Category - Klimat

Parisavtalet stipulerar att vi ska begränsa uppvärmningen till max två grader, med sikte på 1,5 jämfört med förindustriell nivå. Det är som en halv istid, men åt andra hållet! Många av dessa förändringar ligger nu latenta i systemen och kommer att skapa förändringar oavsett vilka åtgärder vi vidtar. Det är därför extremt viktigt att minska påverkan långt innan man ser de konkreta effekterna av den. Och som vanligt när det gäller levande system så har man inte mycket för att ångra sig, systemen utvecklas hela tiden och är inte reversibla. 

Problem som förefaller oöverstigliga idag hoppas man ska finna sina lösningar i morgon. ”När problemen växer så ökar även människans motivation att lösa dem. Så säger i alla fall berättelsen som vi tvingas ställa vår tillförsikt till. Men det finns inga ”lösningar” på klimatkrisen, det är varken ett mekaniskt problem eller existerar en tidpunkt när man kan säga att man har klarat eller inte klarat uppgiften. Det finns däremot olika utvecklingar av systemen och därmed en oändlig mängd scenarier. En del av dessa är mycket obehagliga och det är en påtaglig risk att återkopplingar i naturen tar över som drivande kraft av ytterligare förändringar. 

Berättelsen om att mänskligheten är på en resa predestinerad att ge högre välfärd och välmående, materiellt, socialt och andligt får sig törn efter törn. Det må i många fall ha blivit bättre och bättre under 1900-talet, men man kan inte göra prognoser genom att extrapolera kurvor. Exponentiell tillväxt i ett system som inte anpassar sig i samma takt går bra ett tag, i decennier och kanske sekler, men leder oundvikligen, om man inte bryter kurvorna självmant, till kollaps. 

Sättet att undvika kollaps är att man, innan man av bara farten åker ut över ett sluttande plan, upphör med det skadliga. Ett nödvändigt, men kanske inte tillräckligt, villkor är att vi begränsar hur mycket fossilt kol vi bryter ur berggrunden och hur mycket skog vi transformerar. Men den insikten har inte nått fram till tillräckligt många beslutsfattare än. Många tror att vi kan ”klimatkompensera” oss ur krisen, att ”marknaden” kommer att lösa problemen, eller att klimatsystemet är så komplicerat att inget vet hur det fungerar (som om det skulle hjälpa). 

Vad ska vi då göra? Fortsätta festen så länge det går och sedan ta dagen som den kommer? Nej, det vore ansvarslöst, destruktivt och rätt så tråkigt. Vi måste inse att vi snart har nått vägs ände med ett överflöd av relativt billig fossilt kol. 

Omställningen till ett lågenergisamhälle är inte ett val, det är en oundviklig konsekvens av vi lever på en planet med fysiska begränsningar och att naturlagarna inte är förhandlingsbara. 

Det tar tid att ställa om och det kommer att kräva förändrade beteenden. Det triviala svaret på problemen synes vara att bättre ta tillvara på vetenskaplig kunskap, strängare miljölagar, bättre på förvaltandet av jordens resurser. Det vore bra, men skulle förmodligen bara leda till att vi transformerade klimatet och ekosystemen något långsammare. 

Den djupare insikten är att vi behöver överge det antropocentriska synsättet som hittills präglat stora delar av vår relation med övrigt liv. Vi samexisterar med övrigt liv och dess existens är en förutsättning för vår. Ett sätt att tydliggöra detta är att inte betrakta naturen som ett objekt, utan som ett subjekt med inneboende värde och rätt existera, utvecklas och förändras efter egen förmåga. 

Människan är inte skapelsens krona utan förhåller sig i relation till övrigt liv som ständigt utvecklas. Detta är ett paradigmskifte som kan jämföras med insikten om att jorden inte är solsystemets centrum.

