missar tillfällen att minska miljöbelastning, förbättra sociala tillvaron för folk och samtidigt öka livsmedelskvalitén och självförsörjningsgraden.

Nån måste göra något och han tycker att de som har makten borde vara de som lägger ihop ett och ett och får det till två. När det inte händer så brukar han påtala det för dem. Det tycker de är besvärande och till slut kommer stenarna i rullning.

Men där är vi inte riktigt än. Men Anders väntar inte. Inspirerad av Potatisupproret (Matkravallerna, Potatiskravallerna, Hungerdemonstrationerna) år 1917 så drar han -drygt hundra år senare- upp strukturen för Potatisuppropet.

Anders upprörs över Sveriges bristande självförsörjningsgrad. Men snarare än att demonstrera när problemen står för dörren så vill han skapa sammanhang, insikter och samarbeten så att problemen inte uppstår.

Anders han hyllar potatisen. Den är näringsrik, tålig, går att odla i hela landet och går att lagra hela vägen till nästa säsong. Och god.

Men det är så mycket gröna ytor som inte odlas. Och när man väl börjar bli hungrig är det lite sent att sätta potatis eller andra grödor. Vi lever i en tid av Just-in-time, varsom-helst-ifrån. Men när gränser stängs och vi varken kan vara säkra på att få vare sig livsmedel eller de insatsvaror (maskindelar, bränsle, konstgödsel mm) som krävs för att odla maten, då ligger vi pyrt till.

Hur kan politiker och andra beslutsfattare inte se detta? frågar sig Anders.

1917 var det krigsår. Sverige var avspärrat och dessutom hade skörden året innan varit dålig. Folk svalt i Sverige. I april och maj så startade flera demonstrationer, främst av kvinnor. Man krävde en rättvis fördelning av de basvaror som trots allt fanns och man krävde systemförändringar. Även militärdemonstrationer förekom och stora delar av samhället präglades av misstro och oroligheter.

Det är inte samma situation år 2020. Men vi behöver fortfarande mat. Och samhället är ännu mer komplext. I de allra flesta fall betyder det att vi kan leva ett mycket bättre liv än för hundra år sedan. Men komplexiteten kan också innebära ökad sårbarhet och mindre flexibilitet. Vi är beroende av att väldigt många sambandskedjor ska fungera för att vi ska kunna ha vårt överflöd och goda liv. Inget är självklart.

Pandemin är ett exempel på att vi, trots att forskare varnat för att den kommer att komma (men utan att kunna säga när), inte haft förmåga att bygga resilienta samhällen. Men pandemin visar också att vi är villiga att ändra såväl värderingar som beteenden och prioriteringar när vi väl fattar att det är på riktigt. När vi inte bara förstår hoten intellektuellt. Utan när vi känner hoten i luften vi vi fyller våra lungor med.

Potatisuppropet handlar om att agera medan man har handlingsfrihet. Att göra något med det man har. Att gräva där man står. Att samarbeta. Att inspirera varandra. Att skapa relationer. Att odla mat. Inte bara potatis.

Här nedan följer ett par filmer som förklarar Potatisuppropet. Röster som är kritiska till svensk livsmedelsstrategi, och gör något. Gräver där de står, bildligt och bokstavligt.

Kor och Kritik mot Sveriges Livsmedelsstrategi. Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.
Matparken i Uppsala
Anders Persson, Söderhamn, förklarar Sveriges bristande beredskap och Potatisuppropet.
Favoriten: Att bygga en jordkällare av en vägtrumma. Och potatissorteringsmaskinen.

Mycket nöje. Du kan läsa mer på Potatisuppropet.se. Men se framför allt till att sätta många potatisar, samarbeta, fascineras och förundras över den fantastiska naturen.

Besök också Omställningsnätverket hemsida och FB-sida.

/Martin

Omslagsbilden är ritad av Anders Persson.

Videor om väder som avviker

Finns det något att tillföra djungeln av appar, institutioner som SVT, TV4, SMHI och sajter som ägnar sig åt att samla och presentera väderdata? För att inte tala om vanliga media som rapporterar om både väder och klimat. Ja, tänker jag. Det skulle kanske vara frestande att försöka ta nån annans koncept och förfina det…

Men något saknas, så jag kan väl försöka mig på att fylla de luckorna först. Därför sammanfattar jag extremt väder jorden runt, vanligt väder i Skandinavien och klimatinsikter i 2-3 minuters videor. Jag lägger dem på en kanal på YouTube och presenterar dem dessutom i bloggform på sajten weather.se.

Målet är att kommunicera väsentliga väderhändelser. Ofta handlar det om extrema händelser som tex den tropiska cyklonen Amphan som i detta nu rör sig in över kusten mellan Indien och Bangladesh med vindar på dubbla orkanstyrka och en 4-5 meters flodväg av vatten som sveper in över Mangroveskog och floddelta.

Men det finns också ett behov av att ha lite koll på vädret här hemma, extremt eller inte. Så det väver jag också in. Även här försöker jag lyfta fram det som avviker och sticker ut snarare än att lägga för mycket tid på typ växlande molnighet. Vädret ska spela roll och göra skillnad. Och informationen ska vara relevant även om man befinner sig i Norge, Finland, Baltikum, Danmark och Island.

Jag kryddar med klimat. Här finns det mycket att resonera kring, men många aspekter tar längre tid än ett par minuter att redovisa, vilket gör det till en rolig utmaning.

2-3 minuter och ett ganska rappt tempo är lagom för att man ska kunna titta på och tillgodogöra sig informationen när som helst och var som helst. Jag hoppas därför att ni tittare väljer att prenumerera på kanalen och även klicka på den lilla larmklockan, dvs att ni får en påminnelse när en ny video är publicerad.

Mitt syfte är att nå ut till så många som möjligt med information som i grunden handlar om människans relation med övrigt liv på planeten.

Det finns i vanlig ordning massor att göra via Facebook, Twitter, Instagram, LinkedIn osv. Jag tar gärna emot förslag på integrationer. Samma sak gäller samarbeten med andra media eller sajter.

