Tag - Samhällets sårbarhet

Om hur vädret påverkar samhället.

Hur blåser vindarna i Japan?

Av Martin Hedberg

Just nu cirkulerar, kanske inte helt överraskande, en karta som visar hur vindar skulle kunna transportera radioaktivt nedfall från kärnkraftverket i Fukushima Dai-ichi till andra nationer, USA och Kanada i detta fall.

Först lite fakta kring vädret just nu och kommande dagar i Japan. Just nu ligger ett lågtryck nordväst och ett högtryck i sydost om Japan. Kommande dagar försvagas högtrycket och lågtrycket rör sig vidare österut. Efterhand utvecklas ett nytt lågtryck söder om Japan, det fördjupas och rör sig åt nordost (fortfarande ute till havs).

Verkar det rörigt? De har, just nu, ungefär samma sorts växlande vädersystem med vandrande lågtryck och blockerande högtryck som vi är vana vid här hemma i Sverige, men det är lite varmare.

Lokalvädret omkring kärnkraftverket i Fukushima:
Det blåser för närvarande (söndag 13 mars kl 18 lokal Japansk tid) svaga till måttliga (1-5 m/s) vindar omkring väst (från sydväst till nordväst) på tio meters höjd över marken. Temperaturen är omkring +5, det blir kallare under natten som kommer.
-Måndag (lokal tid) blir det svaga vindar, klart väder och efterhand temperaturer upp till +15 grader om eftermiddagen.
-Tisdag och onsdag: Vindarna blir till en början svaga över Fukushima, men under onsdagen kraftiga västliga i samband med att lågtrycket fördjupas. Temperaturen faller, nattetid väntas ett par minusgrader och om dagen mellan +5 och +10. Det blir mulet och kan komma lite snö eller snöblandat regn.

Det mest intressanta i detta sammanhang är förstås hur det kommer att blåsa. Men även förekomsten av nederbörd är viktig, om det regnar eller snöar så faller partiklar ner till marken med nederbörden.

Eftersom vindarna, såväl nära marken som högre upp i atmosfären, är överlag västliga så medför det att partiklar driver österut, till havs. Risken för nedfall över Japanska fastlandet är alltså liten. (Det betyder inte att det inte är ett problem, men det är i alla fall inte lika stort problem som om partiklar hade drivit in över land.)

Nästa fråga är hur långt partiklarna kan färdas innan de faller ner till marken/havet. Först och främst måste man fråga sig hur stort ett eventuellt utsläpp är från kärnkraftverket (explosion och rök betyder inte automatiskt att det är radioaktivt material som sprids). Därefter spelar det mycket stor roll hur högt upp partiklarna slungas i atmosfären, ju högre upp desto längre kan de transporteras. Därtill spelar luftens stabilitet stor roll. Vid lågtryck sker en hävning av luften, vid högtryck subsiderar, sjunker, luften sakta. Sedan spelar givetvis vindriktning och -hastighet roll för själva spridningen. För att partiklarna skall utgöra ett problem måste de därtill falla ner till marken av någon orsak (se ovan), om de bara driver förbi högt upp i atmosfären så är de inte ett direkt hot.

Så till den karta, ”Nuclear Fallout Map” som som alltså indikerar att radioaktivt nedfall skulle drabba USA och Kanada. Den har en logga som anger att den kommer från ”Australian Radiation Services”, men på deras sajt finner jag ingen information som tyder på att de skulle ha utfärdat vare sig den aktuella kartan eller någon annan varning relaterad till katastrofen i Japan. (Nej, jag tänker inte visa karta och på så sätt sprida icke bekräftad information vidare).

Men vi människor har ett enormt behov av information och om det uppstår en vak av relevant information så frodas allehanda spekulativ information. Det är viktigt att omvärlden får ta del av saklig och korrekt information. Man bör vara orolig, även en bit ifrån Japan, men man skall vara det på goda grunder, inte på grund av spekulation eller osaklig information.

Den explosion som inträffade i kärnkraftverket igår var inte tillräckligt kraftig för att slunga upp partiklar tillräckligt högt i atmosfären för att det skulle utgöra ett direkt problem för USA eller Kanada. Men man kommer säkert att kunna detektera förhöjda halter strålning kommande vecka på platser långt utanför Japans gränser (utan att det för den skull måste utgöra en hälsorisk).

