Tag - Fossilt kol

En bra sammanfattning av Richard Heinberg

17 april 2015

Richard Heinberg har kommit ut med en ny bok, Afterburn. Här en kort video, The Great Burning, där han, på knappt fem minuter, går igenom det väsentliga i det globala misstag vi håller på med.

I grunden handlar det om självklarheter:

1.1 Fossil energi är en fantastisk råvara, men också en ändlig resurs. Vi har använt det som är lättillgängligt. Det blir allt mer krångligt att utvinna det som finns kvar.

1.2 Mängden energi vi plockar från fossila resurser är stor och det går inte att i en handvändning tex konvertera till biobränslen (som skulle kunna utnyttja samma teknik/infrastruktur, tex explosionsmotorer, kolkraftverk mm). Det är tex ekvivalent med att elda upp en fjärdedel av Amazonas regnskogar varje år.

2.1 Utsläpp av koldioxid (och andra) växthusgaser orsakar förändringar av klimatet.

2.2 Detta skapar problem för samhällen som tvingas anpassa sig till tex havsnivåhöjning, extremväder, förändrade förutsättningar för jord-och skogsbruk mm.

Richard Heinberg, The Great Burning (YouTube). Detta är del ett av fyra som publiceras av Post Carbon Institute.

Det här är så jobbiga insikter att vi människor slår dövörat till. ”Det har ju gått bra hittills?”. Tillväxt, välfärd, mat på bordet, expansion… De senaste två generationerna, typ sedan 1950-talet, har ju nästan allting blivit bättre. Varför då låta sig nedslås av dysterkvistar som flaggar för att detta inte kan fortsätta hur länge som helst?

För att det inte kan fortsätta hur länge som helst.

Om 1900-talet präglades av tillväxt så kommer 2000-talet präglas av att vi slutar göra det. Eller som Heinberg själv säger:

”If the twentieth century was all about increasing our burn rate year after blazing year, the dominant trend of twenty-first century will be a gradual flame-out.”

Hoten tornar upp sig och instinkten att förneka allvaret och storleken på problemen växer. Men det blir allt svårare att inte se vartåt det barkar. Som med alla kriser så gäller det att ha koll på såväl farorna som att stimulera den kreativitet som krävs för att undvika dem.

”Paddla snabbare än forsen” fick jag lära mig för att komma förbi de farliga situationerna i forspaddling. Det är en bra metafor för att beskriva vad vi behöver göra nu också. Vi måste se till att vi inte kör så djupt ner i fossilträsket att vi blir blockerade eller till och med raderar våra möjligheter att ta oss upp ur fallgroparna.

Vi måste med andra ord ändra kurs innan det blir accelererande kapplöpning om de fossila resurserna, och innan klimatproblemen blir oöverstigliga. Vi kanske redan befinner oss ”beyond tipping point” på sluttande plan i bägge dessa dimensioner, eller hamnar där om vi tvingas agera planlöst/reagera i andra problem. Men situationen blir i alla händelser inte bättre av att fortsätta på nuvarande kurs.

/Martin

Att minska vår påverkan på väder och klimat

5 maj 2014

Martin Hedberg

Klimat

79 Comments

De senaste åren har miljöproblemen åkt jojo i medias bevakning. Den vetenskapliga närvaron har stadigt ökat. Forskare observerar naturen och beskriver samband. IPCC sammanställer och det hålls konferenser och seminarier.

Insikten om allvaret i situationen ökar såväl inom näringslivet som bland politiker och andra beslutsfattare. Det författas strategiska dokument och avtal. Energieffektivisering, förnybar energi, handel med utsläppsrätter, skydd av biologisk mångfald. Listan kan göras lång.

Energiinnehållet i haven har ökat. (Grafik NOAA)

Men samtidigt: Människan trycker på gaspedalen och rycker i ratten när vi nu accelererar på en allt smalare väg. Hopp ställs till att mekanikerna skall trimma såväl motor som förbättra aerodynamik och vägegenskaper. Samtidigt börjar allt fler i baksätet att vakna och ha åsikter om vad som sker där fram.

Det råder ingen brist på vare sig vetenskapligt underlag eller politiska deklarationer. De stora bristen ligger i uppfyllande av dessa deklarationer samt i att anpassa politiken efter den fysiska verkligheten. Inget av detta är särskilt enkelt. Detta inte minst för att den breda allmänheten och de flesta beslutsfattare saknar såväl helhetsbild som detaljkunskap inom naturvetenskapen.

Jag har vid flera tillfällen frågat politiker och andra beslutsfattare vad vi måste göra: det naturvetenskapligt nödvändiga eller det politiskt möjliga. Ofta får jag en frågande blick tillbaka. Jag anar att det under dessa sekunder sjunker in hos dem att det kanske är en diskrepans mellan ”naturvetenskapligt nödvändigt” och ”politiskt möjligt”.

