Archive - 2018

Berättelsen om Hen

25 december 2018

Jag vill rekommendera Sveriges Radios dokumentär om pronomenet hen. Välgjort, pedagogiskt och en massa smarta människor, däribland min syster Karin Milles, som resonerar och rör sig framåt i samtalet.

Själv tycker jag att argumenten från 1966 låter tillräckliga, men sedan dess har det stötts och blötts. Det är också fascinerande, som syrran påpekade för mig alldeles nyss, att förändringsprocessen gynnats av att det finns lite kontroversiella och lite ”skavande” inslag i diskussionen. Det gör att det pratas om begreppet. Men det måste givetvis bottna i sakliga argument för att etablissemanget, typ myndigheter och institutioner, skall anamma det.

Förutom berättelsen och insikter kring själva begreppet Hen så finner jag själva processen mycket intressant. Det handlar om hur vi hanterar samhällsförändringar. Vem säger vad, återkopplingar, kultur, makt, fördomar mm.

Jag ser massor av paralleller till andra områden som klimat, energi, ekologiska livsmedel, skogar, fiske, antibiotika, antropocen, hållbarhet mm. I decennier har vi känt till vad som är rätt och vad som är fel. Det forskas, arrangeras konferensen, görs analyser, skrivs böcker, debatteras, skrivs avtal, skapas komplexa system… men ändå händer för lite och för långsamt.

Och/men nu när Hen har gått i mål så frågar jag mig vilka insikter och lärdomar man kan dra av hens resa på dessa, och eventuella andra, områden. Jag känner både hopp och förtvivlan.

Förtvivlan för att det uppenbarligen har varit så svårt att få acceptans för ett ord, en bokstav som ändå gör så mycket nytta.

Hopp för att processen visar att det går att förändra även de mest konservativa. Många förstår, men alla kämpar inte. Att förstå hur förändringsprocesser kan gå till skapar hopp till de som vill, men misströstar att, ta klivet och aktivt kämpa för en bättre värld.

Vad finns det för paralleller mellan hen och andra områden där samhället behöver ställa om?

/Martin

För 50 år sedan

24 december 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

7 Comments

Den 24 december 1968 (kl 16:40 UTC) togs denna bild, Earthrise, av Bill Anders ombord på Apollo 8 som cirkulerade runt månen.

Bilden lade grunden för miljörörelser och är ett viktigt dokument i förståelsen av hur vi kom att inse att vår planets biosfär inte skall tas för självklar.

En viktig händelse som initierade den enorma fokuseringen och ansträngningen att vara den den första nationen som satte sina fotavtryck på månen var JF Kennedys tal den 25 maj 1961. Något som inte bara gav oss stekpannor i teflon utan också riktigt meningsfulla saker som en medvetenhet om vilken skör planet vi befolkar. Och insikten om vad man kan åstadkomma med en tydlig berättelse och mätbara mål.

Originalet lyder:

”First, I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the moon and returning him safely to the Earth.

No single space project in this period will be more impressive to mankind, or more important for the long-range exploration of space; and none will be so difficult or expensive to accomplish.”

Idag har vi något större att kämpa för än att komma först till månen. Att se till att vi och annat liv kan vara kvar här. På planeten Jorden. Det är meningsfullt på riktigt.

Min tolkning:

I believe that mankind should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of finding a way of living that will return safety to the Earth.
No single earth project in this period will be more impressive to all species, or more important for the long-range exploration of life; and none will be so complex or meaningful to accomplish.

God jul och framför allt God fortsättning på Er.
/Martin

PS: Jorden går inte upp över månens horisont på samma sätt som månen går upp över jordens horisont. Detta eftersom månen alltid vänder samma sida mot Jorden. Begreppet Earthrise förutsätter att man rör sig relativt månen, vilket man också gjorde i sin omloppsbana runt månen. Men uttrycket skall nog ändå snarare ses som en metafor på det uppvaknande som bilden innebar. DS.

