Jag kom i samtal med en präst som just hade lyssnat till en föreläsning jag hållit. Hon förstod min frustration över att vi människor gör oss själva så mycket skada, trots all kunskap vi har. Att kortsiktiga vinster trumfar kommande generationers (även nuvarandes) möjligheter till ett hälsosamt liv. Att vi indirekt accepterar orättvisor, gör oss handfallna, blundar och förnekar saker som vi vet är fel.
Jag hade i min föreläsning talat om slutsatser som författaren Per Espen Stoknes gör i sin bok (med den långa titeln) What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming. Han talar tex om ”The five psychological barriers to climate action: Distance, Doom, Dissonance, Denial and Identity”, typ varför vi förnekar fakta och kunskap. Han (och många andra) talar också om behovet av positiva historier. Berättelser om att det går att skapa en bättre värld. Och just behovet av berättelser och känslor, mer än fakta.
Jag brukar försöka balansera mellan att ge publiken en lagom dos av många saker. Dels fakta (jag är ändå naturvetare, kan inte riktigt släppa det), dels berättelser, såväl andras som egenupplevda.
Jag försöker också finna en balans mellan den något dystopiska berättelsen om var vi är idag och lite mer hoppfulla framtidsvisioner. Men det är ofta lättare att finna verklighetsförankring i de mörka bilderna. De positiva är antingen för små/lokala eller rent naiva. Det går förvisso att hitta berättelser och visioner som skalar upp de positiva berättelserna, men dystopierna försvinner inte för det.
(Tex insikten om att haven håller på att försuras: Det är bara hälften av våra utsläpp av CO2 som stannar i luften, resten binds i biosfär och hav. Detta gör att havens pH-värde sjunker och organismer som använder kalk för att bygga skal eller skelett påverkas. Det fräter helt enkelt. Från plankton och räkor till korallrev och stora fiskar. Vad kan hindra försurningen? Jo att haven blir så varma så att koldioxid slutar bindas eller tom frigörs. Den hamnar då i luften igen och våra möjligheter att begränsa uppvärmningen blir ännu mindre. Inga vegetariska skolmenyer, laddstolpar eller internationella avtal kan ändra på det.)
Prästen såg mig i ögonen och frågade ”Har du provat att ge folk dödsångest någon gång?”
Det var inte en helt ny tanke, men den framfördes på ett överraskande rakt sätt. Jag letade genast fram ett par invändningar, men hon stod på sig. ”Om inget annat fungerar så brukar det ta skruv. Det är väldigt motiverande om personen behöver, men själv inte förmår, skapa förändring av sitt liv”, svarade hon.
…
Jag lämnar några blankrader här eftersom jag inte skall förta den här berättelsen med alltför många av mina reaktioner, kommentarer och slutsatser på hennes förslag.
Jo två saker. 1. Jag tyckte att jag kunde ana att hon sade det med glimten i ögat -och jag vet inte hur jag skall tolka det. Och 2, jag har blivit ännu mer övertygad om vikten av att finna andra verktyg, företrädesvis positiva berättelser, som går att skala upp från det lokala till det regionala och förhoppningsvis i tid till det globala systemet.
Jag låter hennes verktyg ligga ouppackad längst ner i verktygslådan.
/Martin
PS. Jag vill återigen tipsa om intervjun jag gjorde med forskaren Kevin Anderson på podden Beyond One Degree. Han är lite dystopisk, eller realist som han själv beskriver det. Det kan tidvis vara lite jobbigt, men också uppfriskande med någon som inte blundar för hur verkligheten faktiskt ser ut. I grunden är han optimist, han tror att det går att lösa problemen. Men vi har kort om tid på oss och det kommer att krävas mycket.
Man åtar sig inte att göra som Kevin säger att vi borde bara för att man lyssnar på honom. Men det kan vara bra att hålla sig informerad om vad som kommer att krävas av oss -och vilka konsekvenserna blir om vi (dvs alla tillsammans) låter bli. DS