När Gävle drabbades av extrema skyfall i augusti 2021 dröjde det inte länge innan begreppet dök upp i rapporteringen: ett 100-årsregn. Det lät dramatiskt och förklarande på samma gång. Men det var varken dramatiskt nog eller särskilt förklarande – och det skapar aktivt falska föreställningar hos de beslutsfattare som behöver förstå vad de faktiskt planerar för.
Vad begreppet faktiskt betyder
Ett 100-årsregn är inte ett regn som inträffar vart hundrade år. Det är ett regn med en sannolikhet på en procent att inträffa under ett givet år. Det är en statistisk beskrivning av intensitet, inte av schema.
Skillnaden är fundamental. Om du kastar en tärning och behöver få en sexa – sannolikheten är en av sex per kast. Det spelar ingen roll om du fick en sexa förra kastet. Varje kast är oberoende. En kommun som drabbades av ett kraftigt skyfall och tänker “nu är vi säkra ett tag” har missförstått begreppet på ett sätt som kan få allvarliga konsekvenser för samhällsplaneringen.
Gävle var inte ett 100-årsregn
Men här finns ett ännu mer grundläggande problem med hur vi kommunicerar extremnederbörd – och Gävle är ett belysande exempel.
Skyfallet i Gävle den 17–18 augusti 2021 var inte ett 100-årsregn. Enligt SMHI:s analys föll 136 mm under sex timmar – en mängd som motsvarar en återkomsttid på cirka 1000 år. Till jämförelse: ett 100-årsregn i dagens klimat motsvarar 60 mm under samma tidsperiod. Gävle fick mer än dubbelt så mycket.
Det är en betydelsefull distinktion. Om vi vänjer oss vid att kalla extremhändelser för “100-årsregn” – för att det låter extremt nog – förlorar vi förmågan att kommunicera om händelser som faktiskt är ett helt annat storleksordning. Och vi planerar för fel nivå.
Harrisburg och sannolikhetens tyranni
Tage Danielsson skrev 1979 sin klassiska monolog Om sannolikhet – en kommentar till kärnkraftsolyckan i Harrisburg samma år. Poängen var lika enkel som förödande: olyckan hade beräknats vara så osannolik att den, när den väl inträffat, nästan inte kunde anses ha hänt. Sannolikheten för att den skulle inträffa igen var ju, av samma logik, försvinnande liten.
Det är exakt samma tankefigur som dyker upp i planeringsdiskussioner om extremnederbörd. Att ett 1000-årsregn har inträffat säger ingenting om att ett nytt är nära – och det säger heller ingenting om att vi nu kan sänka garden. Det är inte ett argument mot att planera för det, utan ett argument för att ta det på allvar.
Det andra problemet: data som inte längre gäller
Men det finns ytterligare en dimension, och den diskuteras alltför sällan.
Återkomsttider beräknas från historiska mätdata. Man tittar på vad som faktiskt har fallit, hur ofta, och konstruerar en statistisk fördelning. Det förutsätter att framtiden liknar historien – att klimatsystemet är stationärt och att spelplanen inte förändras.
Den förutsättningen är inte längre giltig.
Med en varmare atmosfär följer ett intensivare hydrologiskt kretslopp. Det avdunstar mer, och det regnar mer intensivare. SMHI:s egna beräkningar visar att ett 100-årsregn i ett framtida klimat mot slutet av seklet – under ett högutsläppsscenario – skulle motsvara 84 mm på sex timmar, alltså 40 procent mer än idag. Det som historiskt var ett 100-årsregn inträffar i ett varmare klimat med högre frekvens.
Vi planerar alltså infrastruktur, dagvattensystem och beredskap för en klimatregim som redan håller på att försvinna.
Och här är det viktigt att vara precis: det handlar inte om att modellerna är opålitliga. Klimatmodeller är våra bästa verktyg och ska användas. Men de har strukturella begränsningar när det gäller att fånga de allra mest extrema händelserna – dels för att de är sällsynta och därmed datamässigt tunna, dels för att klimatsystemet befinner sig i förändring. Det finns en reell möjlighet att extremerna är ännu kraftigare, eller återkommer oftare, än vad modellerna förutsäger. Det är inte ett skäl att misstro modellerna – det är ett skäl att läsa dem med rätt skepsis och dimensionera med marginal.
Navigationsmetaforen
När jag planerar väderstrategi inför en seglats över Atlanten arbetar jag aldrig med ett enda scenario. Jag identifierar flera möjliga vädrutvecklingar, förstår vad som krävs för att var och en ska realiseras, och bygger en rutt som bevarar handlingsfriheten länge in i resan. Det avgörande är inte att välja det mest sannolika scenariot och optimera för det – utan att positionera sig så att man klarar även de scenarion man inte hoppas på.
Samma logik borde genomsyra samhällsplanering under klimatosäkerhet. Inte ett dimensionerande regn baserat på historisk statistik, utan en genomtänkt hantering av ett förändrat och osäkert risklandskap.
Det innebär konkret: att dimensionera för intensiteter som historiken underskattar. Att inte planera för det förväntade, utan för det möjliga. Att bygga system med marginal – inte för att vara onödigt försiktig, utan för att bevara handlingsfriheten när systemet beter sig annorlunda än modellen sa.
Vad beslutsfattare borde fråga istället
Nästa gång du möter begreppet 100-årsregn i ett planerings- eller upphandlingsdokument, ställ tre frågor:
Vilka mätdata baseras återkomsttiden på, och hur gamla är de? Klimatologisk statistik från decennier tillbaka speglar inte det klimat vi planerar för idag – och ännu mindre det klimat som gäller under en infrastrukturanläggnings livslängd.
Har hänsyn tagits till klimatförändringarnas påverkan på extremnederbörden? SMHI publicerar klimatanpassade extremvärden. De borde vara standard i allt dimensioneringsarbete, inte ett tillval.
Vad händer om vi har fel åt det hållet? Inte om vi dimensionerar för ett 100-årsregn och det kommer ett 50-årsregn – utan om ett 1000-årsregn inträffar om tio år. Vilka är konsekvenserna, och är de acceptabla?
Sammanfattningen
100-årsregn är inte ett vetenskapligt begrepp som beskriver när nästa skyfall inträffar. Det är en sannolikhetsuppskattning baserad på historisk statistik – en statistik som i ett föränderligt klimat systematiskt underskattar framtidens extremer. Och som Gävle visade: verkligheten bryr sig inte om våra beräkningar av vad som är sannolikt.
Tage Danielsson hade rätt om Harrisburg. Han satte ord på det som många inte vågar inse: det som betraktas som osannolikt kan trots allt hända. Frågan är inte bara om vi ska planera för det. Frågan är om vi planerar för tillräckligt osannolika händelser. Och hur vi avgör vad som är osannolikt eller inte. Det som förut ansågs osannolikt är inte längre så osannolikt. Det har blivit inte otänkbart. Om några år kan det vara troligt. Och ytterligare lite senare har det kanske till och med blivit sannolikt.
/Martin