Polarfararna del 3, Klimat med Isak Stoddard

27 november 2018

Martin Hedberg

Podcast

Add comment

(Episode in Swedish) Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I detta avsnitt samtalar jag, Martin Hedberg, med Isak Stoddard, forskare vid CEMUS vid Uppsala Universitet om klimat och om att vända ut och in på jordskorpan samt insikten om att livet i mångt och mycket handlar om förlust. Vad är värt att rädda och vad kan vi släppa taget om? Om frontallobens betydelse för människans förmåga att tänka långsiktigt.

Klimatet är en existensiell fråga. Vi kommer också in på språkets betydelse för att kunna beskriva och tolka världen omkring oss. Vad innebär ”hållbar utveckling” egentligen? Är det en godispåse där man kan plocka det som passar sin verksamhet och på så sätt legitimera en kanske i grunden ohållbar verksamhet?

Klimatet som en moralisk storm där begreppet rättvisa kommer att bli alltmer centralt. Klimatförändringar orsakas främst av människor som är sist att känna av konsekvenserna, medan de som bidragit minst till skadorna är de som känner av konsekvenserna först och mest.

Kommer samhället att kollapsa? Vilka metaforer och berättelser skulle kunna hjälpa oss hantera situationen bättre?

Musik: Magnus Larsson.

Isak tipsar om Påvens skrift om klimat, miljö och ekologi Laudato Si.

Det första avsnittet handlade om pjäsen i sig, det andra om plaster. Det här är det avslutande avsnittet som alltså handlar om klimatfrågor.

Polarfararna del 2 Om plast

25 november 2018

Martin Hedberg

Podcast

Add comment

I detta avsnitt samtalar jag, Martin Hedberg, och Marika Haeggman (Albaeco) med Marie Löf, miljövetare och ekotoxikolog vid Stockholms Universitet om plaster. Hur kan det komma sig att man hittar plaster i Arktis? Hur lång tid tar det att för naturen att bryta ner plaster? Varifrån kommer plasterna och vad skall vi göra åt problemen?

Musik: Magnus Larsson.

Marie tipsar om SIN List där man kan kolla kemiska föreningar.

Det första avsnittet handlade om pjäsen i sig.

Nästa avsnitt handlar om klimat.

Podcastserien är ett samarbete mellan BeyondOneDegree och Albaeco vid Stockholms Universitet.

Hit men inte längre? Och att lära sig simma.

16 november 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

17 Comments

”Hit men inte längre!” sa vi och drog en linje i sanden. Men vattnet steg och linjen raderades ut.

Vi fällde ett träd och sade ”Inte över den här gränsen!” Men vattnet steg och stocken flöt iväg.

Vi byggde en mur av stenar och sa ”De här flyter inte” Men vattnet sipprade emellan stenarna.

Vi tätade med lera och sa ”Ha, nu kommer inget vatten in”. Då började det att regna och inget vatten kunde rinna ut.

Vi tror vi är så smarta. Och vi har god anledning, vi har lyckats med en mängd enormt stora bedrifter. Men vi misslyckas också. Stort.

Tiden är inte på vår sida. Vare sig före eller efter. Människan har samlat erfarenheter under 200.000 år, men minns men nöd och näppe de senaste 200, i vissa fall bara 20, åren och planerar ännu kortare in i framtiden. Planeten har roterat i drygt fyra miljarder år, liv har funnit i mer än två miljarder. Och vilket liv dessutom! En sådan mångfald av livsformer, betingelser och förutsättningar.

Nej, tiden är inte på vår sida. Några polletter har trillat ner, men vi fortsätter på i princip samma sätt som tidigare. Vi accelererar utför ett sluttande plan. Det var lite skrovligt och trögt i början, men snart blir det blankt och halt. Då kan vi titta tillbaka och försöka beräkna när vi borde gjort vad. Det kanske var för tio år sedan, nu eller nästa år som vi borde agerat stort. Det beror på om vi verkligen, dvs tillräckligt många tillsammans, är tillräckligt intresserade av att göra skillnad. Var finns nästa hållpunkt och hur stadig är den gropen eller grenen? Välj metafor.