Samtidigt måste jag tyvärr konstatera att problemen fortfarande växer i Japanska samhället. Det blir fortfarande värre.

/Martin

Katastrofen i Japan

Av Martin Hedberg

Jag är, liksom alla andra som följer händelseutvecklingen just nu i Japan, berörd av såväl jordbävningen och tsunamin som alla konsekvenser som kommer i dess spår.

Först tänker jag på alla personliga tragedier direkt kopplade till jordbävningen och tsunamin. Omkomna, skadade och anhöriga. Samt ovissheten. Därtill kommer en lång lista relaterad till händelseförlopp och följder, tex spridningen av föroreningar, explosionen i kärnkraftverket mm.

Vi har ett enormt behov av att få reda på vad som händer. Vi förväntar oss både att samhället skall fungera vid katastrofer och att vi (såväl på avstånd som de som är direkt drabbade) skall kunna få relevant information och beslutsunderlag från media och myndigheter.

Det finns händelser som går utöver vad samhället kan hantera.

Just nu är media framför allt fokuserade på de direkta katastroferna. Men redan i går gjorde en del media bevakning på hur katastroferna kan komma att påverka vår ekonomi. Det kändes lite osmakligt, men var kanske i brist på annat att prata om? Eller en naturlig del av ”medias dramaturgi?”. Eller så är det relevant, för det är det vi bryr oss om, eller?

Om ett par dagar kommer miljöaspekterna, sjukvård, kontaminering av vatten, livsmedel mm är blir viktiga. Dvs grundläggande betingelser för människors överlevnad. Hur har man förberett sig för det? Hur hanterar man det?

Många säger att Japan kan att hantera katastrofen och återuppbyggnaden bra eftersom man är ett rikt land. Men samtidigt så har rikedomen en del baksidor. Samhället är mycket komplext, man har stora koncentrationer ämnen och råvaror som, om de sprids i naturen, är skadliga och man har mycket höga krav på att samhället skall hantera många problem. Resurserna är stora, men fallhöjden är också hög.

Det har skett en tragedi och den går inte över, även om marken slutar skälva.

/Martin

Att ”rädda klimatet”

Av Martin Hedberg

Det här med miljö- och klimatfrågor är inte enkelt. Och ändå är det väldigt enkelt. Vi människor påverkar, enskilt och gemensamt, vår omgivning på ett sätt som förändrar förutsättningarna dels för våra egna liv, dels för andra organismers liv.

Vi gör saker som på kort sikt ofta gör livet lite lättare och roligare att leva. Men samtidigt har en del av dessa saker en del besvärande bieffekter som försämrar förutsättningarna för kommande liv. En insikt som dessutom börjar sjunka in är att försämringarna är något som sker redan nu, de är inte bara något diffust hot i en avlägsen framtid.

Jag får ofta frågan om vad jag själv gör. Kör inte jag också bil? Flyger inte jag? Äter inte jag maten om det är importerade tomater i salladen? Köper inte jag prylar som är tillverkade med hjälp av smutsig kolkraft i något fjärran land?

Kol.

Man måste ta ett systemperspektiv. Om vi skall minska utsläppen med X% så måste vi minska förbränningen med X%. Det måste i sin tur leda till att vi minskar brytningen av fossilt kol med X%. Det måste faktiskt leda till att vi låter kol vara kvar i marken, trots att det kanske är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna det. Detta eftersom uppehållstiden för växthusgaserna i luften är så lång (tiotals till tusentals år) att det spelar marginell roll om utsläppet sker i år eller om tio eller femtio år.

(Jag lägger här in en liten notering för att markera att många saker påverkar klimatet, såväl naturliga som antropogena. Av de antropogena så är koldioxiden den mest inflytelserika, dock inte den enda. Vi har utsläpp av andra växthusgaser och vi förändrar jordens albedo, tex genom aerosoler och förändrad markanvändning.)

Man har räknat på hur mycket mer koldioxid vi människor kan släppa ut och fortfarande klara av det så kallade ”2 graders-målet” (vilket inte låter mycket, men som i alla fall resulterar i en havsnivåhöjning gott och väl över fem meter).

