Blogg

Del 6 av 6

Del 5 beskrev vad som behöver upprätthållas, ett socialt golv för alla människor och de levande ekosystem det vilar på. Den här sista delen frågar något annat: vilka regelverk, institutioner och paradigm har visat sig kunna bära den typen av välfärd över lång tid och vilka har visat sig göra motsatsen? Det här är serien mest normativa avsnitt. Till skillnad från del 1 till 5, som i huvudsak beskrev vad forskningen visar, innehåller den här delen oundvikligen ställningstaganden om vad som är önskvärt. Innan vi går till specifika institutioner behövs ett teoretiskt raster för hur system, ekologiska såväl som mänskliga, förändras över tid.

Ett ramverk för hur system förändras: panarki

System förändras hela tiden. Forskare har frågat sig varför och om det finns gemensamma nämnare mellan olika system. Rimligtvis finns det analogier och likheter mellan system i olika nischer, tex inom ekologi, samhälle och ekonomi var för sig. Om man förstår principerna för evolutionen inom respektive område så kan man dra slutsatser om vad som är möjligt och inte i framtidsutveckling av dessa respektive system. Det är fascinerande i sig, men det blir bättre än så: Det visar sig nämligen att det finns grundläggande paralleller mellan så, till synes, vitt skilda system som ekosystem, människans immunsystem och geopolitik. Det kretsar kring beskrivningen av Komplexa Adaptiva System (Complex Adaptive Systems, CAS).

Ramverket för hur komplexa adaptiva system förändras över tid kallas Panarki (Gunderson och Holling, Panarchy: Understanding Transformations in Human and Natural Systems, 2002). Teorin beskriver system som en följd av fyra faser: tillväxt, där resurser exploateras och systemet expanderar, konservering, där systemet blir alltmer effektivt men samtidigt stelnar och förlorar flexibilitet, kollaps, där en stel struktur snabbt bryter samman, och reorganisation, där nya kombinationer prövas innan en ny tillväxtfas tar vid. Teorin lägger också till att förändring på en liten skala kan sprida sig snabbt uppåt till större skalor (“revolt“), medan större, långsammare skalor, kultur, institutioner, infrastruktur, sätter ramarna för vad som är möjligt att bygga upp igen (“remember“).

Panarchyteorin beskriver hur komplexa system – som natur och samhällen – förändras, anpassar sig och utvecklas. Den visar att system är uppbyggda av kapslade lager på olika nivåer i tid och rum. Små, snabba lager skapar innovation, medan stora, långsamma lager ger stabilitet.

Den adaptiva cykeln

Alla system rör sig genom fyra faser i en ständigt återkommande cykel:

• Tillväxt (r): Resurser utnyttjas snabbt och nya idéer eller arter breder ut sig.
• Bevarande (K): Systemet blir stabilt, tätt sammanlänkat och effektivt, men också stelt.
• Kollaps/Frigörelse (Ω): En kris eller chock (t.ex. en skogsbrand eller ekonomisk krasch) bryter ner strukturen.
• Reorganisering (α): Systemet innoverar, omgrupperar och skapar nya förutsättningar för framtiden.

Interaktioner mellan nivåer

De olika lagren samarbetar genom två huvudsakliga krafter:

• Revolt (Revolt): När en liten, snabb händelse på lokal nivå (t.ex. en lokal smitta) sprider sig uppåt och får ett helt stort system att kollapsa.
• Minne (Remember): När stora, långsamma nivåer (t.ex. en stat eller en gammal skog) använder lagrad energi och kunskap för att hjälpa det drabbade området att återhämta sig.

Tre exempel på panarki-cykler i olika skalor och vitt skilda områden visar samma mönster.

Holling utvecklade teorin ursprungligen ur studier av barrskogar som periodvis drabbas av omfattande insektsangrepp. Skogen växer och blir alltmer enhetlig (tillväxt och konservering), tills angreppet slår till och stora arealer dör (kollaps). Det som avgör hur skogen ser ut efteråt är inte kollapsen i sig, utan vad som redan fanns kvar i marken och landskapet, fröbanken, den kringliggande genetiska och biologiska mångfalden, jordens sammansättning, som möjliggör reorganisation till en ny, ofta mer varierad skog snarare än ett kalt landskap. Det är just den lagrade förmågan, “remember” i teorins mening, som avgör om reorganisationen blir rik eller utarmad.