Jorå, vi kommer att lära oss, men jag har svårt att se att det inte också kommer att göra ont. Det gör det redan idag. Orkanerna blir större och lever längre, nederbörden kraftigare, värmeböljan torrare, bränderna intensivare. Skogarna krymper och de vilda djuren blir färre. Glaciärerna smälter och kalvar. Och haven stiger.

Vi tittar på och försöker förstå. Vi äger varken naturen eller processerna som förändrar den. Vi kommer aldrig att vinna mot naturen. Hela idén med att bemästra och kontrollera är befängd. Det gör ont, men vi kommer att lära oss att simma. Med naturen. Det är det enda som fungerar.

/Martin

Expandera inte verksamhet som förutsätter omfattande resor

14 november 2018

Martin Hedberg

Klimat

10 Comments

Idag har jag varit i Isaberg i Småland och talat på konferensen ”Forum för Naturturismföretagare”. Den var fulltecknad och samlade 130 personer, från Lappland till Skåne. Representerade var (är) såväl myndigheter som stora och små företag.

Konferensen pågår i dagarna två, 14-15 november. Dagens programpunkter var bland annat:
– ”Från vinterdestination till året runt destination.” (Louise Söderlund, VD Isaberg)
– ”Hur vi bytte strategisk inriktning mot outdoorupplevelser från att tidigare ”bara” varit bra semesterlogi.” (Torbjörn Backlund, Ramsvik Stugby)
– Och så pratade jag på temat ”Förändringar av klimat, ekosystem, tjänster och energiresurser är några av vår tids stora globala frågor. Efter värmeböljan i Sverige 2018 är frågan ännu mer aktuell.”

(Presentationerna filmades så jag bör kunna länka in min presentation om ett par dagar eller när den nu blir klar.)

Hur som helst så förklarade jag bland annat hur vi människor är besatta av iden att förvalta resurser, hur vi formar vår värld genom att skapa berättelser, hur klimatsystemet hänger ihop, såväl med förhistoriska klimatförändringar som nuvarande och hur vi påverkar allt liv på planeten, Vostok, Milankovitchcykler, extremväder, sommarens bränder, värmeböljor, orkaner, översvämningar och blockeringar, klimatscenarier, glaciärer och havsnivån, migration, tipping elements, vad som får oss människor att anstränga oss (känslor snarare än fakta), negativa emissioner, månlandningen, solceller, biokol, flyg- och tågresor. Bland annat.

Nu sitter jag på tåget mot Stockholm så jag vet inte vad de resonerade om kring middagen, men en hint fick jag i slutet av mitt föredrag i form av surret kring en specifik fråga. Man arbetar engagerat på den egna verksamhetens klimatpåverkan. Men hur skall man tänka med den påverkan som gästerna har, tex med sina resor?

Flera av arrangörerna ser stor potential i att expandera utomlands, dvs att locka hit folk från tex Asien för att de skall få uppleva fantastiska naturupplevelser i den svenska naturen. Folk från världens alla hörn skall alltså resa, låt oss anta att det blir med flyg, till Sverige för att paddla, cykla, åka skidor, bada bastu, klättra, vandra, segla osv.

Jag förstår dem. Sverige är fantastiskt. Och exotiskt, i synnerhet om man bor långt härifrån. Men hur smart är det att bygga en verksamhet på att folk skall använda stora resurser för att resa hit och uppleva orörd (nåja) natur? Det är ungefär lika tokigt som att vi längtar bort från detta och spenderar både tid, pengar och naturresurser på att resa till andra sidan jorden för att… (fyll i själv).