Historiska utsläpp av kol från olika fossila källor samt framtida projektioner för 75% sannolikhet att inte överskrida 2-gradersmålet.

Det visar sig då att vi måste minska utsläppen av koldioxid med storleksordningen 3-10% per år (för att landa i ett nära samhälle som i princip inte använder fossilt kol alls omkring 2040-2060). Det här visar sig vara ungefär samma struktur på minskning som Peak Oil tvingar oss till avseende bristen på olja.

Man kan roa sig med att fundera på sannolikheten för att detta skall ske. Och då menar jag inte peak oil, utan sannolikheten att människan frivilligt skulle avstå från att bryta fossilt kol och skövla skogar. Personligen tror jag sannolikheten är mycket liten. Detta både eftersom det finns stora ekonomiska och maktstrukturer som lever av att utvinna fossilt kol, dels eftersom vi människor, på kort sikt, får mycket välfärd genom att använda fossilt kol. Det är som att kissa i byxorna men i väldigt mycket större skala.

Det här är världens största dilemma. Det skulle (troligen) bli en ekonomisk och social katastrof om man slutade använda fossilt kol i den takt som vetenskapen säger att vi borde för att slippa problem som havsnivåhöjning, försurning av haven, utslagning av ekosystem, omfattande skogsbränder, vattenbrist, översvämningar mm.

Och det skulle (minst lika troligt) bli nämnda miljöproblem om vi fortsätter använda fossilt kol och skogsskövling i den takt som vi gör idag (och därtill ökar vi takten!).

Det är en stor skillnad mellan att JAG får fördelarna NU och NÅGON ANNAN/JAG får ta de negativa konsekvenserna SENARE. Bland annat därför rullar vi på i samma hjulspår som tidigare.

Så tillbaka till ursprungsfrågan: Vad gör du själv då?

Som jag skrev i ett bloggsvar nyss så undviker jag att flyga om det går. Man kan gott säga att jag redan använt min kvot flygbränsle genom att jag jobbade i Flygvapnet med flygtjänst. Jag har både flugit (som navigatör) och beordrat andra att flyga.

Jag bor så pass bra att jag för det mesta kan cykla, gå eller åka kollektivt. Men vi har också bil som vi använder måttfullt. (Jag har för övrigt ägt roligare bilar). Vi värmer huset med solvärme och ved/pellets och har egen skog. (Vår skog binder för övrigt mycket mer än familjens utsläpp, hur relevant den diskussionen nu är). Vi använder inte mycket el och den elen är dessutom producerad genom andelsägd vindkraft.

Man kunde kanske tro att jag gör detta för att ”rädda klimatet”, men i första hand är det för att jag är intresserad av teknologi, i andra hand för att jag ser om familjens ekonomi. Som grädde på moset ökar jag min resiliens (ungefär ”robusthet”) för yttre faktorer som tillgång till, och pris på, energi. Som fjärde skäl är det en bra investering. Som femte skäl ger det en bra strategisk kunskap.

Jag är inte naiv. Ingen ”räddar klimatet” på egen hand. Men jag kan göra det lättare för andra att dra sina strån till stacken och jag kan undvika att försätta mig i en situation som blir obekväm i framtiden.

Uttrycket ”rädda klimatet” är förlegat. Hade vi velat bibehålla ett någorlunda stabilt klimat så skulle man beslutat sig på 1960 eller 70-talet. (Det fanns om inte annat bra incitament i form av oljekris, men det ”gick över”.) Klimatet förändras nu snabbt. Det minsta man kan begära av mänskligheten är att vi undviker att öka farten.

En väsentlig del av vår samhällsstruktur bygger på att väldigt många skall att kissa i våra gemensamma byxor även i morgon. Men det finns andra sätt att få välfärd, även om det tar lite tid och kan vara såväl roligt som jobbigt att ställa om. Det lönar sig i längden.

Synsättet borde vara: Hur skall vi människor använda den mängden fossilt kol (olja/kol/naturgas) som finns kvar att nyttja? Vare sig den tillgängliga mängden begränsas av hänsyn till vår gemensamma miljö eller för att undvika konsekvenser av resursbrist som till slut uppstår. De allra flesta har ingen aning. Jag tror de resonerar i termer av: ”Det här har man pratat om länge och hittills har det ju gått bra, så det går nog bra i framtiden också.”