En extrem värmebölja i Europa sommaren 2003 orsakade omkring 35000 människors för tidiga död. Diagrammet visar observationer av dygnsmedeltemperatren juni-augusti för ett antal orter i Centraleuropa. 2003 sticker ut som en extrem anomali. En situation som, baserat på vår erfarenhet om hur varmt det brukar vara i Europa, föreföll oerhört osannolik. Ändå inträffade den. Värmeböljan är en del av konsekvenserna av att klimatet har förändrats. Klimatförändringar skördar sina offer, även här hemma. Grafik: IPCC.

Forskare och rådgivare har genom alla år varnat för annalkande problem. I vissa fall har man därtill givit ultimatum: ”Vi har tio år på oss”. I vissa fall har beslutsfattare hörsammat varningarna och vidtagit relevanta åtgärder, i vissa fall har man skjutit problemen framför sig eller ignorerat dem.

Den kvarstående bilden är att det alltid finns lite tid kvar. Vi alltid kan skjuta problem framför oss. Tills det faktiskt är för sent. Men då kan vi å andra sidan inte göra något åt det längre. Katastrofer undviks och de inträffar, både i stort och i smått, det finns det många exempel på. Men vi gråter inte över spilld mjölk, vi häller upp lite mer. Så länge det går.

Klimatet har redan förändrats. Vi ser redan en markant förskjutning åt det varmare hållet. Det sker inte bara med temperaturen i luften utan även i hav, isar och på land. Ett annat sätt att visa hur det som tidigare var osannolikt, nu har blivit betydligt mer sannolikt beskrev Hansen för ca ett är sedan. Jag skrev om det här.

Många lösningar haltar när vi ser vår värld i ofullkomliga modeller och metaforer. T.ex. när man jämför klimatförändringar med att köra bil eller katastrofer med spilld mjölk. Men samtidigt behövs modeller och metaforer för att vi skall förstå vår roll och handlingsutrymme. men man måste vara medveten om att såväl enkla som komplicerade, eller till och med komplexa, modeller har sina för- och nackdelar.

Så är det till exempel med modellen av att klimatförändringarna orsakas av skorstenar och avgasrör. Förvisso är utsläpp av koldioxid den enskilt största orsaken till antropogen påverkan på klimatet, men kommer vi att undvika ”allvarlig påverkan på klimatsystemet” (UNFCCC) genom att försöka täppa till alla skorstenar och avgasrör? Det är att gå över ån efter vatten.

Bild: Stenkol. Förbränning av fossilt kol är en av alla anledningar till att klimatet förändras extra mycket i vår tid.

Bert Bolin sade redan 1974 att: ”Det finns betydligt mer fossila bränslen på jorden än vad som kommer att kunna användas med hänsyn till klimatpåverkan.” Det är insiktsfullt och mycket vackert i sin enkelhet. Det gäller givetvis fortfarande.

Jag ställer mig frågan: ”Leder våra klimatåtgärder till att fossilt kol blir kvar i marken, och träden kvar på marken, i en sådan utsträckning att vi uppnår våra mål?” Svaret är: Kanske. Men definitivt inte om vi kör framåt genom att bara titta ut genom sidorutan eller se avgasröret som problemet. Våra lösningar får vidare inte skapa andra oacceptabla problem.

Och hur skall vi tackla alla andra saker som också driver på klimatförändringar: Andra växthusgaser, aerosoler, albedoförändringar mm

Om vi verkligen vill ha en chans att uppnå de målsättningar vi deklarerat i nationella och internationella avtal så måste en väsentlig del av det fossila kolet vara kvar i marken, tillika måste en väsentlig del av träden vara kvar på marken, även om det är tekniskt och ekonomiskt tillgängligt att bryta dem. Och hur skall våra samhällen se ut då och framför allt: hur skall de se ut fram till dess?

Det är den verkligheten vi behöver förbereda oss på, parallellt med pågående klimatförändringar samt konsekvenser bland annat inom energi, livsmedel, samhälle, ekonomi och geopolitik. -Vilket också gör att vi tvingas förändra våra samhällen.

Det politiskt möjliga är föränderligt, men här saknar världen ännu ledarskap. Pudelns kärna är att finna och navigera det politiskt nödvändiga inom det naturvetenskapligt möjliga. Vi kan förhandla med varandra, men inte med naturen.

/Martin

Att begränsa klimatpåverkan

10 juli 2011

Martin Hedberg

Klimat

17 Comments

Det här med miljö- och klimatfrågor är inte enkelt. Och ändå är det väldigt enkelt. Vi människor påverkar, enskilt och gemensamt, vår omgivning på ett sätt som förändrar förutsättningarna dels för våra egna liv, dels för andra organismers liv.