Nej, på något sätt så måste det vara vettigare att se till att vi kan finna glädje i omgivningen i närheten av där vi redan är. Att företag som arbetar med naturupplevelser kan göra det utan att erodera vare sig naturen i Sverige eller på andra orter. (Det är tex etablerad kunskap att flygresor skapar utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till såväl klimatförändringar som försurning av haven). Vi vill gärna kunna resa, men vi kanske inte måste göra det så ofta. Och när vi väl gör det så skall vi resa på ett sätt som inte tär på naturen och det system som vi, och allt annat liv, är totalt beroende av.

Och vi skall då givetvis inte heller bygga vår egen välfärd på att andra människor, direkt eller indirekt, skall behöva skapa utsläpp av växthusgaser, partiklar eller erodera resiliens i ekosystem eller samhällen för att komma hit och uppleva naturen. Gärna naturupplevelser. Det behöves det mer av såväl för att laga trasiga själar som för att få oss att värdesätta världen vi lever i och av. Men upplevelserna skall givetvis inte sabba den fantastiska naturen. Det är en av hörnstenarna för (förhoppningsvis) alla som arbetar med Naturturism.

Nåväl. Jag kände mig lite som en party pooper när jag bad åhörarna att inte expandera sin verksamhet på ett sätt som gör dem beroende av att folk, gästerna, gör ohållbara saker som tex långa resor. Ska vi alltså avstå från att maximera potentialen och avkastningen från vår verksamhet? Ja, om man ser att den leder till ohållbarhet. Hursomhelst så hade jag publiken med mig och blev inbjuden att fortsätta prata omställning i senare sammanhang.

När jag gick hörde jag hur en företagare funderade i termer av att bli den första som ställer krav på hur dennes gäster lever även utanför sin anläggning och/eller hjälper gästerna att minska sina ekologiska och klimatrelaterade avtryck. Jag tror att det finns ett stort värde i det, såväl för världen och hans verksamhet.

/Martin

PS. Jag känner mig tillfreds när jag ser att saker slår rot. DS,

Kritik av min kritik och pudel i roll

25 oktober 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

34 Comments

I mitt förra bloginlägg tog jag i från fotknölarna och skällde på SVT Nyheters inlag där man resonerade om hur man kunde resa ”klimatsmart” med flyget. Detta genom förslag på tips som i jämförelse är som att sätta plåster på benbrott.

Jag har fått support, men också kritik. Och jag tar till mig av dem bägge. Kritiken (och supporten) handlar om att jag använt en svordom och adjektiv som ”infantilt” (barnsligt) och ”patetiskt” (löjeväckande) när jag beskrivit inslaget. Samt att jag uttryckt att jag skäms för att ha arbetat på SVT.

Det senare är inte korrekt. Jag är tvärtom stolt över att ha arbetat på SVT. Det är också därför som jag blir precis så upprörd som jag blev när jag såg inslaget.

Men allt som kan liknas vid personliga omdömen av medarbetare ber jag om ursäkt för. Det var inte det jag åsyftade när jag namngav de som medverkade i inslaget. Namngivandet var för att kunna referera till vad som sades. Min kritik, och det artikeln handlar om, är vad som sades, orden och retoriken i just det inslaget.

Jag lägger mig på rygg för detta. Men för att komma till kärnan så roterar jag att halvt varv till. Åtgärderna som presenteras för att resa ”klimatsmart” eller ”miljövänligt” var barnsliga och löjeväckande. Samhället måste vakna ur sin törnrosasömn och inse vilka konsekvenser våra handlingar får.

En enskild människans bidrag är försumbart i det stora hela -om man inte har stort inflytande över många människors agerande, policy eller teknikutveckling. Och att då säga ”fortsätt flyg, men ta inte med så mycket kläder” är fel av flera anledningar.

