Krönika ursprungligen publicerad i tidskriften Effekt
Under det senaste året är det allt fler som frågat mig: ”Är du optimist eller pessimist?” Det är även många som med stort allvar i rösten ber mig ”berätta om hur illa ställt det är – egentligen”, med en undermening att vi inte får höra hela sanningen i media.
Det märks att fler människor funderar över klimatet och även andra hållbarhetsfrågor. Men det är uppenbart inte tillräckligt många än så länge. Om det vore det så skulle politiker både i Sverige och i andra länder kunna fatta de nödvändiga beslut som borde tas redan idag, utifrån den kunskap som vetenskapen samlat på sig.
Det är en enorm klyfta mellan teori och praktik, mellan vad vi faktiskt idag vet att vi borde göra och det vi gör. Så gott som alla världens länder är överens om att vi bör hålla oss under två graders uppvärmning, men å andra sidan verkar inte något land, åtminstone inte i den rikare delen av världen, vilja driva den klimatpolitik och sätta de utsläppsmål som krävs för att vi ska klara ”tvågradersmålet”. Ett mål som dessutom är rätt intressant att fundera över. Det finns ingen knivskarp gräns vid just två grader, där ekosystem kollapsar eller riskerna för att delar av klimatsystemet råkar ut för kraftiga återkopplingsmekanismer ökar. Det är bara ett politiskt mål.
För om vi vänder på resonemanget och funderar just på ekosystemens känslighet och riskerna för kraftiga självförstärkande återkopplingar i klimatsystemet landar man inte i två grader, utan snarare i storleksordningen en grad, eller möjligen en och en halv, beroende på hur stora risker vi är beredda att ta.
Och tar vi dessutom hänsyn till att våra utsläpp av partiklar har kylt ner klimatet på jorden och antagligen maskerat bort åtminstone en halv grad, kanske en hel grad, av den uppvärmning som våra utsläpp av växthusgaser egentligen redan har orsakat, inser vi förhoppningsvis hur illa ställt det är – redan idag. Även om vi än så länge bara kan registrera en uppvärmning på 0,7 – 0,8 grader, har vi antagligen redan intecknat en uppvärmning på ungefär det dubbla. Det kan gå snabbt under de kommande årtiondena om vi då ska ställa om från olja och kol, som ju är den största orsaken till inte bara utsläppen av växthusgaser utan även utsläppen av avkylande partiklar. Två graders uppvärmning kan vi mycket väl ha redan inom ett par tre årtionden! Och det även om vi minskar rejält på utsläppen av växthusgaser under den perioden, även om vi minskar med betydligt mer än vad politikerna pratar om idag.
Så tyvärr pekar väl mycket på att det är betydligt sämre ställt – egentligen – än den bild som vi fortfarande oftast får i media. Och utifrån det är jag själv enormt pessimistiskt. Det finns tyvärr nästan ingenting just nu som tyder på att vi kan lösa klimatfrågan på ett bra sätt. Våra barn och barnbarn lär inte ge oss godkänt i framtiden om vi då försöker med antagligen ganska tafatta ursäkter som; ”det var inte tillräckligt många som tyckte att det var viktigt”, ”det var inte alla som förstod att det var ett så stort problem” eller kanske ”vi hade inte råd”.
Hur ska man få folk att förstå allvaret? Ska den stora massan inte reagera förrän det redan är för sent? Först när värmeböljor, översvämningar, skogsbränder, stormar, stigande havsnivåer har blivit så omfattande att de i sin tur innebär mat och vattenbrist, svält, pandemier, folkvandringar? Och som i nästa steg medför kaos, anarki och antagligen även krig…
Kanske FNs klimatpanel i nästa rapport skulle koppla antalet grader till antalet döda? Hur många är vi beredda att offra? Hur många miljarder offer innebär dagens otillräckliga internationella klimatpolitik?
Det enda som egentligen kan göra mig optimistisk är den yngsta generationen. Det är uppenbart att 90-talisterna och till stor del även 80-talisterna har förstått hur det hela hänger ihop – på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Mycket av klimatfrågan handlar om kunskap, eller tyvärr brist på kunskap. Men den generationen klarar inte av det här på egen hand. De sitter inte i regeringen eller leder de största företagen förrän om några årtionden, och så länge har vi inte tid att vänta. Vi som är vuxna idag måste ta ett större ansvar. Vi som har makten idag måste förändra så mycket som möjligt redan nu.
Antingen ställer vi om samhället frivilligt eller så lär vi tvingas att göra det. Antingen sker omställningen relativt genomtänkt och planerat, eller så blir det en okontrollerad och troligen rätt kaotisk omställning av hela vårt samhälle under de kommande årtiondena. Det är spännande tider vi har framför oss. Men det är en spänning som åtminstone jag gärna hade varit utan.
/Pär Holmgren