Fredag 13 juli. Det är varmt och torrt. Kunde växter och djur tala skulle vi höra dem skrika efter regn. Bönderna kan, och de höjde rösten redan i maj. Det har inte blivit bättre sedan dess.
Tvärtom. Bortsett från att midsommarhelgen traditionsenligt bjöd på regn och kyla, så kommer denna sommar att bli ihågkommen för dess torka och värme.
När jag skriver detta befinner jag mig i en rödmålad stuga i södra Norrlands inland. Getingar, humlor, mygg och en rad för mig mindre specifika insekter surrar utanför det öppna fönstret. Fåglar kvittrar och stackmoln driver förbi på den i övrigt blå himlen.
Igår var en lite annorlunda dag eftersom åskan mullrade, det blåste upp och gulnade löv trillade från björkarna. Det kom ett par millimeter regn, men långt ifrån de mängder som skulle behövas för att kompensera vattenunderskottet i naturen.
SMHI varnar för såväl extrem brandrisk som rekordlåga grundvattennivåer som dessutom sjunker snabbare än normalt.
Innan regnet föll var jag ute på ett skogsskifte för att se om det fanns något vindfälle eller annat dött träd jag kunde ta hand om och göra ved av. Omslagsbilden är från min färd dit. Det är torrt och det dammar även när man kör i måttliga hastigheter.
Samtidigt som det är oändligt “vackert väder” med sol, svaga vindar, varmt vatten att bada i och höga temperaturer i luften, så gnager det i mig. Det enda riktigt normala är de långa ljusa nätterna. Det övriga är utanför normalt, hur trevligt det än är för semesterfirare och folk med tekniska och ekonomiska resurser. Har man det så är det enkelt att “anpassa” sig. Man köper sig förbi problem som annars kan vara ödesdigra.
Så lätt livet är att leva när man har resurser och kunskap. Men det sätt som vi skaffat oss dessa resurser och därtill vidmakthåller dem är långt ifrån hållbara. Det betyder att vi inte kan räkna med dem i framtiden.
Samhället lever och frodas av fossilt kol och tvivelaktiga arbetsvillkor för människor långt borta från den svenska sommaridyllen. Hans Rosling sade att han varje gång han skruvar på vattenkranen skänker en tanke till de fattiga arbetare, många gånger barn, som bidragit till att han har vattenledningar i koppar och kromad engreppsblandare. Jag gör samma sak när jag skriver detta på min surfplatta.
Jag ser mig omkring i det som tidigare var ett lantbrukskök. Jag har såväl vin från Nya Zeeland som en espressomaskin från Italien. På väggen har jag en plansch tryckt av NASA på vilken det står “Earth, Your Oasis in Space. Where the air is free and breathing is easy”.
Jag släpper ut en humla som förirrat sig in i köket. Utanför köksfönstret står en ladugård med plats för åtta kor. Mjölkmaskinen är fortfarande kvar. Sista gången NNP var här och hämtade mjölk var 1994.
Kolatomerna som gjorde det möjligt för NASA att utforska rymden på 60-talet, lantbrukaren Stig att mjölka kor på 90-talet och mig att dricka rödvin från Nya Zeeland sommaren 2018 ligger inte längre kvar i marken.
Kolet från oljan som gjort och gör allt detta möjligt svävar nu omkring i luften. De gör att det i medeltal blir allt varmare och att det hydrologiska kretsloppet blir intensivare. Torka på en del ställen och skyfall på andra.
En del kolatomer återfinns i björkveden jag tänkte värma mig med i vinter. Och en väsentlig del kol har ökat mängden kolsyra i hav och sjöar vilket gör att alla organismer som har skal eller skelett får kämpa hårdare när pH-värdet sjunker och haven blir allt surare.
Skulle vi välja bort den relativt sett kortsiktiga välfärden bara för att undvika en global katastrof, det sjätte massutdöendet, som vi nu är med och skapar?
När vi började resan visste vi inte vilka följderna skulle bli. Men sedan decennier vet vi. Och vi behöver inte ställa välfärd mot att undvika katastrof. Med måttfullhet skulle många må mycket bättre under mycket längre tid. Det gäller dels de enorma orättvisor som råder i denna stund, dels att det fanns (finns?) en begränsad mängd kol som vi kunde sätta fyr på. Vi kunde (kan?) få både välfärd och långsiktig överlevnad.
Vi har nått den gränsen nu. Ge eller ta några miljarder ton kol. Nu måste mänskligheten snabbt minska sitt beroende av fossilt kol. Och biomassa. Detta med den monumentala storleksordningen av ca 10% per år. Det är mycket. Men fortsätter vi att skjuta på problemen framför oss så blir bara hemläxan större till nästa år. Och katastroferna i naturen och för våra samhällen ännu mer omfattande.
Vad krävs för att vi skall fatta? Lantbrukare som tvingas skicka sina djur på nödslakt gör det. Brandförsvaret gör det och förutom att bygga espressomaskiner är italienarna bra på att med flygplan vattenbomba skogsbränder. Finans- och försäkringsbranschen börjar förstå allvaret (men har så vitt jag kan se bara vaga aningar om vart vi är på väg och vad som krävs för att bromsa och ställa om).
Kommer det bara regn, och det gör det (kanske) om en vecka, så kommer årets vinskörd från Skåne att bli bra. Jag behöver verkligen inte unna mig Pinot Noir från andra sidan jorden. Jag dricker faktiskt mycket hellre en god öl. Men sommarvärmen hotar även den svenska produktionen av humle och malt.
När/om det är den här sortens välfärdsproblem som skaver så har vi inte fattat hur annorlunda framtiden kommer att se ut. Både vad gäller anpassning och att minska påverkan på klimat- och ekosystem. Men vi får väl börja där de största påverkarna är mottagliga.
På söndag växer ett omfattande högtryck till över Skandinavien. Det blir soligt och kring 30˚C såväl i söder som i norr, öster och väster. Prognoserna idag tyder på att det blir skyfall om en vecka, efter högtrycket. Det nya normala är ytterligheter.
Kanske vaknar några till. Nu behöver vi samarbeta och ta större ansvar, såväl individuellt som i organisationer och andra sammanhang där vi påverkar varandra. Framtiden är inte förutbestämd, vi påverkar den och den påverkar oss. Vi behöver se oss mindre som individer och mer som delar av samhällen och sammanhang.
Vakna, det är på riktigt.
/Martin