Dels för att det inte i princip inte gör någon mätbar skillnad på utsläppet från flygresan.
Dels för att det invaggar folk i en falsk illusion av att de har gjort vad som krävs för att agera i linje med vad tex FN:s klimatpanel eller forskarvärlden säger behövs, ”vi gjorde vad vi kunde, vi har tagit personligt ansvar”.
Dels att man indirekt säger att samhället troligen kommer att fungera på ungefär samma sätt i en framtida värld och att de ekosystemtjänster som våra samhällen är beroende av och där planetära strålningsbalansen är i balans också kommer att göra det.

Men många små bidra tillsammans då? Tillsammans gör vi givetvis stor skillnad på totalen. Men då måste man ju också beakta totalen av det som inte förändrades. Om var och en minskar sina utsläpp med 0,1 promille, så blir det tillsammans…. 0,1 promille. (Om det nu inte är så att en enskild person skall tillgodoräkna sig summan av alla andras skillnader. Men då kan ju inte de andra tillgodoräkna något alls).

Sett ur ett systemperspektiv så innebär detta inte någon förändring av systemet. Att packa lite mindre kläder på flygresan ger inte någon ränta-på-ränta effekt (exponentiell tillväxt), det ändrar inte några återkopplingar, reservoarer eller incitament. Det som i sammanhanget skulle kunna göra skillnad är att resa på ett annat sätt, t ex att avstå från att flyga. Men där har man beröringsskräck. Inte ens att ”klimatkompensera” flygresan fanns med på listan.

Man säger att klimat och miljö är viktigt och att man ska ta ansvar. Men man agerar inte i linje med det, och vill ändå säga att man är ”klimatsmart” och ”miljövänlig”. Det är därför jag är upprörd. Tipsen man kommer med i inslagen är bra, framför allt ur ett individuellt perspektiv. Men de är otillräckliga för att lösa problemen man adresserar.

Man behöver inte ens avstå från att flyga resten av livet, man kan börja med att halvera mängden flygningar. För om det är ”klimatsmart” att banta sin packning med säg 5 kilo, då motsvarar ju min personliga vikt (75 kg) hela 15 stycken ”SVT-klimatsmarta resor” (egentligen ännu mer eftersom jag givetvis inte behöver skicka med någon packning alls på det flyget). Tänk vad stor nytta man kan göra genom att avstå en enda flygresa! Dessutom så sänder man en signal till marknadens osynliga hand att den behöver utveckla andra sätt för oss människor att uppleva vår omvärld.

Ett tv-inslags anslag är givetvis inte detsamma som en hel organisation. Det finns massor av kompetens på SVT som inte har en förenklad syn på en av vår tids allra största frågor, klimatförändringar och samhällets anpassning till verkligheten.

Pudelns kärna: Jag ber om ursäkt för mitt språkbruk, men vidhåller att förslagen i inslaget, om ambitionen var att resa klimatsmart eller miljövänligt, var undermåliga. Jag kunde gott ha uttryckt mig mer ekvilibristiskt.

/Martin

Patetiskt inslag på SVT om att resa miljövänligt

23 oktober 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

30 Comments

Väx upp SVT! Det är svårt att ha överseende med det inslag som SVT Morgon presterade igår morse angående att ”resa klimatsmart”, eller som url:en säger ”resa miljövänligt”. Inget av förslagen som presenteras är i närheten av att göra någon som helst skillnad.

Men det kanske är det som är syftet? Vi ska kunna göra som vanligt, men bara slippa ha dåligt samvete. Det börjar med att man retoriskt konstaterar att: ”Ofta är vi klimatsmarta hemma, men hur skall man göra när man är ute och flyger?”. Först kan vi eliminera idén om att vi lever klimatsmart hemma. Det finns några som är det, och inom vissa områden sker en bra utveckling, men på det hela taget så är lever vi fortfarande över våra tillgångar. Och det vill inte säga lite det i ett land med så fantastiska förutsättningar som Sverige.