Så, besök gärna weather.se där jag länkar in alla videor i separata blogginlägg.

Och givetvis Weather på YouTube där du markerar att du vill prenumerera. 🙂

/Martin

Ovisst är det nya normala

I kriser är det uppenbart att framtiden inte är vad den brukade vara. Pandemin skördar liv, och grusar framtidsplaner som för bara ett par veckor sedan var självklara. Dess exponentiella tillväxt tvingar samhällen runt hela jorden till extraordinära åtgärder. Framtiden är mer oviss än någonsin.

Det är en unik tid vi upplever. Jag finner förstånd i begrepp, berättelser och metaforer som resiliens, panarchy, limits to growth, återkopplingar, tipping points, kollaps. Dystopiskt? Njae, realistiskt skulle jag säga. Allt ramlar inte ihop. Men många delsystem, marknader och verksamheter mer eller mindre återlåts av samhällets respons på virusets framfart.

Det är obehagligt när det invanda faller och det ska inte trivialiseras. En del har sagt att det som händer är ”bra för klimatet”. Nja, förvisso minskar utsläppen av växthusgaser (men det betyder inte att klimatförändringarna slutar -vi har fortfarande kvar de ackumulerade utsläppen av koldioxid i luften och försurade hav) och mängden partiklar och andra kortlivade luftföroreningar minskar snabbt.

Men systemet som skapar dessa problem, och som dessutom bidrog till den snabba globala spridningen av viruset, flaggas på något sätt som räddningen från kollapsen. ”Hur snabbt kan vi komma tillbaka till Business As Usual?”.

Men BAU har aldrig varit ”som vanligt” eller ”normalt”. Det har varit något temporärt. Och det här har vi känt till i decennier. Sett till våra dagliga liv är det lång tid. Men i ett geologiskt perspektiv är det en explosion vi nu upplever.

Och ingen ska vara förvånad. Vi har haft gott om tid på oss att smälta insikterna. Limits to growth på 70-talet, alla klimatrapporter, IPBES om biodiversitet och ekosystem, Planetary Boundaries, IGBP, begreppet Antropocen, … Inget växer för evigt. Förr eller senare skulle vi antingen plana ut kurvorna, eller slå i taket.

Optimering sker på bekostnad av flexibilitet” sa forskaren Brian Walker till mig. Vad är det vi har byggt vårat samhälle på? -Optimering. När något utöver det vanliga inträffar (det vi betraktade som ”normalt” för det hade varit så i ett par decennier) så kan vi inte längre få fram rätt sak på rätt plats.

Vi har också vaggats in i en illusion om att ha kontroll. Men den är bara temporär, såväl kontrollen som illusionen. För vi har inte kontroll, inte över det som verkligen betyder något: Liv. Att vi kan styra och reglera avgränsade system ska inte tas för intäkt att det ens i teorin går att kontrollera världen. I synnerhet inte när den faller.

Vi lever i en komplex värld. Naturen är komplex. Det sker ett utbyte av information och lärande. Den förändras hela tiden. Det är oförutsägbar. Vi kan bygga modeller, göra scenarier, gissa. Inuti detta komplexa system, och med hjälp av det, har vi byggt våra samhällsstrukturer, vilka också är komplexa system. Allt vi vet handlar om det som har varit. Det vi bryr oss om handlar om framtiden.

Vi betraktar Naturen som en resurs som finns till för oss att förvalta. Frågar man enskilda människor så reflekterar de flesta över det absurda i vårt beteende. Men systemet vi lever i tillåter oss inte att göra mycket annat än att följa med. Och med det även driva på. Den absurda rovdriften där det är okay att konvertera liv till prylar, pengar och avfall.

Har ni tänkt på att i Naturen så finns inget avfall? Inget är för evigt och allt tas tillvara. Det utvecklas och förändras. Inte nödvändigtvis till det bättre. Men det pågår hela tiden. Systemen är semistabila. Det är inte ovanligt att de kollapsar. Skogar brann även innan vi tillämpade ”produktionsinriktat skogsbruk” eller förändrade klimat och vädersystem.

Men det var inte så stora ytor som brann på en gång. Det var inte så många växt- och djurarter som utrotades på så kort tid. Och systemen stressades och förändrades inte så globalt, parallellt, snabbt och stort.

Men nu är vi här. Med all kraft, kunskap och förmåga att reflektera, lära och samarbeta. Ska vi verkligen sträva efter att hitta tillbaka till de hjulspår som skapar förutsättningar för kollaps?

Det gamla systemet håller på att spricka. Kan vi krypa ur det och bygga ett system som skapar förutsättningar för liv istället för att erodera liv? Kan vi skala ner vårt tidigare omättliga behov av att leva över våra tillgångar?

”Våra” tillgångar förresten. Vems är skogen? Min eller mårdens, myran, masken eller mykorrhizan? Eller skogen själv, som det system det är? Vem ska jag fråga för att få ett svar? Eller är det så att skogen är min (eller någon annan människa eller juridisk person) bara för att vårt system tillåter att jag inte ställer frågan till andra än de som företräder vårat system?

En som förstod sig på system och hur det kan förändras var Donella Meadows. Jag har tidigare skrivit om hennes arbete kring Leverage points. Andra forskare har tagit vid hennes arbete och förfinat det.

Baserat på Donella Meadows arbete kring Leverage points

I bilden illustreras principen med att man med en hävstång ska förändra systemet, en sten. Styrkan i metaforer kan göra att man övertolkar dem. Det är hävstången som är Systemet.

Vi, samhället, spenderar merparten av sina resurser inom begreppet ”Parametrar”, något som har relativt liten inverkan på systemet. Ju längre ut på hävarmen man tar i, desto bättre utväxling blir det på kraften (samtidigt som vägen blir längre). Men om man bara arbetar inom begreppen ”syfte” och ”avsikt” så händer inte heller så mycket. Man behöver skapa länkar och synergier mellan hävstångspunkterna, inom systemen.