/Martin

Människans påverkan på klimat och ekosystem är så stor att man myntat en ny geologisk epok, Antropocen, människans tidsålder. Vad vi gör har en avgörande påverkan på hur liv och livsbetingelser utvecklas under överskådlig geologisk tid. Människan påverkar klimat och ekosystem både mer och snabbare än något annat fenomen som hänt på flera miljoner år. Vi får gå tillbaka till när asteroiden slog ner på jorden för 66 miljoner år sedan (Cretaceous–Paleogene, K–Pg, extinction event) för att hitta någon kraft som varit mer omvälvande. Då dog inte bara dinosaurierna ut, utan även omkring 75 procent av allt liv på planeten.

Sett i ljuset av våra dagliga liv så syns förändringar av klimat- och ekosystem knappt i bruset av variationerna i väder och biologisk mångfald som varierar på tidsskalor som vi har lätt att uppfatta. Men i ett geologiskt perspektiv är det som sker nu en explosion. Förändringar som sker långsamt är hanterbara och när det är i princip stilla så kan naturen förfina relationerna mellan de delsystem man berörs av. Vad som är snabbt respektive långsamt är givetvis relativt.

Klimatet är aldrig stabilt, men kan under perioder vara kvar i samma ”regim”. Den senaste miljonen år så har klimatet växlat mellan istider och ”interglaciala” perioder, dvs det vi har nu. Orsakerna till detta står att finna i hur mycket solenergi som når jorden, variationer i jordens omloppsbana kring solen och, inte minst, återkopplingar i jordens bio-geo-kemiska system, dvs växtlighet, havsströmmar, istäcken, vädermönster mm.

Klimatet kan till exempel definieras genom luftens medeltemperatur. Och för att få lite grepp om vad ”ett par grader” betyder så kan man ha i bakhuvudet att det under den senaste istiden var mellan 3 och 5 grader kallare än det var i början av 1900-talet. 

Resultatet av detta, eller översatt i en annan klimatparameter, var bland annat att hela norra Europa och norra Nordamerika var täckt av ett 2 kilometer tjockt istäcke. Havsnivån (Atlanten, Stilla havet osv) var drygt hundra meter lägre. Det kan vara bra att reflektera över när man slås av skillnaderna mellan väder och klimat. Nån grad hit eller dit när det gäller väder spelar sällan någon roll, men när man gör statistik på vädret, dvs får klimat, så representerar även tiondels grader stora skillnader i förutsättningar att till exempel odla marken, bygga infrastruktur, livsbetingelser för ekosystem mm.

I knappt 12 000 har vi haft vad vi kallar ”Holocen”, ett relativt stabilt klimat. Homo Sapiens har hängt med längre tid än så, men det är under den här tiden som vi gått från att vara jägare och samlare till att bygga jordbruk, samhällen och civilisationer.

Övergången från senaste istiden till Holocen tog 6 000 år. Då värmdes klimatet med fyra (4!) grader och havsnivån steg med mer än 100 meter. Nu är vi på väg att genomföra samma storleksordning av förändring, 2 till 4 graders uppvärmning, men inom endast 200 år. Såväl ekosystem som samhällssystem kommer att få mycket svårt att anpassa sig och det är sannolikt att delar av systemen kollapser. Havsnivån har börjat stiga, accelererande, till följd av att det allt varmare vattnet utvidgar sig och att landbaserade glaciärer tinar. Det kommer att ta 1-3000 år innan den stabiliseras på en ny nivå som troligen kommer att ligga ett par tiotals meter över dagens nivå (om alla isar smälter blir det ca 70 meter).

Vi tar emot lika mycket energi från solen som tidigare, men en högre koncentration växthusgaser i luften gör att allt mindre energi strålar ut från planeten jorden. Skillnaden skapar ett varmare klimat. Det är mänskliga aktiviteter, främst förbränning av fossilt kol och skogsskövling, som gör att mängden växthusgaser i luften ökat. Det är alltså inte bara våra nuvarande utsläpp som är problemet utan hur mycket av växthusgaserna som är kvar i luften. Det som inte blir kvar i luften binds av växter på land och i hav respektive löser sig i haven som därmed blir allt surare. 