Och när det gäller utlandsvistelsen så är det inte att man ber om en doggybag på restaurangen eller betalar några kronor för plastpåsen i mataffären som gör resan miljövänlig.

Jag ska gå händelserna i förväg och avslöjar redan här att det är själva flygresan som är problemet.

Men nej, den elefanten ser man inte. De vilseledande tipsen kommer rappt och är lika insiktsfulla som när barnet håller för ögonen och tror att hen inte syns:

”Du ska flyga så rakt som möjligt”, ”…Gröna landningar”, och ”men framför att så är det så att tungt innebär mycket utsläpp, så många bolag har mindre vatten i handfaten, man har tagit bort dagstidningarna och man har manualer på plattor… och man borde ta bort taxfree för det väger ju också rätt så mycket.”

Det är så dumt så jag saknar ord! Vakna, det går inte att göra flygresan ”klimatsmart” genom att ”inte ta med sig onödig packning”.

Det är som att säga att man kan dricka en flaska vodka utan att bli full genom att blåsa på spriten i glaset (jodå, lite alkohol avdunstar innan du sveper drickat).

SVT:s programledare Ted Wigren och Karin Magnusson spelar med i låtsasleken. Karin frågar: ”Hélène, du har ju kommit med fantastiskt bra tips här, men hur långt räcker det för att kompensera för en resa till Thailand?”. ”Nej, det gör det ju inte”, svarar Hélène, ”men det kanske är därför som man skall titta på att göra en lång resa istället för många små”.

Ted gör i de sista sekunderna av inslaget ett försök med att fråga om man skall kompensera resan genom att betala extra… (För att flygbolaget eller någon annan skall kompensera* resan på något annat sätt får jag anta att han menar. Detta kan ske t ex genom att köpa upp utsläppsrätter, plantera träd, bidra till produktion av förnybar energi, nedgrävning av biokol… mm). Men nej, det vill inte Hélène säga att man ska, det är något du får bestämma själv. Det är ingen idé att komma med pekpinnar uppifrån.

Vi tar det en gång till: Väx upp, läs på och sluta berätta fördummande sagor! Hur resonerade den som var redaktör och övriga inblandade kring idén till det här inslaget? Vad kommer i morgon, Hur man lindrar lungcancer genom att dricka morotsjuice och tänka positivt? Om ni inte kan se elefanten i rummet, trots att forskarvärlden riktar massiva strålkastare mot den, så gör inslag om harmlösa saker istället för att låtsas att elefanten är en mygga.

/Martin

* PS. Vilken verkan, eller huruvida alls, så kallad klimatkompensation fungerar är en väsentlig fråga som jag har anledning att återkomma till i en senare artikel. Denna artikel låter jag stanna vid min ilska över löjeväckande och vilseledande råd från SVT om hur man kan hantera miljöpåverkan från flygresor. DS

Polarfararna av Riksteatern

16 oktober 2018

Martin Hedberg

Podcast

2 Comments

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat.

Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson.

Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen.

Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett ”skitfult rum”, på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman.

Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra.

Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen.

Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen.

Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd.

Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar.

I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis.

/Martin

Lilla drevet om ”väderkillen och global krigsekonomi”

16 oktober 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

42 Comments

Podden Lilla drevet lyfte i avsnitt ”206 Hyscha en influencer” klimatförändringar och samhällets oförmåga att ta till sig vad forskarvärlden säger. Eller är det forskarvärlden som uttrycker sig på ett sätt som invaggar allmänheten i falsk trygghet? Jag och kollegan Pär Holmgren används som argument.

IPCC presenterade förra måndagen som bekant rapporten SR15 – Global Warming of 1,5°C. Jo, visst kände du till det? FN’s klimatpanels rapport som belyser skillnaden mellan effekterna av det kaotiska klimatet vid 1,5 graders uppvärmning och de katastrofala vid 2,0 grader. Sändningen på YouTube av presskonferensen har nu, åtta dagar senare, visats… knappt tiotusen gånger. Jag hoppas innerligt att det inte återspeglar mänsklighetens intresse för vare sig rapporten i sig eller slutsatserna man drar.