Det blir också mer intressant rent filosofiskt ju längre ut på hävarmen man är. Insikten om att människan lever i olika paradigm gör att vi kan ifrågasätta många av de grundvalar som våra normer och beteenden vilar på. Insikten om att jorden inte var universums centrum till exempel. Eller atommodellen, kvantfysik, Darwinismen, antropogen klimatpåverkan mm är exempel på olika paradigm. Eller insikten om människors lika värde och att man inte kan äga andra människor.

När vi tittar tillbaka på vår utveckling, tror vi verkligen att vi har kommit till vägs ände intellektuellt? Nä, knappast. Men när man pratar framtid så svarar många ”bättre teknik”. Visst, lite bättre kan det bli, men det blir just bara lite bättre. Eller lite mindre dåligt när det gäller viss teknologi, till exempel Ottomotorn. Och en del saker är det bra naivt att tro att vi ska lösas med teknik. Till exempel att reversera de enorma flödena av fosfor, kväve och kol. Eller att återfå bördiga jordar. Eller korallrev. Eller utrotade växt- och djurarter.

Jag tror att den stora aha-upplevelsen kommer att vara att/när vi tar oss ur det system som idag med all oönskad tydlighet håller på att erodera stabiliteten i såväl natur som samhällen. Och för att göra det så krävs det nog ett paradigmskifte i vår syn på oss själva och vår relation till övrigt liv på jorden.

Jag har tidigare skrivit om Naturens rättigheter. Det är ett första steg på en mer jämlik relation med systemen vi lever i. Det är också ett paradigmskifte som gör att man inser att idén om att försöka styra och dominera naturen är befängd. Vi är en del av ett system i ständig förändring och det är faktiskt inte vi som skriver spelreglerna. Men vi använder de abstrakta verktyg som vi skapat, till exempel juridisk person, för att få oss att tänka och agera i nya banor. Om ett företag kan ha rättigheter, varför skulle inte en flod eller ett fiskebestånd kunna ha det? De är därtill både betydligt mer konkreta och var här före oss.

Kanske kan pandemin vi nu upplever skapa om inte annat en ordentlig krismedvetenhet som i sin tur gör att vi ifrågasätter vägen som har lett oss hit. Samt vilka vägar som ligger framför oss och vad vi ska försöka välja för väg in i framtiden. Ju större förändringar i natur och samhällsstrukturer, desto mindre förmåga får vi att se in i framtiden. Det gör också att valmöjligheterna minskar.

Det vi strävade efter, förutsägbarhet och valfrihet, minskar ju längre tid vi strävar efter och håller på med ”som vanligt”. Inget är som vanligt och framtiden blir alltmer oviss. Det är hög tid att välja vilka värderingar och visioner som ska vägleda oss och skapa berättelser kring dem.

/Martin

Webinar: ”Ställa om istället för tillbaka”

Kan vi anpassa oss till omgivningen och förutsättningarna, vara flexibla och förnuftiga och inse att vi aldrig haft kontroll? Och att vi nu har drivit systemen till gränser som gör att vi numera har ännu mindre möjligheter att förutse framtiden?

Kan vi ställa om till ett samhälle som i större utsträckning baserar, och balanserar, sina behov efter lokala och regionala förutsättningar? Ett samhälle som inte förutsätter extraherande av sällsynta jordartsmetaller, fossilt kol, undanträngning av människor och natur? Ett samhälle som lever upp till de fina deklarationer som folkvalda har skrivit under, men utan att med andra handen såga av grenen vi lever av?

Hur odlar man mat lokalt och regionalt? Hur samverkar man med grannar och regioner? Hur fördelar och delar man på resurser? Hur reparerar och återvinner man? Hur släpper man loss kreativitet, nyfikenhet och samarbete när nyheterna präglas av till synes oöverstigliga problem? Hur skapar vi visioner och berättelser som får oss att ställa om?

Det handlar inte om att gå tillbaka, inte heller fortsätta framåt. Som metafor. Utan att ställa om. Till något annat. Hitta andra värdegrunder, målsättningar, visioner. Se världen i ett annat paradigm än att den är en resurs som bara fanns till för oss här och nu. För med Business As Usuall slår vi strax i taket igen, eller faller genom tunn is.

Vad har vi för val?

Det här och mycket annat är sånt som Omställare tänker på, pratar om och agerar för. Jag sitter med i Omställningsnätverkets styrelse. I morgon torsdag 2 april kl 10-13 så arrangerar vi ett webinar med ett digert program kring detta och många andra frågor.

I vintras började vi planera för ett fysiskt seminarium. Men pandemin tvingade oss att konvertera det till ett digitalt möte. För någon vecka sedan, när vi började dela information via sociala media, insåg vi att det skulle dra betydligt fler deltagare än vi från början hade tänkt. Utveckligen av plattformar för att dela information och samarbeta över Internet är en viktigt del av omställningen. Den inte bara gör det möjligt att till stor del ersätta det fysiska mötet, den skapar även nya möjligheter som inte är möjliga i den fysiska världen. Till exempel att på kort tid få över 700 personer att deltaga i en konferens.

Läs pressmeddelandet som också innehåller praktisk information.

Webinaret kommer att ske över Zoom, men också att streamas över facebook. Läs mer .

Här nedan en karta som visar varifrån deltagarna kommer.

Omställningsnätverket hittar du på https://omstallning.net/

/Martin

Föreställ dig att du är sjuk

Först: Tack alla ni som arbetar i pandemins frontlinje. Respektive med andra samhällsbärande funktioner. Jag är oerhört tacksam för alla som drar sitt strå till stacken och bidrar till samhällets funktioner, och vissa funktioner är mer väsentliga än andra i den kris som vi upplever -och som accelererar.

Och jag frågar mig vad jag/via andra kan göra för att stötta de som har väldigt väsentliga samhällsfunktioner, till exempel arbetar inom sjukvård, blåljus, livsmedelsförsörjning, energiinfrastruktur osv? Vad är mina strån?