Men den sortens prognoser, ”persistens” (”samma i morgon som idag”), har svårt att förutsäga det som verkligen spelar någon roll: Förändringar.

/Martin

PS. Jag har skrivit om prognoser genom persistens och extrapolation i tidigare, Rekordvärme globalt och hemma och Prognoser genom persistens. DS.

Svidande klimatkritik av Riksrevisorn

Keeling curve

Av Martin Hedberg

I en debattartikel i dag i DN så kritiserar Riksrevisor Claes Norgren Sveriges klimatinsatser.

Trots, eller kanske på grund av, att Sveriges Riksdag har beslutat att Sverige skall gå före när det gäller att minska klimatpåverkan så visar det sig att många av åtgärderna är otillräckliga, trubbiga eller kanske till och med motverkar varandra.

Man har granskat fyra insatsområden: Biodrivmedel, utsläppskrediter, Sveriges överskott av nationella utsläppsrätter och energideklarationer av fastigheter.

Riksrevisorn kritiserar inte ambitionerna att minska klimatpåverkan, men däremot de incitament man använder för att få oss konsumenter att ändra beteende.

Mest kritisk är man till turerna kring biodrivmedel. Kostnaderna för skattebefrielse uppgår till 2 miljarder per år, men har trots detta varken lett till den förväntade teknikutvecklingen av nya drivmedel eller att folk slutar använda bensin. En enkät visade att klimatskäl hade stor betydelse för de som köpte en bil som gick att köra på etanol. Men när det visade sig att det trots detta var billigare att tanka bensin än etanol så… tankar man bensin.

”Avsaknaden av tydlig prioritering mellan olika mål gör det svårt att bedöma resultatet av åtgärderna. Det kan leda till att statliga medel inte används effektivt och till att olika åtgärder motverkar varandra. Klimatåtgärder ska ofta bidra till flera olika mål som ibland är svåra att förena samtidigt. Det kan vara näringspolitik, regionalpolitik eller jordbruksstöd.”

Just den här röran beror till stor del på att man trots allt är inne och reglerar i detaljer, vare sig det är med skatter eller subventioner. Men hur skall man annars göra? Be folk att minska klimatpåverkan? Hur bra fungerar det?

”Att de viktiga klimatåtgärderna ofta måste vidtas inom politikområden vid sidan av miljöområdet gör det inte mer överblickbart. Effekterna kan vara både direkta och indirekta och ibland motverkar de varandra. Det har vi sett i tidigare granskningar, även inom fiskeripolitiken där yrkesfiskarna får skattebefrielse från energi- och koldioxidskatter och andra stöd, trots problem med överfiske och stora koldioxidutsläpp från fisket och övriga sjöfarten.”

Det här är inte enkelt. Och det här är röran som uppstår bara i Sverige. Tänk dig när att man göra samma belysning av världen som helhet. Hur minskade utsläpp i en nation kan motverkas av ökade utsläpp i en annan nation och dessutom inom en helt annan sektor.

När någon pratar om hur en åtgärd skall minska vår klimatpåverkan, vare sig det är, grön el, plantering av skog, CCS, ”klimatkompensering”, kollektivtrafik, fri parkering för ”miljöbilar”, stand-by knappar eller någon annan vettig och behjärtansvärd insats, så brukar jag ställa mig en fråga: ”Leder det här till att fossilt kol blir kvar i marken och biomassa kvar på marken?” Och det skall inte bara vara ett tag till, inte bara några månader eller år. Insatsen måste leda till att vi faktiskt låter bli att gräva upp en viss mängd kol och att skogar netto tillåts stå kvar under hundratals år.

Oftast är svaret nedslående. Vi blir allt bättre på att hushålla med energi och använda förnybar energi, men vi ”kompenserar” detta med att allt fler människor använder allt mer energi, totalt sett. Det blir alltså mer nytta till fler, och det är ju bra. Men samtidigt så missar vi våra övergripande mål, att minska det totala utsläppen.