Jag tittar ut genom fönstret. Världen rullar på som vanligt. Har någon överhuvudtaget lagt märke till rapporten? Den säger att vi, civilisationen som vi känner den, har anledning att agera kraftfullt för att begränsa globala uppvärmningen och därmed även konsekvenserna av därpå följande klimatförändringar. Vi behöver anpassa oss till konsekvenser och vi har bara en begränsad mäng kol kvar att använda. Detta samtidigt som vi givetvis måste beakta rättviseaspekter, livsmedelsförsörjning och andra globala frågor som sammanfattas bra i de globala hållbarhetsmålen, SDG. Det som krävs för att undvika katastrof är inget mindre än en global transformation av samhället.

Det finns en del som agerar och ryter till. Tydligast på den svenska klimatscenen just nu är kanske Greta Thunberg 15 år som strejkar utanför Riksdagen. För att vi vuxna skall fatta och agera. I alla fall som om vi brydde oss lite om kommande generationer, tex våra barn. Och för den delen även oss själva.

Lilla drevet och Ola Söderholm undrar varför inte media ställer systemkritiska frågor. Om det nu är så här illa som forskarvärlden, om och om igen, säger att det är. Forskare säger att ”det är möjligt att begränsa uppvärmningen, men det kräver en enorm omställning”. Men beslutsfattare fattar inte vad det innebär. Än mindre agerar de. På något sätt tror de kanske att det räcker med att forskare har sagt att det går. Men det är upp till samhället, beslutsfattare, politiker och individer att faktiskt ställa om samhället.

Ola plockar upp min medverkan i SVT Aktuellt (måndag 8 okt) och att jag ställer frågan varför inte världen reagerar när vi i decennier känt till klimathotet och hur viktigt det är att vi ställer om. Programledare Lotta Bouvin kastar tillbaka frågan till mig ”Vad tror du?”. Ola Söderholm reagerar och undrar varför jag eller andra klimatexperter skall vara bäst skickad att svara på den frågan. Hon själv som politisk journalist borde väl kunna göra ”en habil gissning om vilka hinder, maktrelationer, ekonomiska och politiska intressen som står i vägen för att vi inte inför global krigsekonomi för att mot klimathotet. I går.”

Ola menar att det är kontraproduktivt att låta klimatexperter svara på frågan. Det är klart att det går att ställa om. Men kommer vi att göra det? Klimatexperter har fått det att låta som om vi har verktygen att faktiskt ställa om. Men de har bara svarat på frågan om det rent fysikaliskt går. Att sedan genomföra det, det är en helt annan sak.

I IPCC-rapporten från i måndag så trycker man på att man bara svarar på fyra av sex väsentliga frågor om huruvida det är möjligt att nå 1,5°C-målet. De två avslutande frågorna är upp till samhället att besvara. Och om vi skall klara av detta så måste vi klara av alla sex punkter. Misslyckas vi på en av dem så når vi inte målet.

Geophysical: What global emission pathways could be consistent with conditions of a 1.5°C warmer world? What are the physical potentials for adaptation?
Environmental-ecological: What are the ecosystem services and resources, including geological storage capacity and related rate of needed land use change, available to promote transformations, and to what extent are they compatible with enhanced resilience?
Technological: What technologies are available to support transformation?
Economic: What economic conditions could support transformation?
Socio-cultural: What conditions could support transformations in behaviour and lifestyles? To what extent are the transformations socially acceptable and consistent with equity?
Institutional: What institutional conditions are in place to support transformations, including multi-level governance, institutional capacity, and political support?

Själv ställer jag mig tvekande till realismen i att klara av 1,5°C-målet.