Svaret är: Stanna hemma! Typ föreställ dig att du är sjuk. Men fortsätt jobba om du har möjlighet till det. Annorlunda, men fortfarande produktivt. (BTW, du, eller familjen, kanske redan är sjuk, men befinner dig/er i inkubation. Smittsam, men ännu utan symptom.)

Om du inte gör det så är det inte otänkbart att du ändå förr eller senare att hamnar där. Sjuk alltså. Och förutom ditt eget lidande så blir belastningen på samhället större eftersom du bidrar till smittspridningen. Och allt blir tyngre. För dig och andra.

Jag skulle givetvis kunna pröva mig på konststycket att göra en lista på vilka yrkeskategorier som bör vara hemma, men med lite självrannsakan så fixar man nog det här själva: Man kan ställa sig några enkla frågor. Till exempel:

  • Kan jag lösa mina arbetsuppgifter någorlunda bra hemifrån?
    Ja: -Stanna självklart hemma!
    Nej: -Gå vidare till nästa fråga.
  • Är det någon som drabbas svårt om jag inte är på arbetsplatsen?
    Ja: -Okej, din arbetsinsats är unik. Du ska känna extra stolthet för det du gör och jag är tacksam för dina insatser för mig och övriga samhället.
    Nej: -Då kan du kanske sätta dig i frivillig hemkarantän. Eller i alla fall begränsa mängden fysiska kontakter du har med andra.

Ja, jag har medlidande med alla som behöver intäkter för att klara vardagen (men jag har inte i närheten lika mycket medlidande med de som är ignoranta eller masar sig till jobbet och ökar risker för andra fastän de redan har det bra ställt eller hade kunnat agera annorlunda).

Och grejen är den att det här inte är en fråga om tycke och smak. Det handlar om att begränsa en pandemi. Om vi gör det för långsamt eller för sent så får den större spridning. Och vi hamnar i de åtgärder (isolering från andra, inte utföra sina arbetsuppgifter) som skulle begränsat spridningen. Det är bara det att det händer en vecka senare. Och den veckan är inte värd ett smack i relation till:

  • hur länge den här pandemin kommer att hålla på (flera månader),
  • antal avlidna,
  • antal sjuka,
  • ekonomiska konsekvenser.

Är inte det här att ropa ”vargen kommer”? För kraftfulla åtgärder? För tidigt?

Nej. Vi försöker hinna ikapp något som rör sig med exponentiell hastighet. Och de nationer, inklusive WHO, som ligger alltifrån dagar till veckor före oss vad gäller praktiska erfarenheter kring verkligheten av Covid-19 epidemin, uppmanar oss att förstå vidden.

De tre första punkterna är självklara. Den sista punkten, ekonomin, har använts som argument för att avvakta med åtgärder. Men hallå, om du är orolig för sysselsättning, ekonomi, finans osv, då gäller det ju att agera tidigt. Det kan närmast jämföras med att släcka bränder. Ja, det kan bli vattenskador i fel rum när man släcker bränder, men det är dels ett mindre problem i relation till att hela huset brinner (Lär av Italien), dels blir det mindre skador än om man ger elden chansen att sprida sig i trossbotten (för att man var rädd om parkettgolvet).

Det som förvånar mig är:

  • hur många som blir förvånade över att pandemin sprider sig även i det svenska samhället.
  • de som blir förvånade över att sjukvården uttrycker allt tydligare uppmaningar om att vi ska vidta kraftfulla åtgärder för att minska spridningen. (Till exempel genom att testa fler för sjukdomen så man vet var det pyr eller brinner, samt idka frivillig karantän.)
  • de som blir förvånade över att åtgärder, inskränkningar i personlig frihet och kostnaderna för att mota Olle i grind växer med tiden.

Detta var inte bara möjligt att förutsäga. Det förutsågs. Och det var inte någon ”kanske-eventuellt-händelse” med liten sannolikhet. Det var det mest sannolika utfallet. Det var bara att se sig om i världen och lyssna på de som hade erfarenhet.

Men på något sätt så ville vi hellre höra ”Vi har kontroll”, ”Vår beredskap är god”, ”Vi har kraftfulla verktyg att ta till om det behövs”, ”Det kostar för mycket att agera för tidigt”.

Personer som flaggade för att det vi höll på med inte var rätt strategi, att vi borde göra mer och tidigare, fick löpa gatlopp både i sociala media och från myndighetsutövare. Till exempel Peter Wolodarski för en ledarartikel i DN den 13 mars där han uppmanade till kraftfulla åtgärder.

En av de mest illustrativt naiva argumenten för att lugna oss var/är ”Vi följer utvecklingen timme-för-timme”: -Men när något växer exponentiellt så måste inställningen vara att ligga långt före utvecklingen. Att ”följa utvecklingen” är något man gör för att se om strategin håller. Och när strategin inte håller så måste man ändra den.

Så, det var en liten riot mot den officiella svenska (icke framför-) hållningen kring pandemin.

Nu kommer min uppmaning: Idka självkarantän. Stanna inne. Träffa så få som möjligt. För din egen skull, för samhällets och medmänniskors skull och inte minst för att de som verkligen behöver kunna arbeta, ska kunna göra det.

Nej, det är inte att gå emot rekommendationer från medicinska experter eller myndigheter. Det är att göra mer än experterna säger är det minsta vi behöver göra. Och det är att ta eget ansvar och lätta på bördan för de som inte har praktiskt möjlighet att sätta sig i karantän. Vare sig längre eller kortare tid.

I en artikel i Nature får USA och Storbritannien svidande kritik. Indirekt även Sverige eftersom vi har ungefär samma strategi som Storbritannien. Vi behöver göra mer för att begränsa spridningen. Vara mer transparenta. Samt öka testningen av vilka som bär på smitta. WHO:s chef Tedros Adhanom Ghebreyesus citeras: “The idea that countries should shift from containment to mitigation is wrong and dangerous.” “You can’t fight a virus if you don’t know where it is. That means robust surveillance to find, isolate, test and treat every case, to break the chains of transmission.