Vi gör saker som på kort sikt ofta gör livet lite lättare och roligare att leva. Men samtidigt har en del av dessa saker en del besvärande bieffekter som försämrar förutsättningarna för kommande liv. En insikt som dessutom börjar sjunka in är att försämringarna är något som sker redan nu, de är inte bara något diffust hot i en avlägsen framtid.

Många saker påverkar klimatet, såväl naturliga som antropogena. Av de antropogena så är koldioxiden den mest inflytelserika, dock inte den enda. Vi har utsläpp av andra växthusgaser, tex metan, lustgas och freoner och vi förändrar jordens albedo, tex genom aerosoler och förändrad markanvändning. Vi har även även saker som vi människor inte kan påverka, tex förändringar av jordens rotation kring solen, solfläckar mm. Människans påverkan på klimatet är nu stort i relation till de faktorer som vi inte kan påverka.

Man måste ta ett systemperspektiv. Om vi skall minska utsläppen av koldioxid med X% så måste vi minska förbränningen av fossilt kol med X%. Det måste i sin tur leda till att vi minskar brytningen av fossilt kol med X%. Det måste faktiskt leda till att vi låter kol vara kvar i marken, trots att det kanske är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna det. Detta eftersom uppehållstiden för växthusgaserna i luften är så lång (tiotals till tusentals år) att det spelar marginell roll om utsläppet sker i år eller om tio eller femtio år.

Man har räknat på hur mycket mer koldioxid vi människor kan släppa ut och fortfarande klara av det så kallade ”2 graders-målet” (vilket inte låter mycket, men som i alla fall resulterar i en havsnivåhöjning gott och väl över fem meter).

Historiska utsläpp av kol från olika fossila källor samt framtida projektioner för 75% sannolikhet att inte överskrida 2-gradersmålet.

Det visar sig då att vi måste minska utsläppen av koldioxid med storleksordningen 3-10% per år (för att landa i ett nära samhälle som i princip inte använder fossilt kol alls omkring 2040-2060). Det här visar sig vara ungefär samma struktur på minskning som Peak Oil tvingar oss till avseende bristen på olja.

Man kan roa sig med att fundera på sannolikheten för att detta skall ske. Och då menar jag inte peak oil, utan sannolikheten att människan frivilligt skulle avstå från att bryta fossilt kol och skövla skogar. Personligen tror jag sannolikheten är mycket liten. Detta både eftersom det finns stora ekonomiska och maktstrukturer som lever av att utvinna fossilt kol, dels eftersom vi människor, på kort sikt, får mycket välfärd genom att använda fossilt kol. Det är som att kissa i byxorna men i väldigt mycket större skala.

Det här är världens största dilemma. Det skulle (troligen) bli en ekonomisk och social katastrof om man slutade använda fossilt kol i den takt som vetenskapen säger att vi borde för att slippa problem som havsnivåhöjning, försurning av haven, utslagning av ekosystem, omfattande skogsbränder, vattenbrist, översvämningar mm.
Och det skulle (minst lika troligt) bli nämnda miljöproblem om vi fortsätter använda fossilt kol och skogsskövling i den takt som vi gör idag (och därtill ökar vi takten!).

Det är en stor skillnad mellan att JAG får fördelarna NU och NÅGON ANNAN/JAG får ta de negativa konsekvenserna SENARE. Bland annat därför rullar vi på i samma hjulspår som tidigare.

Jag är inte naiv. Ingen ”räddar klimatet” på egen hand. Men jag kan göra det lättare för andra att dra sina strån till stacken och jag kan undvika att försätta mig i en situation som blir obekväm i framtiden.

Uttrycket ”rädda klimatet” är förlegat. Hade vi velat bibehålla ett någorlunda stabilt klimat så skulle man beslutat sig på 1960 eller 70-talet. (Det fanns om inte annat bra incitament i form av oljekris, men det ”gick över”.) Klimatet förändras nu snabbt. Det minsta man kan begära av mänskligheten är att vi undviker att öka farten.

En väsentlig del av vår samhällsstruktur bygger på att väldigt många skall att kissa i våra gemensamma byxor även i morgon. Men det finns andra sätt att få välfärd, även om det tar lite tid och kan vara såväl roligt som jobbigt att ställa om. Det lönar sig i längden.

Synsättet borde vara: Hur skall vi människor använda den mängden fossilt kol (olja/kol/naturgas) som finns kvar att nyttja? Vare sig den tillgängliga mängden begränsas av hänsyn till vår gemensamma miljö eller för att undvika konsekvenser av resursbrist som till slut uppstår. De allra flesta har ingen aning. Jag tror de resonerar i termer av: ”Det här har man pratat om länge och hittills har det ju gått bra, så det går nog bra i framtiden också.”

Men den sortens prognoser, ”persistens” (”samma i morgon som idag”), har svårt att förutsäga det som verkligen spelar någon roll: Förändringar.

/Martin