Jag vet att det inte är så uppskattat att tala om eller eller höra någon resonera i banor av misslyckande, men vi behöver ha med det i beräkningarna. Som en i alla fall inte otänkbar option till alla lyckade framtidsscenarier. Vad innebär det?
Jag tänker på klimat, biodiversitet och upplevd välfärd och annat som vi, mer eller mindre ovetande, stresstestar IRL. Vi fortsätter att göra på fel sätt, systemet är fortfarande självförstärkande åt fel håll, det premierar beteenden som under viss tid gynnar delsystem, men missgynnar helheten.
Visst skall vi peppa varandra till att tänka och tro att vi, om vi bara lägger manken till, kommer att fixa klimat-, biodiversitet-, fattigdom- och andra kriser. Bin och insekter återhämtar sig, glaciärerna slutar smälta och fattiga och förtryckta får rätt till ett värdigt liv. Allt vi behöver göra är att tänka lite oftare på miljön, köpa saker och tjänster som någon printat ett grönt löv på och dra ur mobilladdaren ur kontakten när den inte används.
Nä, det senaste exemplet är gammalt, nu kan man installera relästyrda strömställare och fjärrstyra alla elförbrukare i sitt hem via mobilen när man sitter i kön på Essingeleden i sin självkörande bil. Men man kan inte ha oändlig tillväxt när resurserna är ändliga, ”trickle-down” fungerar inte och BNP är ett ofullständigt, kanske till och med riktigt uselt, mått på framgång.
Så om inte någon entreprenör eller multinationellt företag inom snar framtid hittar på en apparat eller app som neutraliserar vår övergödning, försurning av hav, spridning av mikroplaster, utsläpp av tungmetaller och påspädning av såväl växthusgaser som läkemedelsrester och kemiska föreningar till den biosfär som kämpar med näbbar och klor för att hänga med i den geologiska explosion som just nu pågår, ja då får vi väl se vad vi kan göra av resterna.
Eller se vad resterna kan göra för oss. Och tugga i oss att man inte leker ostraffat med naturlagar och komplexa system.
Människans framgångsfaktorer, tex tillväxt, innebär positiv (dvs självförstärkande) återkoppling på sågandet av den gren vi sitter på, och är totalt beroende av. Jag har inget problem med tillväxt av virtuella saker som troféer i ett TV-spel, likes på sociala media eller till och med nollor på ett bankkonto. (Det skapar iof inflation som i värsta fall, när man är beroende av det virtuella systemet, leder till kollaps.) Men när tillväxten sker på bekostnad av de livsuppehållande naturliga systemen, då är vi riktigt illa ute. Och när tillväxten inte bara skapar upplevda orättvisor och avundsjuka utan faktiska och fysiska barriärer och poverty traps som skapar lidande, då är den kultur vi lever i illa ute.
Jag upplever att många gör mycket, men att vi som samhälle ändå inte förmår tänka ut vad som krävs för att lösa den Gordiska knuten i vars andra ände det sitter en snara lindad runt vår hals. Jag utesluter inte att det finns individer eller grupper som har klurat ut det, men vårt system, etablissemanget, har inte de återkopplingarna som gör att långsiktiga lösningar trumfar kortsiktighet och urlakning av resiliens.
Det finns så mycket kunskap, har skrivits och pratas så mycket som vårt predikament, men ändå fortsätter vi i huvudsak i samma riktning som tidigare. ”Limits to growth” visade med all önskvärd tydlighet att det vi håller på med fungerar en tid, men att delar till slut kommer att kollapsa. Och genom kaskader och återkopplingar är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad, när eller hur det sker.
Donella Meadows visade på olika konceptuella systemnivåer och var man kan hitta hävstångseffekter om man vill förändra systemen. Men kraftfulla verktyg kan givetvis användas för att uppnå olika målsättningar, de måste användas med rätt intentioner och vem skall bedöma vad som är rätt? Människans kunskap kring klimat och biodiversitet är enorm. Ändå inte bara fortsätter utsläpp och tex skogsskövling, de ökar.
Frances Westley, som jag talade med igår, menar att i princip all systemförändring har baksidor. Hur goda intentioner man än har så kan man förvänta sig att det kommer att dyka upp minst en icke önskvärd bieffekt. Det medför inte att man skall låta bli att sträva efter att förbättra systemen, men man skall undvika att korka upp champagnen så fort man ser önskvärda resultat.
Många kanske inte ser problemen eftersom de är så tydliga. Det blir då lättare att välja en lagom svår lösning på ett lagom svårt problem och låta det vara styrande för hur man hanterar den stora krisen. Om man håller sig inom det befintliga paradigmet och systemet så minskar man ju också risken för oönskade bieffekter.
Att misslyckas, i smått eller stort, förefaller bli ett alltmer realistiskt alternativ. Härom dagen lyssnade jag till en forskare som menade att vi borde provocera fram, tidigarelägga, kollapsen. Detta för att undvika att den blir monumentalt stor, hellre en begränsad kollaps nu, än en stor i framtiden. Hans idé kanske kan beskrivas som att hellre haverera Titanic dagtid utanför kusten i tempererat vatten, än mitt i natten ute till havs mot ett isberg.
I vilket fall som helst behöver man kunna samarbeta, navigera, simma och ro. Det kräver förberedelser och övning. Man behöver förmodligen tänka utanför den varma salongens väggar och man skall inte vara berusad av champagne.
/Martin