Här en artikel som beskriver och jämför två olika strategier, ”Suppression” (undertryckande) och ”Mitigation” (lindra). Från rapporten: ”The strategies differ in whether they aim to reduce the reproduction number, R, to below 1 (suppression) – and thus cause case numbers to decline – or to merely slow spread by reducing R, but not to below 1 (mitigation).” Man resonerar om möjligheterna att lyckas med alternativen respektive konsekvenser (inklusive omkomna) om man inte lyckas. Man konstaterar att det är möjligt att trycka tillbaka pandemin, Kina och Sydkorea har lyckats göra det i ett kort perspektiv. Men man frågar sig om man klarar det i det längre perspektivet. Det finns inga givna svar eller enkla vägar.

Bilden som förgyller den här artikeln kommer från:

/Martin

”Träffa så få som möjligt”

Statsepidemiolog Anders Tegnell formulerade en uppmaning väldigt tydligt i SR P1 igår morse: ”träffa så få som möjligt”. Äntligen, tänkte jag, så kom det ett handfast besked som inte gick ut på ”fortsätt som vanligt, vi följer situationen dag för dag och har kontroll på läget”.

(Bilden ovan är ett exempel som illustrerar skillnaden mellan linjär och exponentiell tillväxt)

Sverige förefaller vara det sista civiliserade landet som på riktigt uppmanar/beordrar folk att inte samlas i stora grupper eller ändra beteenden. Varför är det så? Varför gör vi det inte ens när omvärlden, som ligger ett par veckor före oss i pandemin, uppmanar oss till det? Vad är det vi vet som de inte vet? Eller är det tvärtom? Är vi så unika så att helt andra strategier och taktiker är bättre för just oss i Sverige? Eller är det det här med ”beslutsordningen”, att vi låter experter istället för politiker fatta de avgörande besluten?

Ett argument har varit att vi ska vänta till åtgärden VERKLIGEN behövs. ”Gör vi det för tidigt har det ingen effekt och folk kommer ändå inte att lyda uppmaningen”. Respektive kostnadsaspekten: ”Det kostar oerhört mycket att stänga ner samhället och företag går snabbt på knäna.” (Från Ewa Stenbergs analys i DN om varför Sverige ligger steget efter.) Jag frågar mig stilla, givet att pandemin kommer att hålla på flera månader, om det verkligen gör nån större skillnad för ekonomi, frihet osv, om vi ändrar beteende ett par dagar ”för tidigt”.

Först döpte jag den här artikeln till ”Linjära beslut i komplex värld med exponentiell pandemi”. Elizabet Sawin formulerade det fint i en tweet. Våra system, ”capacity to respond”, är begränsade. I bästa fall kan vi allokera om resurser, till exempel skjuta upp icke-akut sjukvård, och på så sätt frigöra vissa resurser. Vi kan också uppmana och stimulera industrin att börja tillverka material som behövs respektive kalla in sjukvårdspersonal från tex läkarstudenter eller nyligen pensionerade yrkeskunniga.

Alla våra åtgärder är linjära. Det går att skala upp resurserna, men det sker i ett par steg, sedan är det stopp. Industrierna som gör skyddsutrustning kanske kan gå i treskift, men sedan är det stopp. Man kanske kan kalla in alla läkarstudenter som har en tidigare examen som sjuksköterska, men sedan är det stopp.

Från WHO Situation report no 56. ”Confirmed cases” återspeglar inte det verkliga antalet smittade (som kanske är 10-20 gånger så många). Detta eftersom det pågår en bred smittspridning och ingen generell testning. I Sverige testas tex bara de som är så sjuka att de kan behöva sjukhusvård. https://www.who.int/docs/default-source/coronaviruse/situation-reports/20200316-sitrep-56-covid-19.pdf

Samtidigt växer antalet smittade. Vi har accelererande smittspridning i världen samt i det svenska samhället. När antalet smittade är få, så är det en marginell skillnad från en dag till en annan. Men ju fler som blir smittade, desto fler kommer dessa i sin tur att smitta osv. Smittspridningen är av hastigheten att antalet smittade fördubblas var 3-6:e dag. Det kan innebära att vi lagom till påskafton har en halv miljon smittade. I Sverige! I slutet av april/början av maj kan 30% av befolkningen ha burit eller bära på det nya coronaviruset. Och vad skulle kostnaderna för det uppgå till?

Men det är verkligen inte hugget i sten. Hur vi agerar påverkar förloppet och utvecklingen. Men det är kritiskt viktigt att vi agerar tidigt!

Ett klassiskt exempel på detta är berättelse om riskornen på schackbrädet. Med ett riskorn på den första rutan, två på nästa, sedan fyra, åtta, sexton,… Hur mycket ris har man på den sista rutan? Svaret är ”500 gånger mer än jordens samlade produktion av ris”. Det är förstås inte förenligt med verkligheten. Men det är ett tankeexperiment som visar att exponentiellt må förefalla smått och obetydligt i början, men det blir enormt.

Den inledande svenska strategin var ”contain”, fånga in. Dvs identifiera alla smittade, spåra vilka de hade träffat och möjligen smittat. Testa dem, sätt i karantän samt ge dem den sjukvård de behöver.

Att i det läget vidta åtgärder som att tex stänga gränser föreföll givetvis absurt. Dels för att i princip alla som kom in till Sverige var friska, dels för att det skulle såväl begränsa rörelsefriheten samt drabba företag ekonomiskt. Allt detta utan att göra någon nytta.

Eller? Ingen nytta? Klart att det hade gjort nytta. Om vi hade stängt gränserna i början av februari så hade vi förmodligen inte haft några Corona-fall alls i Sverige. Men hade det stått i proportion till kostnaderna? Nej skulle nog de flesta, inklusive jag, säga. Och nu när smittan finns i alla länder så spelar åtgärden inte heller någon större roll. Möjligen som symbolhandling för att berätta för medborgarna att det är en allvarlig kris.