Det blir lätt så när man styr i detaljerna, men inte har överblicken. Och det är inte konstigt, våra samhällen är inte uppbyggda på det sättet. Vem skulle styra så att utvecklingsländerna inte nyttjar den olja/kol/gas som vi låter bli att använda? Vem skulle bestämma att Australien inte skall gräva upp mer kol? Marknaden? Politiker? FN? Våra barn?

Det kommer att ta ett tag innan vi blir bra på det här. Under den tiden kommer vi, inom vissa regioner, att uppnå fantastiska mål och inom andra att misslyckas. Det som räknas när det gäller klimatet är vad som sker totalt.

Och hur det går totalt, tex när det gäller atmosfärens innehåll av koldioxid, kan man bland annat se genom den så kallade Keeling-kurvan. Den visar hur halten koldioxid i luften ökar för vart år som går, trots alla stolta ambitioner.

Koldioxid sedan 1958, Mauna Loa. NOAA.

Förindustriell nivå var 280 ppm (miljontedelar), När Keeling började mäta år 1958 så var halten 315 ppm. Nu är vi uppe i 390 ppm. Och halten det fortsätter att stiga. (Läs mer på NOAA.)

(För säkerhets skull så påpekar jag än en gång att det inte bara är koldioxid som ligger till grund för atmosfärens långlivade växthusgaser. Vi har även metan, lustgas och olika former av freoner. Och det är inte bara växthusgaser som påverkar jordens strålningsbalans och därmed klimatet, även aerosoler och jorden albedo (reflektionsförmåga) påverkar klimatet. Men förändringen av koldioxiden står för merparten av det som gör att förändringstakten i klimatet är kraftigare nu än den varit på många miljoner år.)

Riksrevisorn levererade svidande kritik, men det är ändå bara en vårbris jämfört med kritiken som lär komma från våra barn när de växer upp. Och de behöver inte bli Riksrevisorer för att fatta att vi gjorde för lite igår, idag och förmodligen också i morgon.

/Martin

Kurs om klimat och säkerhetspolitik

Av Martin Hedberg

Som en del av er redan känner till så har jag sedan flera år tillbaka fördjupat mig i olika aspekter av klimatförändringar, såväl dess orsaker som konsekvenser. Det gör att jag vid flera tillfällen blir ombedd att föreläsa om klimat, både ur ett generellt perspektiv och inom specifika områden.

För en dryg vecka sedan talade jag om klimat vid en vid en konferens som handlade om etablering av vindkraft i arktisk miljö, typ norra Sverige vintertid.

Idag föreläste jag vid Försvarshögskolan på deras kurs för beslutsfattare i samhället. Rubriken på föreläsningen var ”Kan klimatförändringar utgöra ett säkerhetspolitiskt hot?”.

Av alla aspekter som finns av klimatrelaterade frågor så är det ett par som intresserar mig speciellt, och det är energi, investeringar, innovationer, strategi/risk och säkerhetspolitik.

Kursen, som arrangeras av Institutet för Högre Totalförsvarsutbildning inom Försvarshögskolan, går två gånger per år och varvas med en internationell utbildning. Det är alltid lika intressant att föreläsa för deras kursdeltagare. På de fyra år som jag föreläst vid Försvarshögskolan jag dessutom sett att klimatfrågorna fått allt mer utrymme i kursplanen.

På utbildningarna beskriver jag både den vetenskapliga bakgrunden till klimatsystemet och hur våra samhällsfunktioner och säkerhetspolitiska system såväl påverkar, som påverkas av, ett klimat i förändring. Klimatfrågorna är sammanvävda i både vardagen och strategiska beslut som rör såväl livsmedel som energi, anpassning, politiskt spel, investeringar och mycket mer.

Via dessa frågor, som till sin karaktär ofta är generaliserande, och de följande frågeställningar (som ofta är detaljerade), så växer det fram en medvetenhet om såväl risker som möjligheter bland beslutsfattarna.

Varje föreläsning har olika karaktär, mycket beroende på deltagarnas förkunskaper och ansvarsområden. Idag präglades de öppna frågorna av en diskussion kring risker med ”geoengineering”, dvs att avsiktligt försöka styra klimatet, samt strategier vid internationella klimatförhandlingar.