Nokia är ett tydligt exempel från näringslivet. Bolaget var under 1990- och tidigt 2000-tal världens ledande mobiltelefontillverkare, en lång konserveringsfas byggd på skalfördelar och effektivitet. När Apple lanserade iPhone 2007 och redefinierade vad en mobiltelefon var, kollapsade den delen av Nokias verksamhet på några få år, tillsammans med Ericssons motsvarande position. Men Nokia som bolag försvann inte. Det byggde om sig till en ledande leverantör av telekominfrastruktur istället, och kunde göra det delvis för att företaget, som under sin hundraåriga historia tillverkat allt från gummistövlar till TV-apparater och kablar, redan bar med sig en bredare industriell kompetens och struktur att reorganisera kring. Minnet från ett tidigare liv gjorde en ny tillväxtfas möjlig, i en annan nisch.

Sovjetunionens kollaps 1991 visar samma mönster på en geopolitisk skala, och med en viktig komplikation. De forna sovjetrepublikerna reorganiserade sig mycket olika beroende på vilka institutionella minnen och strukturer de hade tillgång till och valde att bygga vidare på. Flera stater rörde sig mot demokratiska system och närmare europeiska institutioner, tydligast Baltstaterna, där minnet av självständig, demokratisk statsbildning före andra världskriget (“remember”) kombinerades med organiserad, bottom-up folklig mobilisering som Baltic Way (“revolt”). Ingen av mekanismerna hade sannolikt räckt ensam. Ryssland bar istället med sig starkare minnen av centraliserad maktutövning och stormaktsstatus från både den sovjetiska och den tsaristiska eran, vilket bidragit till en utrikespolitik som uttryckligen eftersträvar att återupprätta tidigare maktbalanser och inflytandesfärer. Olika “remember”-funktioner styrde alltså samma typ av kollaps mot mycket olika reorganisationer.

En central fråga utifrån förståelsen av hur system förändras blir därför: vilka institutioner stärker förmågan att reorganisera väl, snarare än att bara fördröja samhällskollapser till följd av förlorade ekosystem, förlorad tillit till samhällsfunktioner, självförstärkande klimatförändringar mm?

Kris måste inte leda till kollaps

Resonemanget om ett tvunget slut på eran med billig fossil energi är, i panarki-termer, en beskrivning av en övergång från konservering till kollaps. Poängen med att lägga till panarki-perspektivet här är att kollaps i sig inte är det avgörande, reorganisationsfasen är det. Om ett system lever ohållbart så leder det till slut till kollaps. Men det går att undvika om man agerar i tid för att ta in på Reorganisering (α) istället för Kollaps (Ω). System och samhällen, som har institutioner byggda för att klara just reorganisationsfasen väl kommer ut på andra sidan med bibehållen eller till och med förbättrad förmåga att skapa välfärd. System utan sådana institutioner reorganiserar sig sämre, eller inte alls. Teorin lägger också till att förändring på en skala, till exempel en organisation, kan sprida sig snabbt uppåt till större skalor (vad teorin kallar “revolt”), medan större, långsammare skalor, kultur, lagstiftning, infrastruktur, sätter ramarna för vad som är möjligt att återuppbygga (vad teorin kallar “remember”).

Vilka institutioner stärker vår (som individer och samhälle) förmåga att reorganisera väl, snarare än att bara fördröja kollapsen?