Idén från början var att vi i Sverige skulle ha ett utbrott som räknades i promille (jag skrev om detta för två veckor sedan, den 3 mars). Jag skrev också att det skulle kunna vara så –om man tidigt vidtog kraftiga åtgärder. Men det är som om vi hela tiden är lite för sena. Eftersom vi inte stängde gränserna, eller spelade Mello utan publik, eller konverterade skolorna till distansundervisning, eller ens bad folk att arbeta hemifrån… så fick viruset spridning i samhället.

Vi kunde inte vidta de kraftfulla åtgärderna eftersom de kändes omotiverade (trots att andra länder i Europa som var två-tre veckor före oss i utvecklingen uppmanade oss att göra det). Nej, vi ska ta det lugnt, inte gripas av panik eller göra något förhastat. Jag håller med. Men att vänta med att agera gjorde att vi senare måste agera mer kraftfullt, nästan i panik. Och ändå inte åstadkomma samma sak.

Så vi väntar tills det är uppenbart att vi måste begränsa hur många som får samlas (vilket begränsar sportevent, demonstationer, teatrar, biografer osv), om folk får resa in och ut ur landet osv. Vi väntar tills alla fattar att det här är något vi borde gjort igår. Kanske inte för tre veckor sedan, men för ett par dagar sedan.

Här kommer kruxet med det exponentiella: När det tar fart så rusar det och man hinner inte ikapp. Man vill av krassa skäl inte agera ”för tidigt”. Men framför allt gäller det att inte agera för lite och för sent. Vi gör mentala prognoser utifrån vad vi ser idag, våra erfarenheter och så extrapolerar vi oftast förändringar linjärt. Men dels vet vi inte hur det ser ut idag (tex hur många som är smittade), dels är spridningen exponentiell, inte linjär.

När man själv flyttar sig snabbare än det man vill nå, då kan man sikta rakt på mål. Men om världen förändras snabbt så måste man ta sikte på den punkt där målet kommer att vara när man kommer fram. Rebecca Burnell formulerade det med en metafor igår:

Det är svårt nog, och ”puck på is” är ändå en linjär rörelse (men Gretzky läste nog av spelet längre än bara en pass). Det blir extra svårt när förändringen är exponentiell. Och efter en tid med exponentiell förändring så har utvecklingen sprungit ifrån ’en. Då återstår alternativet att ”slå i taket”, i princip alla blir smittade.

En lättillgänglig artikel som jag varmt vill rekommendera för att förstå olika åtgärder för att begränsa spridningen av virus är Washington Post:s artikel ”Why outbreaks like coronavirus spread exponentially, and how to “flatten the curve”

Den visar med all önskvärd tydlighet att ett effektiv sätt att fördröja smittspridningen är att minska antalet kontakter mellan människor. Visst, en del kanske upplever det långtråkigt att till exempel sätta sig själv i karantän frisk (om man nu kan det med hänsyn till arbete, samhällsfunktioner och åtaganden). Men förutom att man gör samhället en tjänst genom att minska möjligheterna för viruset att spridas, så göra man sig själv en tjänst genom att dramatiskt minska risken för att själv bli smittad. Även att bara radikalt minska antalet kontakter med andra är bra.

Träffa, fysiskt, så få som möjligt.

/Martin

PS. Matematikern Tom Britton vid Stockholms Universitet har en gedigen förklaring till enkla modeller av exponentiell förändring, dess begränsningar och vad man kan lära sig från dem för att dra slutsatser om vilka effekter som olika åtgärder skulle kunna få för att begränsa utbrottet av coronaviruset. Se nedan.

DS.

Illusionen om att allt ska vara som vanligt

Många har inrättat sina liv med rutiner och traditioner som man ogärna gör avkall på. Det märks inte minst i kristider. Önskan (bland de som har det bra) om att livet ska fortsätta som man rutat in det och utvecklas enligt de planer man har är stor. Det är inte bara en möjlighet, det är en förväntan, nästintill ett krav.

Så kommer en kris. Eller rättare sagt så utvecklar sig en av alla de potentiella risker och kriser som livet är sammanvävt av. Samhället måste ställa om, agera och rusta för att möta, bekämpa, lindra, bota det ovälkomna. Anomalin, avvikelsen från det vanliga, våra förväntningar.

Allt vi vet handlar om det som varit. Men alla våra beslut handlar om framtiden -som vi inte vet något om.

Hur navigerar vi då inför framtiden? En approach är att anta att det lullar på som vanligt, Que será, será. Det betyder inte att allt ÄR som vanligt, men att förändringstakten, tex samhällsutveckling, individers åldrande eller kunskapsinhämtning är konstant. Det är ett rimligt antagande. Det har fungerat under merparten av tiden vi har erfarenhet från.

Men vi bör rimligtvis ha i beaktande att det inte är en naturlag att det är så. Världen är full av exempel på såväl stora som snabba förändringar. Både i perfiera och interna system.

Klimatförändringar, övergödning, havens försurning, utrotning av växt- och djurarter samt kollaps av ekosystem hör till förändringar som vi ser pågå och inser kommer att fortsätta, accelererande, om inte vi förändrar det vi betraktar som ”vanlig” eller ”normal” livsstil. Geologiskt sett är det en explosion vi bevittnar. Inte på flera miljoner år har förändringarna gått så snabbt eller varit så omfattande rörande klimat och ekosystem.

Men i relation till pandemin så förändras klimatet som ljummet glas. (Glas är amorft, dvs saknar smältpunkt, det flyter men väldigt långsamt.)

Det är dock samma principiella förändring, exponentiell, på spridningen av covid-19 som vi ser när det gäller förlust av växt- och djurarter, höjning av havsnivån, luftens halt av koldioxid, flöden av kväve osv. Det som kallas ”The Great Acceleration” (IGBP).