I morgon skall jag dels fundera på när våren kommer till Sverige, dels göra en intervju om klimatförnekare för studentradion i Uppsala. Jag skall också skriva färdigt en artikel till en tidning.

/Martin

The Guardian om sannolikheter för extremväder

Av Martin Hedberg

The Guardian skrev i en artikel den 9 februari att extremvädret i Australien inte är så extremt längre. Sannolikheten för olika händelser förändras. Klimatförändringar är inte längre något som skulle kunna ske i framtiden, det händer framför ögonen på oss

”Okay, so we’ve had a bad start to the year. But if Queensland experiences two 1-in-a-100-year weather events within a few weeks, doesn’t that mean we’re off the hook for the next two centuries? If only. Unfortunately, the odds are changing.”

”It’s not appropriate to say global warming causes a particular weather event. But it’s equally false to say global warming has no effect on weather. Yes, we’ve had floods and heavy downpours in the past, well before modern global warming. But now the odds of heavy downpours and floods are increasing.”

Jag skrev i en blogg en knapp månad tidigare, den 11 januari kring översvämningarna i Queensland:

”Det vi ser i Australien idag är inte normalt. Inte heller var översvämningarna i Pakistan eller bränderna i Ryssland i fjol ”normala företeelser”. Detta är konsekvenser i verkligheten av att klimatet förändras.

Det som tidigare var normalt blir mer sällsynt. Det som tidigare var onormalt blir vanligare.”

Och som jag skrev i en av kommentarerna till bloggen om torkorna i Amasonas tidigare i veckan:

”Orsaken är att själva fenomenet ”torka i Amasonas” är så osannolik att den, historiskt sett, bara inträffar vart hundrade år. Om vi nu har två sådana fenomen inom loppet av fem år så bör man åtminstone reflektera över möjligheten att något har hänt. Tex att sannolikheten för torkor i Amasonas har ökat.”

Klimat kan beskrivas som statistik på väder. ”Klimatet är det man kan förvänta sig, vädret är det man får.” När klimatet förändras så ändras oundvikligen sannolikheten för olika väderhändelser.

Förändringen av jordens strålningsbalans sker dels ökad mängd aerosoler, dvs förändrat albedo. Det gör att mindre mängd sol når marken. Det sker dels genom ökad halt växthusgaser vilket ger ökad återstrålning av värmeenergi från atmosfären till marken och minskad utstrålning av värmeenergi till rymden. Effekten av ökad halt växthusgaser är både kraftigare och mer långvarig än effekten av ökad halt aerosoler.

Resultatet är att temperaturen i haven, marken, isar och luften stiger. Det är det som är ”global uppvärmning”. Som konsekvens av detta får vi smältande glaciärer, stigande havsnivån, ökad luftfuktighet och ett intensivare hydrologiskt kretslopp, dvs att det blir kraftigare torka och kraftigare nederbörd.

Alla drabbas inte samtidigt eller på samma sätt. Det är inte heller något unikt, klimatet förändras hela tiden. Kruxet är att själva förändringarna i klimatsystemet går väldigt mycket fortare nu när vi människor blivit mycket inflytelserika aktörer i klimatsystemet. Vi har också gjort oss beroende av processer som på kort sikt gagnar oss, men som på längre sikt gör livet mycket svårare för oss.

För att slippa problemen vi har idag så skulle vi, och våra föräldrar, ha behövt agera annorlunda för trettio år sedan. Om vi vill undvika problem i framtiden så bör vi minska vår påverkan på klimat- och ekosystemen idag.

Något som vi i alla händelser är tvungna att göra är att anpassa oss till förändringarna som sker idag och som kommer att bli mer omfattande i framtiden.

Sannolikheten, oddsen, för olika väderhänselser förändras. Vi vet varför och vi har en bra aning om saker som kan komma att ske. I alla fall för små förändringar, typ några tiondels grader. När förändringarna blir större (mer än 1-2 graders uppvärmning) så kan man för det mesta bara ana vad som skulle kunna ske.

