När en meteorolog möter en astrofysiker så handlar samtalet givetvis om… metaforer. I september 2016 träffade jag Bengt Gustafsson, pensionerad professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala Universitet.
Jag gillar metaforer, dels för att de hjälper oss att förstå vår omvärld, men också för att de är fantastiska verktyg för att bygga berättelser. Och jag råkar veta att Bengt också är intresserad av metaforer.
Metaforerna används frekvent inom vetenskapen. Hur skall man annars kunna vare sig utforska, resonera eller kommunicera något som annars är för abstrakt för att förstå. Vad vore väl kemi, biologi och fysik utan metaforer? Svarta hål, strängteori, magnetfält, elektronskal, upkvarkar, DNA, virus, resiliens osv.
Jag tycker det är fascinerande hur vi använder simpla saker som bollar, gummisnoddar och vågor för att förklara hysteriskt svårfångade saker som elektronspinnresonans, synapser eller själva idén om hur vi bygger kunskap genom att foga samman tidigare förvärvad kunskap. Bengt menar att metaforer är en förutsättning för att lära sig något överhuvudtaget.
Bengt påpekar hur vissa ”självklara” metaforer kan betyda något helt annorlunda beroende på vem man är: I en fråga jag ställer till honom så talar jag om ljus respektive mörk framtid. Jag menar, underförstått, att den ljusa är bra, medan den mörka är dålig. -Bengt påpekar lite senare att han som astronom anser att det finns mycket positivt att säga om mörkret…
Den 1 september besökte jag Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet för ett samtal med Bengt Gustafsson, pensionerad professor i teoretisk astrofysik. Eller egentligen två samtal. Det första handlade om introduktionsföreläsningen av klimatforskaren Kevin Anderson som vi bägge hade bevittnat dagen innan. Den kommer jag att skriva om detta i en senare artikel.
Det andra samtalet, som presenteras här, handlar om metaforer, något som fascinerar mig, och tydligen även Bengt, mycket. Rätt använda så hjälper de oss att förstå vår omvärld. Men ibland tar metaforerna över så att vi inte ser verkligheten för de metaforer vi använder. Eftersom de är effektiva metoder att skapa bilder av världen så kan också missbrukas.
Vi använder dem dagligen, ofta utan att reflektera över det. Det kan tex vara för att länka samman (metafor!) företeelser, beskriva hur vi mår (Hon sken som en sol, Jag är hungrig som en varg eller En fruktsam idé).
De används ofta i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva såväl opponenter som tänkbara, hotfulla eller önskvärda framtider. (Han attackerade mina argument, Jag svalde inte betet eller En bra grogrund för affärer). Man kan driva metaforen för långt och ändå övertyga sin publik. Det används ofta inom propaganda. Men måttfullt nyttjade till vardags är de värdefulla verktyg för att beskriva och förstå vår samtid och omgivning.
Metaforerna används också inom vetenskapen. Dels för att förklara den, tex för studenter och media, dels faktiskt för att förstå olika fenomen som observeras. Vad vore väl kvantfysik och strängteori utan metaforer? Vi tar då högst alldagliga objekt och företeelser och förklarar hysteriskt svårfångade saker. Ljus kan uppträda både som vågrörelse och partikel. Elektronskal. Stjärnor som kollapsar. Svarta hål.
Metaforerna blir som byggstenar, trappor och kitt som gör att vi kan ta till oss ny kunskap och foga den samman med annan kunskap.
Bengt Gustafsson resonerar kring metaforernas giltighet om olika synsätt som forskare har på metaforerna och vad man kan/bör använda dem till. Han resonerar kring matematik som metafor för verkligheten och om man i vissa sammanhang till och med kan se matematiken som sanningen, inte bara en metafor.
Vi kommer inte att kunna beskriva hela verkligheten och vissa saker kanske man gör bäst i allt låta bli att försöka analysera för hårt. Tex upplevelser av musik (och kärlek, min anm). Trots att vi alla troligen har rätt mycket erfarenheter av musik så är det svårt att vetenskapligt reproducera upplevelsen av den.
Han påvisar också hur vissa ”självklara” metaforer kan betyda något helt annorlunda beroende på vem man är: I en fråga jag ställer talar jag om ljus och mörk framtid med innebörden att den ljusa är önskvärd och den mörka något man inte vill skall inträffa. Bengt påpekar att han som astronom anser att det finns mycket positivt att säga om mörkret… 🙂
Vi avslutar med att resonera kring klimatförändringar och hur vetenskapen kan/bör beskriva den i många sammanhang obekanta framtid vi står inför. Bengt är eftertänksam när han beskriver hur intresset för klimat- och miljöfrågorna gått upp och ner sedan 70-talet.
Han avslutar med att konstatera att ”… de här frågorna kommer vi inte att växa ifrån, de kommer tillbaka. Men det är så dags att säga det när läget är akut.”