Precis som i fallet med naturliga klimatförändringar, vilka initieras av långsamma variationer av jordens bana kring solen, så sker en mängd återkopplingar i naturen. Haven värms, vilket frigör koldioxid. Permafrosten tinar, vilket frigör metangas och glaciärer tinar, vilket skapar mer mörka havs- och markytor – vilka i sin tur absorberar mer solenergi än snön som tidigare låg där. Allt detta förstärker förändringarna av klimatet som människan nu initierat. 

Fortsättning följer. Del tre publiceras på morgonen den 17 januari, 2020.
Fyll i din e-postadress i widgeten för att prenumerera på nya artiklar. Läser du på dator så är den högst upp till höger. Sitter du med mobil så får du scrolla ner en bit för att hitta den.

Jag medverkar i antologin ”Brev till trädkramarnas barnbarn” av Anna Jonsson och Sara Nilsson (Sweet Dreams).
Boken finns att köpa som vanlig bok på SF Bok men går också att ladda ner som pdf från Sweet Dreams hemsida.
Här på bloggen publicerar jag nu mitt kapitel i något modifierad form. Det här är första delen av tre.

Ett stabilt klimat i mer än tiotusen år gav människan möjlighet att gå från att vara jägare och samlare till att utveckla jordbruk, samhällen och nyligen också industrier och efterhand en global ekonomi.

Tillgången till skogar höll på att begränsa industrialiseringen under 1800-talet. Men upptäckten och utvinningen av fossilt kol, det vill säga kol, olja och naturgas gjorde att vi kunde hålla fler hjul snurrande och förverkliga projekt som inte varit möjliga med bara muskelkraft, hävstänger, hjul och ånga. 

Vi flög, stöpte om naturen och bokstavligen flyttade berg. Vi kunde avdela en stor del av befolkningen till att utveckla kultur och vetenskap och fick efterhand kunskap som gjorde det möjligt att utveckla transistorn, lasern, konstgödsel, solceller, antibiotika och så vidare. Vi kunde lämna jordens gravitationsfält och fick förutsättningar att minska barnadödligheten, mätta miljarder munnar, ge fler möjligheter att läsa och skriva, reducera dödliga sjukdomar, öka kulturella utbyten och ge människan längre livslängd. Trots detta så lever fortfarande hundratals miljoner människor i fattigdom och svält.

Med berättelser har människan skapat samarbeten, mening och samhällen. Genom religionen gav vi oss själva mandat att betrakta naturen som en resurs som vi var skickade att dominera och förvalta. Efterhand så exkluderade vetenskapen gudarna ur bilden, men behöll idén om att naturen, liv och materia på planeten, är resurser som finns till för vårt förfogande att förvalta. 

Vetenskapliga framgångar indikerade med all önskvärd tydlighet att det inte tycktes finnas några problem som var för stora för att de skulle kunna övervinnas av det mänskliga intellektet. Allt som behövdes var en problemformulering, resurser och tid. I västvärlden finns ett allmänt spritt synsätt som går ut på att människan, och i synnerhet teknik vi utvecklar, i sinom tid löser valfritt problem, att naturen är en resurs som finns för vårt förfogande. 

Att det mätbara värderas högre än det omätbara gör att vi har svårt att tillgodogöra oss insikter från andra kulturer eller förmår se oss själva som en integrerad del i det system vi nu förändrar i grunden. Men naturen, och vi med den, är ett komplext adaptivt system under ständig förändring.

Fortsättning följer. Del två publiceras på morgonen den 16 januari, 2020.
Fyll i din e-postadress i widgeten för att prenumerera på nya artiklar. Läser du på dator så är den högst upp till höger. Sitter du med mobil så får du scrolla ner lite för att hitta den.