/Martin

PS. Naturen är irreversibel. Det finns ingen möjlighet att ångra sig och få tillbaka systemet till ett tidigare tillstånd. DS

Snö: Problem idag, möjligheter i morgon

Av Martin Hedberg

Jaha, så var då delar av samhället lamslaget igen (DN, SvD). Först och främst: Det gäller inte hela Sverige, men ändå rätt så många människor. Förseningar och inställningar i tåg, fly och kollektivtrafik. Busstrafiken står mer eller mindre still i Stockholm. Översnöade och inplogade bilar.

Men det var väl ändå lite tur att snöfallet inträffade i mitten av februari. Och dessutom under en vinter som redan har innehållit både massor av snö och kyla. Vi borde liksom ha lite rutin på detta.

Jag menar inte att man kan förvänta sig att alla vägar skall vara röjda eller att bussar, tåg och flyg skall gå som vanligt. Nej snarare att vi människor skall ha tålamod. När det kommer mycket snö och dessutom blåser så går det liksom lite långsammare i samhället.

Ta inte bilen, förvänta dig inte att kollektivtrafiken skall fungera, stanna gärna hemma om du har möjlighet. Det blir lättare för dig själv och det blir lättare både för de som skall röja bort snön och de som av någon anledning måste ut i trafiken. Om du skall ut så ta givetvis på kläder anpassade både för att gå långt och att pulsa i snö.

Behöver man verkligen uppmana om detta tänker jag? Nej, de allra flesta vet det, tar dagen som den kommer och anpassar sig efter den. Men många upplever det som mycket frustrerande att samhället inte fungerar som det brukar.

I morgon lördag blir det vackert väder. Sol, svaga vindar, minusgrader och gnistrande snö. Inte för alla, men i alla fall för de som har det lite besvärligt idag. 🙂

/Martin

”Alla klagar på vädret…”

Av Martin Hedberg

Vi fick nyss en kommentar från Ragnar där han konstaterar att ””Alla klagar över vädret, men ingen gör något åt det” eller, det kanske vi gör? Ja, den som lever får, som brukligt är, se”.

Jag har själv fascinerats av uttrycket sedan jag hörde det första gången. På engelska lyder uttrycket: Everybody talks about the weather, but nobody does anything about it..

Samuel Langhorne Clemens, alias Mark Twain. Från Wikipedia

Uttrycket brukar tillskrivas Samuel Langhorne Clemens*, amerikansk författare som levde mellan 1835 och 1910. Han är mer känd under sin pseudonym Mark Twain. Många, inklusive mig själv, mötte honom första gången som författare till böckerna om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Uttrycket är bra. ”Gnäll inte, ta tag i problemen istället”. Alternativt ”Sluta gnälla eftersom det ändå inte går att göra något åt saken”.

Men det är värre än så: Vi påverkar vädret, men vi kontrollerar/styr det inte. Ju mer vi påverkar vädret desto fler kommer att ha anledning att klaga på det -både vädret och att vi påverkar det.

Mänskligheten kan fortfarande i stor utsträckning välja hur mycket eller lite vi skall påverka klimatsystemet och därmed vädret. Men som det ser ut idag, så väljer vi att agera på ett sätt som till slut kommer att förändra klimatet till något annat än det varit de senaste 12.000 åren. Det är den perioden som kallas ”Holocene” och det är (uppenbarligen) under den perioden som civilisationen som vi känner den har utvecklats. Mycket av det vi värdesätter högt: kulturer, samhällen, jordbruk, ekosystem, ekonomier, infrastruktur… allt har skapats under de klimatologiska betingelser som kallas Holocene. Om vi skall lämna Holocene eller inte, det är upp till oss.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen så kommer vi till slut att passera så kallade ”tipping points”, dvs situationer där förändringar i naturen blir självgenererande. Det som då sker är att så kallade ”tipping elements” (tex havsströmmar, monsunregn, barrskogar, glaciärer mm) förändras i grunden, tex genom att försvinna eller ersättas av andra situationer. Sannolikheten är stor att detta sker om/när medeltemperaturen stigit med 1-3 grader jämfört med förindustriell nivå (hittills har den stigit med omkring 0,8 grader). Eftersom det finns många latenta (ännu dolda) klimatförändringar så kan vi i princip redan ha passerat en tipping point utan att veta om det.

