Här nedan en insiktsfull TED-föreläsning om att det vi uppfattar runtomkring oss till (mycket) stor del består av vår egen förmåga att tolka informationen.
Det låter trivialt, jag inser det när jag läser vad jag just skrev. Men neuroforskaren Anil Seth tar det förbi det triviala. Han menar att vi i princip hallucinerar fram verkligheten och han ger före/efter exempel som är mycket övertygande om vikten av vår hjärnas förväntningar för att kunna tolka information.
Han visar också på exempel som hjälper oss att förstå vad det innebär att ha en kropp och uppfattningar om vår kropp. Detta såväl utifrån, som av våra inre organ och illusionen om kroppsdelar som inte är våra egna, men vi tror är det.
Vad vi ser och hur vi uppfattar världen beror på vår hjärnas förmåga att gissa någorlunda rätt. Världen vi upplever skapas av såväl av externa fakta som av vår hjärna. Medvetandet, om oss själva såväl som världen runtomkring oss, kan beskrivas som “kontrollerade hallucinationer“.
Det här har implikationer för hur vi kan/bör tolka tex depressioner och bipolaritet. Han kommer också in på Artificiell intelligens och menar att det inte räcker med hur “smarta” datorer som helst. De kan lösa komplexa uppgifter och bete sig som människor, men det går inte att programmera fram mänskligt medvetande.
Och människans sätt att uppleva medvetenhet, som individer och art, är bara ett sätt av alla möjligheter som rimligen finns av medvetenhet. Återigen är vi inte väldens centrum, vi är bara ett litet utrymme i en stor rymd av möjliga sätt att ha medvetande.
Seth rundar av med att förtydliga att vi är en del av naturen, vi står inte utanför. Han avslutar med att glänta på en dörr som jag först uppfattar som ny, men jag inser att den är den plats han gjorde entré i föreläsningen: “…when the end of consciousness comes, there’s nothing to be afraid of. Nothing at all.“.
Tack till Patrik Lindenfors för tipset.
/Martin