Finns det nog med sand för oss att stoppa huvudet i?

Det är skojfriskt att säga ”Stenåldern tog inte slut för att man fick slut på stenar”. Jag antar att man vill säga att ”Med nya upptäckter, teknologier och innovationer kommer vi att kunna lösa såväl dagens som morgondagens problem”. Men det finns en hel del krux. Till exempel att ”problemen” inte går att isolera, att vi inte håller jämna steg med storleken på problemen och att det finns problem som inte har lösningar.

Miniberättelsen om stenåldern är ett tappert försök att gjuta olja på de vågor som skapas av begrepp som Planetära gränsvärden, Limits to growth, The Great Acceleration, Anthropocene, Overshoot, The sixth extinction, Peak oil, Tipping elements och allt fler rapporter, från såväl från forskare som analytiker, om att vi människor sabbar förutsättningarna för drägligt liv för såväl oss själva som många andra livsformer. För överskådlig tid. Från och med nyss tills vidare, flera hundra generationer in i framtiden.

Vi är så förblindade av alla framgångar och fantastiska framsteg människan har gjort att vi förmodligen fått hybris. Inte på individnivå, men som kollektiv. Individer fattar att man själv inte förstår hur alla saker och system fungerar. Men vi ser ju att många andra är bra på sina respektive områden och löser problem som jag inte ens visste fanns. Och visst är människan extremt kreativ. Med de här observationerna är det lätt att bygga upp bilden av att hur komplext och svårlöst än ett problem synes vara för mig, så finns det helt säkert många andra experter och organisationer som har kunskap, färdighet och incitament att både ta sig an och lösa problemet.

Metaforer och berättelser är fantastiska då de kan skapa mening och förståelse för abstrakta händelser, system, idéer och tankar. En foton beskrivs ha förmåga att byta skepnad mellan att vara som en biljardboll eller vågor på en sjö. Vi bygger kunskap av erfarenheter. Och människan är skapelsens krona. Några har planer på att göra en sedan länge död grannplanet beboelig. ”Det är bara fantasin som sätter gränser”.

Man använde mer trä än sten på stenåldern. Men spåren vi ser idag är givetvis de betydligt mer beständiga stenarna. Alla andra redskap är sedan länge återcirkulerade och absorberade i naturen.

Fossilåldern som vi nu lever i kanske tar slut för att oljan sinar. Eller till följd av restprodukterna i form av växthusgaser vi lämnar efter oss. Som cirkulerar i naturen. Men inte absorberas utan istället absorberar långvågig strålning och därmed rycker undan mattan på det stabila klimat under vilken såväl stenåldern som alla civilisationer efter den blomstrat. Eller till följd av att sanden håller på att ta slut. Sedan stenåldern har vi stadigt ökat användandet och beroendet av sten och sand.

I en artikel i Deutsche Welle berättar man hur floder, samhällen och ekosystem förstörs till följd av all sand som samlas in och används vid tillverkning av betong, vägar, glas mm. Visst finns det mycket sand i Sahara, men sandkorn som driver omkring i öknar har slipats för runda för att duga som bas i betong och konstruktioner. Det krävs kantiga sandkorn för att få bra hållfasthet. Den får man leta efter. Skyskrapan Burj Khalifa i Förenade Arabemiraten byggdes med sand från Australien!

Uppskattningsvis 40-50 miljarder ton sand flyttas omkring varje år (UNEP). Det är sex ton per person. Varje år!

Peak sand. Sand av rätt kvalitet håller på att ta slut. Vårt hopp kanske står att finna i att det snart inte finns tillräckligt med sand vi kan stoppa huvudet i.

/Martin