Klimatscenarier spretar. Det är inte ett fel i systemet – det är systemets ärliga svar på en genuint osäker framtid.
Ta ett konkret exempel: SMHI:s klimatscenarier för Sverige mot slutet av seklet visar på en temperaturökning någonstans mellan 2 och 6 grader, beroende på utsläppsutveckling och hur klimatsystemets återkopplingar utvecklas. Det är inte ett konfidensintervall som delvis kommer att krympa med bättre modeller. men spridningen reflekterar verklig osäkerhet om hur människor kommer att agera och hur extremt det kan bli.
Vi rör oss alltså mot en framtid där flera olika kartor är möjliga. Vi vet inte i förväg vilken av dem som kommer att stämma. Frågan är inte hur vi väljer rätt karta – det kan vi inte göra. Frågan är hur vi förbereder oss för att kunna navigera i flera av dem.
Det vanligaste misstaget
Det vanligaste sättet att hantera spridande scenarier är att välja ett – ofta mittenscenariot, det som känns rimligast – och optimera för det. Man dimensionerar för 3 graders uppvärmning, eller för ett 100-årsregn i medelklimatscenariot, och kallar det för klimatanpassning.
Det är bättre än ingenting. Men det är en strategi som är sårbar på ett specifikt sätt: den fungerar bra om just den kartan visar sig stämma, och dåligt om en annan gör det. Man har bytt ut osäkerhet mot en enda satsning.
Det finns ett alternativt sätt att tänka – ett som utgår från frågan: vilket beslut håller oavsett vilken karta som visar sig gälla?
Robusthet som designprincip
Ett robust beslut är inte nödvändigtvis det optimala i något enskilt scenario. Det är det beslut som klarar sig tillräckligt bra i alla rimliga scenarios – inklusive de obekväma.
Det kräver en annan frågeordning. Istället för att börja med det mest sannolika scenariot börjar vi med: vilka är de kritiska osäkerheterna, och vilka beslut är vi nöjda med oavsett hur de löser sig?
I praktiken handlar det om tre saker:
Identifiera vad som faktiskt är osäkert. Inte allt är lika osäkert. Att temperaturen stiger är i det närmaste säkert – det är en av de få sakerna vi kan rita in på alla kartor. Hur mycket och hur snabbt är osäkert. Att extremnederbörd ökar i intensitet är väl belagt. Exakt var och när är det inte. Inte heller hur samhället och de mycket instabila geopolitiska situationerna utvecklar sig. Eller hur vi hanterar de fundamentalt olika energifrågorna beroende på om vi hanterar klimatkrisen som en kris (minska utsläppen av växthusgaser, dvs i pricip slutar att bryta fossilt kol) eller om vi har en låt-gå mentalitet (och använder oljan tills den sinar och får extrema klimatförändringar eller påbörjar geo-engineering och får gigantiska geopolitiska problem). Att skilja på dessa nivåer av osäkerhet är centralt – det är onödigt att behandla säkra trender som om de vore öppna frågor, och lika onödigt att låtsas som att verkliga osäkerheter är lösta.
Testa beslut mot scenariekanter, inte bara mot mitten. Om ett beslut fungerar i mittenscenariot men fallerar i det mer extrema – hur extremt måste scenariot vara innan det fallerar? Och vad är konsekvensen av det? Ibland är svaret att konsekvenserna är hanterbara även i det extrema fallet. Men ibland är de inte det, och det är värt att veta innan man investerar.
Bygg in optionalitet. De bästa robusta besluten är de som håller ett brett spektrum av framtida handlingar öppna. En dagvattenanläggning som är överdimensionerad med 30 procent kostar mer idag men stänger inte av framtida handlingsutrymme. En som är knappast tillräcklig idag kräver ombyggnation om en av de mer extrema kartorna visar sig stämma. Optionalitet är inte slöseri – det är priset för att kunna hantera fler än en framtid.
Skapa robusthet, inte optimering efter en framtid som med stor sannolikhet inte realiseras. “Optimering sker på bekostnad av flexibilitet”.
En parallell från havet
Inför en seglatser arbetar vi aldrig med bara en enda väderbild. Modellerna ger olika lösningar – ibland dramatiskt olika. Dessutom vet vi inte exakt hur besättningen kommer att segla fartyget. Det finns med andra ord flera epistemologiska, kunskapsmässiga, osäkerheter. Som dessutom i kombination ofta blir större en osäkerheterna var för sig.
Vi ritar därför upp flera möjliga scenarier, förstår vad var och en kräver, och väljer en rutt som fungerar acceptabelt i alla de rimliga alternativen. Och vi behåller friheten att justera kurs längs vägen när bilden klarnar.
Det är i grunden samma förhållningssätt som robust klimatanpassning kräver – på en annan tids-, rums och systemskala.
Tre frågor som borde ställas i varje klimatanpassningsbeslut
Vilket scenario förutsätter det här beslutet? Om svaret är “vi har inte tänkt på det” är det ett problem. Om svaret är “vi förutsätter mittenscenariot” är det åtminstone ett medvetet val – men det kräver en uppföljande fråga.
Vad händer om vi hamnar i det övre spannet? Inte som katastroftänkande, utan som en konkret genomgång av konsekvenser och om de är acceptabla.
Vilket beslut hade vi fattat om vi visste att det extrema scenariot realiseras? Är det ett annat beslut? Om ja – är mellanskillnaden i kostnad eller komplexitet tillräckligt stor för att motivera att vi väljer det mindre robusta alternativet idag? Och vad gör vi om verkligheten utvecklar sig i en annan riktning än den vi valt att tro på?
Det är inte komplicerade frågor. Men svaren är desto mer komplicerade. Det får dock inte hindra oss från att ta tag i dem.
Fler kartor, inte en säkrare karta
Scenarierna är inte ett problem som väntar på sin lösning. De är informationen. De berättar att framtiden rymmer flera möjliga landskap – och att vår uppgift inte är att välja vilket som är det rätta, utan att bygga förmågan att hantera fler än ett.
Och förutom att skapa förmåga att hantera ett brett spann av scenarier så behöver vi identifiera nyckeltal och indikatorer som kan berätta för oss varthän vi är på väg. På så sätt kan vi utesluta vissa scenarier (inklusive anpassningen till dem) och istället förbereda oss för de som vi förstår blir alltmer sannolika.
Det är en annan typ av beredskap än den vi är vana vid. Men det är den som klimatosäkerheten faktiskt kräver. Förändringar av klimat och ekosystem inte bara skapar problem, de gör världen allt mindre förutsägbar också. Det blir inte bara mer obekvämt, osäkerheten öka också. Vi tvingas lägga mer resurser på redundans, robusthet och förmåga till anpassning.
/Martin