Dels för att det är så stor omställning som krävs, så mycket vana och så många kortsiktiga särintressen som skall övervinnas. Jag misstror helt enkelt att människor i tillräckligt stor omfattning kommer att ställa om sina vanor (punkt 5), respektive (främst) att vi kommer att skapa oss de institutioner som krävs för att understödja transformationen (punkt 6).
Dels för att IPCC inte på något sätt garanterar att vi lyckas. Man talar om sannolikheter som handlar om 50-50 chans eller möjligen 67% chans till framgång beroende på hur mycket vi anstränger oss. Det är få andra situationer där vi accepterar samma dåliga odds att nå framgång. Men om man skulle göra beräkningarna för vad som krävs för säg 95% sannolikhet till framgång, då har vi redan förbrukat allt kol i vår tänkta kolbudget. Då skall vi gå till noll fossilt kol och skogsskövling. Igår. Det gjorde vi inte.

Dvs även om vi lyckas kraftsamla hela världen så är det bara 50, eller i bästa fall 67% sannolikhet att vi lyckas nå målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. Men gör det att vi skall kasta in handduken och säga ”Skit samma, festen pågår så länge det finns sprit i baren”? Nej. Ju långsammare förändringar vi får, desto färre växt- och djurarter kommer att försvinna. Och förändringarna kommer något senare. Det finns fortfarande all anledning att anstränga sig. Ju mer desto bättre.

En annan sak som gör att jag misströstar är de ekonom som jag (senast igår) hör upprepa mantrat att det inte är någon idé att genomföra åtgärder som inte är ”kostnadseffektiva”. Att Sverige inte behöver göra så mycket utan att det är viktigare att andra nationer vidtar åtgärder. Att vi inte kan kräva av Polen att de stänger ner sin kolkraft, det enda vi kan göra är att producera mer el och sälja till Polen (utan att förklara hur detta skulle medföra att polackerna inte eldar kol i alla fall, nu eller i framtiden). Att skatt på utsläpp är bra, bara de inte är så stora att de hämmar tillväxten. Och att ”vi hamnar nog på en uppvärmning kring 3 grader.”

Jag frågar mig vad värdet av ett korallrev är. Vid 1,5 graders uppvärmning så beräknas 70-90% av världens korallrev försvinna. Vid 2 graders uppvärmning är mer än 99% borta. Förlusten av korallrev handlar inte om att vi inte längre kan åka på semester och dyka på dem. Förlusten handlar om att de är väsentliga för allt liv i haven. Just nu är vi på en väg som leder oss till 3 eller 4 graders global uppvärmning inom hundra år. Det är inget mindre än att kraschlanda ekosystemen och civilisationen.

Vad är värdet av att städer och jordbruksmark inte översvämmas av stigande havsnivåer? Vad är värdet av dricksvatten? Vad är värdet av att undvika folkvandringar? Vad är värdet av en stabil civilisation?

”Kostnadseffektiv” fungerar i små sammanhang och modeller. ”Skall vi förlägga kontoret i Eskilstuna eller Västerås givet att de flesta anställda bor i Katrineholm, men kunderna finns i Örebro, resekostnaderna är x, energipriserna y, räntekostnaderna z och skatteavdragen a?” Där går det bra att räkna med ekonomernas modeller. Men inte när det gäller ekosystem. Som analogi: Man kan använda Newtons mekanik för att förklara hur biljardbollar rör sig, men inte varför katter fångar möss.

Klimatförändringar är helt enkelt en för stor, och framför allt komplex, fråga för att låta vare sig klimatforskare eller ekonomer svara på vad och hur vi skall hantera dem. Vi måste blanda in allt kunnande som finns i samhället. Vi sitter i båten tillsammans och ju förr vi börjar samarbeta desto bättre.

Lilla drevet fångar i podavsnitt 206 tidsandan i klimatdiskussionen rätt bra. Nu behöver vi gå vidare. Alla.

/Martin