En exponentiell utveckling kan inte hålla på hur länge som helst. Antigen når den en inflektionspunkt, mitten på ett S, där utvecklingen bromsar in istället för att accelerera. Eller så kollapsar systemet, man slår i taket.

När det gäller spridningen av Covid-19 så förefaller Kina, Sydkorea och Japan nått inflektionspunkten. Antalet fall av nya smittade från en dag till nästa minskar. Men i Sverige, Europa, USA och merparten av övriga världen så ökar antalet insjuknade från en dag till nästa.

Officiellt antal insjuknade är i skrivande stund ca 165.000 personer. Antal omkomna 6.470 (källa WHO). Liknande siffror från University of Washington. Antalet avlidna är troligen av rätt storleksordning, i alla fall rörande den industrialiserade delen av världen. Det är lätt att räkna och man kan förvänta sig att Västvärlden, Kina mfl rapporterar in dessa siffror till WHO. Möjligen är det en underskattning rörande förhållanden i länder utan social infrastruktur, eller där den har kollapsat, samt i diktaturer.

Antalet insjuknade dock är med säkerhet en stor underskattning. ”Confirmed cases” visar bara hur många som är testade positivt för viruset. Men smittspridningen pågår ute i samhället (givetvis även i Sverige) och sjukvården har inte längre resurser att testa ens de som tror sig vara smittade. Än mindre testa brett för att uppskatta hur många som är smittade utan att veta om det. Jag har sett uppgifter om att antalet insjuknade fördubblas var 3-6:e dag. Någon som har mer insikter får gärna korrigera denna uppgift.

Det är nu av största vikt att ”flatten the curve”. Detta för att antalet svårt sjuka inte skall överskrida sjukvårdens kapacitet. Lägg därtill att sjukvården fortfarande har alla ”vanliga” case att ta hand om.

Ta till exempel det här med att införa begränsningar för att samla många människor, men samtidigt hålla skolorna öppna. Inkubationstiden för Covid-19 räknas i dagar och man kan sprida smitta innan man påvisar symptom. Att dagligen samla hundratals barn och ungdomar är att spela ut ett av de kort som viruset behöver för att snabbt smitta stora delar av befolkningen. Unga har mindre symptom och vet därför inte om de bär på viruset eller inte.

Trots att många andra nationer väljer att fysiskt stänga skolor så väljer svenska myndigheter att ihärdigt hävda att skolorna ska vara öppna. (Det handlar inte om att barnen får ledigt, men att man bedriver undervisningen på distans) Som argument används bland annat ”Många föräldrar arbetar i vården och tvingas då vara hemma och passa sina barn”. respektive att ”Barnen kanske går över till mor- och farföräldrar och smittar dem.

Men föräldrar som inte kan lämna sina jobb får väl se till att någon tar hand om barnen, eller så tar helt enkelt skolan hand om det (vilket man gör i tex Norge).

Det vi nu gör, samlar barnen i skolorna under tvång, resulterar i att viruset har enorm potential till att spridas mellan dem. Bland alla elever finns givetvis barn vars föräldrar arbetar inom sjukvården. Med strategin ”håll skolorna öppna” så ökar vi risken för en snabb spridning av viruset! Vi möjliggör för barn att ta hem smittan till sina föräldrar och syskon. Tvärt emot vad syftet var.

Sveriges agerande analyseras av PM Nilsson i dagens Di: ”Statsepidemiologen Anders Tegnell sa i en uppmärksammad intervju med Expressen att eftersom inte alla kan arbeta hemifrån vill han inte rekommendera någon att göra det.”. PM konstaterar vidare att: ”Sverige väger än så länge in värdegrunder som rättvisa mellan yrkeskategorier. Troligen kommer Sverige att fungera som under flyktingkrisen 2015, det vill säga först hålla fast vid en mer ideologisk hållning för att plötsligt med full kraft göra tvärtom.

Vi är så otroligt fästa vid att allt ska vara som vanligt att vi inte förmår se och inse när det inte längre är det. Vi kan inte ens tro våra ögon när det händer i våra bröder och systrar i grannländer (läs Italien). Vår blindhet inför förändringar gör att vi agerar kontraproduktivt. Vi får mer av det vi inte vill ha (antal sjuka och därmed påtvingade förändringar av beteende och samhällsfunktioner) genom att hålla fast vid att vi ska lulla på som vanligt.

Jag vill förtydliga att jag inte är okritiskt kritisk. I den här artikeln lyfter jag fram en detalj i retoriken och besluten (att avvakta med att övergå från undervisning i skolorna till distansundervisning). Jag gör det som ett exempel på vår strävan efter att saker ska vara som de alltid har varit, även i kris. Vad bekommer andra beslut och agerande från myndigheter så tar jag i och med detta inte ställning till om de vare sig bekräftar eller motsäger detta resonemang.

Pandemin är en stor och omfattande förändring. Den kräver extraordinära åtgärder. Att isolera sig med de närmaste i familj eller arbetskollegor är ingen stor uppoffring, det är något som är nödvändigt att göra för att minska konsekvenserna av pandemin. Och om vi inte gör det tidigt så kommer vi att hamna snabbare där -för att samma individer är sjuka.

Vad riskerar vi? Att vi isolerar oss en vecka för tidigt? Det här kommer att hålla på i månader! Nä, jag vet inte när pandemin är över, men jag hoppas att det sker genom att man utvecklar vaccin och med hjälp av det får kurvorna över antalet insjuknade och avlidna att plana ut.

Fram till dess gäller det att minska antalet möjliga kontaktytor där viruset kan spridas. Självklart om man är sjuk, men faktiskt även INNAN man blivit det. I synnerhet eftersom en del (företrädesvis barn och ungdomar) uppvisar milda symptom. Samt att folk kan sprida smitta innan man vet att/om man bär viruset.

Tvätta givetvis händerna. Men se till att minska antalet människor du träffar.