Men redan innan vi riskerar att passera dessa tipping points så drabbas människor, kulturer och ekosystem av gradvisa förändringar av klimatet. Många dör redan idag för tidigt till följd av att vi har påverkat klimatet. För att inte tala om all förlorad egendom, hopp och tillit som förloras vid såväl långsamma som snabba katastrofer.

Exempel på klimatrelaterat väder finner vi tex i fjolårets torka/bränder i Ryssland, översvämningarna i Pakistan och den stora avsmältningen av isar i Arktis. Det hade inte inträffat om inte människan hade påverkat klimatet. Men dessa situationer är alltså små i jämförelse med vad som kan ske.

Den som lever får se. Och det får vi försöka leva med. I naturen finns inte utrymme att ångra sig eller ta tillbaka något som gått förlorat. Naturen är irreversibel. Vi påverkar den, men kan inte kontrollera/styra den.

/Martin

*Det är fortfarande en öppen fråga om det verkligen var Mark Twain (Samuel Langhorne Clemens) som myntade begreppet. Många citatordböcker tillskriver Charles Dudley Warner som upphovsman till uttrycket. Warner var vän med Mark Twain och skrev i en krönika i the Hartford Courant i augusti 1897: “A well known American writer said once that, while everybody talked about the weather, nobody seemed to do anything about it.

Det kan vara Mark Twain som sade det ursprungligen, men det var Warner som skrev det och gjorde uttrycket publikt.

Mark Twain var för övrigt mycket intresserad av väder. Jag fann också en del väderrelaterade citat som tillskrivs honom:
-”Thunder is good, thunder is impressive; but it is lightning that does the work.”
-”One can enjoy a rainbow without necessarily forgetting the forces that made it.”
-”It is better to read the weather forecast before we pray for rain.”
-”If you don’t like the weather in New England, just wait a few minutes.”

Nu gäller det att få undan issörja och vatten

Av Martin Hedberg

Just nu rasar snön från många hustak, det porlar vatten utmed trappor och trottoarer och bildas mindre sjöar av smältvatten över vägar och marker. Blidvädret gör att det töar, men marken är både mättad och frusen. Vattnet rinner till snabbare än det rinner undan.

Vi har problem med snöras, översvämningar och halka mm.

Efter tövädret som varit ett par dagar i lite mer än halva landet (plusgrader upp till och med delar av södra Norrland) så kommer minusgraderna tillbaka. I morgon tisdag arbetar sig kalluften ner över Svealand och på onsdag även över Götaland.

På torsdag så finns det fläckar med plusgrader (bland annat i Lapplandsfjällen!), men annars är det kallgrader även i Skåne.

Som bekant övergår rent vatten från flytande till fast fas vid noll grader, dvs det fryser till is. Detta gör att det kommer att uppstå situationer med låg friktion, dvs halka, när smältvatten fryser till kommande dagar!

Den halkbekämpning som man redan gjort har runnit ut i sanden 🙂 salt har blivit utspätt eller har runnit bort och sand och grus ligger på botten av vattensamlingarna.

Det gäller att få undan så mycket man kan av issörja och vatten innan det fryser till hård is.

/Martin

Snöfall i södra USA

Av Martin Hedberg

Södra USA (Texas, Arkansas, Mississippi, Tennessee, Alabama, Georgia, South Carolina…) upplevde den 9-10 januari ett besvärande snöfall.

Det var inte bara det att det faktiskt snöade i dessa delstater som sällan upplever snö, det kom mycket snö på kort tid. Ett omfattande område (berörde flera delstater) fick omkring 10-20 cm och på en del platser kom nederbörden i form av underkylt regn.

Satellitbild från NASA Earthobservatory som visar snötäckt mark 13 januari 2011 (obs, det vita området i södra Texas, över havet och stråken över södra Georgia är moln)

Sex av delstaterna deklarerade katastroftillstånd, tusentals flyg ställdes in, skolor, arbetsplatser och myndigheter fick hållas stängda till följd av köldgrader, snö och underkylt regn.

Nederbörden fortsatte norrut och slogs samman med ett annat snöoväder. Den 12-13 januari berördes istället de nordöstra delstaterna i USA av kraftigt snöfall.

/Martin