Av Martin Hedberg
Det är när det gör ont som man lär sig bäst heter det. Under min första sommar på SVT (jag jobbade där mellan 1999 och 2005) så var jag på väg att missa en sändning. Det var en fredag och Rapport Morgon.
Jag vet att det var en fredag eftersom det som gjorde att jag ställde till det för mig var jag mellan nyhetssändingarna gjorde ett litet vädersnack om helgvädret med programledaren Marianne Rundström. Detta samtal blev ett litet hack i rutinerna som annars bestod av två sändningar per timme som avslutade nyheterna.
Efter helgvädersnacket gick jag tillbaka till väderredaktionen. Ut i studiokorridoren och sedan en trappa upp. Jag skulle, som jag gjorde mellan varje sändning, uppdatera väderkartorna och rendera om grafiken. Det här brukade ta 15-20 minuter, precis lagom för att sedan gå ner och ställa sig i studion för nästa sändning.
Vad jag inte hade tänkt på var att jag tappat en kvart av min knappa halvtimme genom intervjun om helgvädret. Plötsligt ropar en av grafikerna som satt i rummet intill: ”Martin, du är i sändning!!”. Det är jag inte alls det, jag sitter här tänkte jag först. Sedan tänkte jag att jag kanske glömt stänga av sändaren till mikrofonen, men det är dels ljudteknikerns sak att dra ner min volym i kontrollrummet, dels hade jag (nog) varit tyst.
Men plötsligt inser jag att jag skall vara i sändning. NU. Där ner i studion sitter Rikard Palm och kallpratar medan folk i kontrollrummet undrar var jag är. Jag rusar ut ur rummet, ner för trapporna, spurtar i studiokorridoren, sliter upp dörren till kontrollrummet och säger: Det är lugnt, jag fixar det här. Jag har aldrig tidigare, eller senare, kommit så snabbt på plats framför kameran.
Jag börjar prata om vädret i norra Norrland. Samtidigt tänker jag att det går oförskämt bra. Rusa från redaktionen till studion och ändå ha så bra koll på vad jag skall säga och agera.
Jag har precis börjat på vädret i södra Norrland när jag inser vad mitt problem egentligen är. Det är att jag behöver andas och det ganska rejält. Genom min tjurrusning har jag genererat en portion koldioxid i blodet som kroppen nu efter ett par tiotal sekunder behöver ventilera ut. Jag kämpar emot. Jag behöver flåsa ett par gånger, men det skulle se rätt dumt ut i TV. Men jag kan inte vänta den halva minuten det tar mig att på snabbaste sätt beta av Svealand och Götaland för att sedan lämna tillbaka till Rikard.
Jag försöker så gott det går tala samtidigt som jag andas både in och ut. Jag känner hur svetten tränger fram i pannan. Det här var inte så lätt och bra som jag trodde för en halv minut sedan. Till slut har jag forcerat igenom vädret i hela landet och kan bolla tillbaka till Rikard. Lampan på min kamera släcks och jag får andas på riktigt.
Det var lärorikt. Spring aldrig till en sänding. Regel nummer ett är givetvis att vara väl förberedd och i tid, men om man till äventyrs skulle vara sen: Gå. Kollegorna är tränade på att göra rockader och improvisera. Det är en charmig del av att jobba med direktsänd TV.
/Martin