Statsepidemiolog Anders Tegnell uttryckte det kort och koncist på P1 i morse: ”träffa så få som möjligt”. Sedan lägger han till förbehåll om att folk och familjer kanske har svårt att jobba hemifrån eller ordna barnpassning. Men det behöver inte han ta ansvar för. Det är typiskt såna saker som vi som inte arbetar med de akut samhällsviktiga funktionerna i samhället kan ta på oss att lösa.

Den här krisen, pandemin, är något som kommer att förändra samhället samt kräva både innovationer, systemförändringar, ändrade beteenden och krossade förväntningar om hur framtiden utvecklas. Covid-19 tvingar oss till det. Ju senare vi inser det, desto hårdare blir fallet när polletten trillar ner. I än större omfattning än tidigare behöver vi nu samarbeta och stötta varandra. Lära oss och vara kreativa.

Pandemin visar med all önskvärd tydlighet att vi inte har kontroll över vår tillvaro. Även om det kan förefalla så ibland i begränsade system och med stora felmarginaler. Vi är en del av naturen. Vi samverkar. Påverkar och påverkas. Framtiden är inte förutbestämd, men vad vi gör och hur vi agerar spelar roll. I synnerhet i tider av stora förändringar.

Det är inte som vanligt längre. Det har faktiskt aldrig varit det. Men ibland är förändringarna större. Det är i den riktningen vi nu rör oss.

/Martin

PS. Jag har precis fått mail från en rektor på ett högstadium som berättar att lektioner är inställda eftersom lärare är sjuka eller har sjukdomssymptom. Han konstaterar vidare att: ”Eftersom det i stort sett är en tidsfråga när landets skolor stänger ner kommer vi lärare att antingen onsdag eller torsdag ha en extrainsatt studiedag för att enas om hur distansundvervisning då kommer att genomföras…” DS.

Jag vill avsluta med att rikta min uppmärksamhet och stora uppskattning till alla som arbetar i frontlinjen av pandemin. Givetvis inom sjukvården, men även inom andra samhällsviktiga funktioner.

Möten och föreläsningar på distans

Spridningen av covid-19 är primärt att hot mot individers hälsa. Pandemin medför en stor arbetsbelastning på sjukvårdspersonal och andra väsentliga samhällsfunktioner. Därtill sker en stor omställning i samband med att samhället, näringsliv och individer anpassar sig till förordningar, säkerhetsföreskrifter och ändrade beteenden.

Stora arenaevent ställs in (Melodifestivalen med 27.000+ åskådare hann genomföras till många andra nationers stora förvåning), sport- och idrottstävlingar spelas inför tomma läktare, myndigheter, företag och samhällsviktiga funktioner allokerar sina anställda till separerade kontor. Gym, museum och andra lokaler där många samlas samtidigt eller med stor genomströmning av människor stänger tills vidare ner verksamheten.

Det sociala livet, professionellt och privat, ändrar karaktär. Folk håller större fysiskt avstånd till varandra. Detta för att minska risken att smittas själv samtidigt som man minskar risken att agera som vektor, överförare av viruset till andra.

Bredbandsuppkoppling i var stuga, även över mobilnätet, hård- och mjukvaror, gör att det trots allt är många som kan genomföra sina arbetsuppgifter eller sociala kontakter på distans, företrädesvis hemifrån.

De två gångna veckorna har jag över videolänk genomfört ett årsmöte, två styrelsemöten, hållit fyra föreläsningar om klimat samt vittnat inför Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt (angående Premraff i Lysekil).

Med lite tekniskt kunnande så blir det inte bara en hyfsad variant på ett fysiskt möte IRL, det går att få professionell kvalitet. Tekniken gör att man dessutom kan erbjuda mötet till fler än som kan vara på plats i lokalen. Det går vidare att dela in åhörarna i olika grupper för att diskutera frågor enskilt respektive vid behov på ett enkelt sätt spela in och dela föredrag eller möten till folk som av olika anledningar inte kunde vara med vid tidpunkten när det genomfördes.

Man kapar dessutom givetvis en hel del tid som går åt till att resa och bo på annan ort, förutom det som är på agendan den här våren: Att sakta ner spridningen av SARS-CoV-2 (covid-19).

Jag använder Zoom, Skype, Teams, Hangouts och Whereby. De har alla sina respektive för- och nackdelar. För att få till riktigt bra bild använder jag en bra extern kamera. Förutom att det blir skarpt så kan jag justera såväl skärpedjup och färgbalans som exponering. Bilden i all ära, men viktigast vid videoproduktion är ljudet och jag har givetvis lite olika lösningar med externa mikrofoner.

På bilden till den här artikeln så har jag uppställningen vid skrivbordet vilket går bra vid vanliga möten. Men jag har också en sändningsplats med neutral bakgrund och belysning med hjälp av fotolampor. Där sänder jag stående vilket för min egen del känns mer naturligt när jag håller föreläsningar. Jag har en extern bildskärm dels för att kunna se samma bild som åskådarna, dels för att på datorns bildskärm kunna styra vad som sänds ut.

Kommande vecka följer fler seminarier och möten. Planeringen är i de flesta fall gjorda långt innan anpassningen till pandemin var känd. Några tvingas ställa in eller flytta fram sina event då de inte vill samla många åhörare och deltagare i samma lokal, men de flesta ser distansmötet både som en adekvat anpassning och innehållandes fördelar. Vissa kan behöva lägga om upplägget, i synnerhet om man har ett program med många talare och workshops.

Danmark, Norge och Polen har beslutat att stänga universitet och skolor. Vi får se när Sverige tar det steget. Hur som helst, utbildning och förkovran behöver inte bli lidande. (Kruxet är laborationer och prov/examinationer, men det är väl en rimlig eftergift som man får lösa på annat sätt.)

Det går att bedriva väldigt mycket av undervisning och möten över internet. Och man behöver inte gå all-in, det räcker med en mobiltelefon eller dator och en lugn omgivande miljö. Och kanske krydda med lite kreativitet från den som undervisar eller håller i mötet.

/Martin