Ostroms åtta principer för hållbar förvaltning

Elinor Ostrom fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2009 för att ha visat, empiriskt och tvärkulturellt, att gemensamma resurser (fiskevatten, betesmarker, bevattningssystem, skogar) inte med nödvändighet leder till den utarmning Garrett Hardin beskrev i “The Tragedy of the Commons” (1968). I Governing the Commons (1990) destillerade hon åtta designprinciper som skiljde de system som höll i generationer från dem som kollapsade:

1. tydligt definierade gränser för vem som får nyttja resursen,
2. regler anpassade till lokala förhållanden snarare än importerade utifrån,
3. att de som påverkas av reglerna också får vara med och utforma dem,
4. fungerande system för att övervaka nyttjandet,
5. gradvisa snarare än absoluta sanktioner mot den som bryter mot reglerna,
6. tillgängliga och billiga sätt att lösa konflikter,
7. att utomstående myndigheter erkänner lokala aktörers rätt att organisera sig själva och,
8. för större system, att förvaltningen byggs i flera nästlade lager snarare än i ett enda centraliserat.

Det sista är värt att lägga märke till, nästlade lager av förvaltning är samma struktur som panarkins nästlade skalor. De två teorierna, utvecklade från olika håll, konvergerar mot samma slutsats: varaktig välfärd kräver institutioner som fungerar på flera nivåer samtidigt, inte en enda lösning som ska gälla överallt.

De tre första systemvillkoren som gränser snarare än mål

Det Naturliga Stegets första tre systemvillkor, introducerade i del 5 som en sammanfattning av vad levande system kräver, hör hemma här som just gränser institutioner måste respektera, snarare än mål att sträva mot. Ingen ökande koncentration av ämnen från berggrunden eller från samhällets egen produktion i naturen och ingen fysisk undanträngning av naturen. De fungerar som ett slags Ostrom-gräns applicerad på hela planeten som gemensam resurs, tydligt definierade, om än svåra att övervaka i praktiken, vilket för oss till frågan om vilka institutioner som faktiskt kan göra det arbetet.

Institutioner som redan finns och som pekar rätt

FN-systemet saknar egen verkställande makt, är konsensusstyrt och har under senare år mött uppenbart ringaktande från stora medlemsstater. Det gör FN till ett långt ifrån ett perfekt fungerande system i praktiken idag. Men FN är fortfarande den enda existerande arenan för den typ av nästlad, multilateral samordning både panarki-teorin och Ostrom pekar ut som nödvändig. Det är inte fullkomligt eller perfekt, men/och ändras och utvecklas. Internationella domstolens rådgivande yttrande i juli 2025, som slog fast att stater har en folkrättslig skyldighet att vidta konkreta åtgärder mot klimatförändringarna är ett exempel på hur man utvecklat agerandet inom dess ramar.

Demokrati fungerar, i panarki-termer, som en mekanism för fredlig “revolt”, förändring som sprider sig underifrån och uppåt genom val och opinionsbildning snarare än genom kollaps eller våld. Det är inte en garanti för goda beslut, men det är en av få kända mekanismer som tillåter ett samhälle att reorganisera sig utan att först behöva gå igenom en fullständig kollaps.

Ekocid som brott är ett område i snabb rörelse just nu. Vanuatu, Fiji och Samoa lade 2024 fram ett förslag om att lägga till ekocid som ett femte brott i Romstadgan, vid sidan av folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott. EU:s reviderade miljöbrottsdirektiv, som medlemsländerna ska ha infört senast i maj 2026, inför brottsrubriceringar “jämförbara med ekocid” för omfattande och varaktig miljöskada och Europarådets konvention om miljöskydd genom straffrätt, antagen 2025, är det första bindande internationella instrumentet som uttryckligen refererar till ekocid. Det är, oavsett var lagstiftningen till slut landar, ett tydligt exempel på Ostroms princip om gradvisa sanktioner och tillgängliga konfliktlösningsmekanismer, applicerad på jordens ekosystem som gemensam resurs.

Rights of Nature, som redan nämnts i del 5 (Ecuadors grundlag, floden Whanganui i Nya Zeeland), är institutionellt intressant av ett annat skäl: den ger naturen en röst i just de beslutsprocesser Ostrom identifierade som avgörande, snarare än att bara reglera hur människor får bete sig mot den.

Vad kulturer och religiösa traditioner redan vetat

Utan att ge företräde åt någon enskild tradition är det värt att notera att flera av världens stora kulturella och religiösa traditioner, oberoende av varandra, landat i liknande principer om måttfullhet och förvaltarskap: begreppet khalifa inom islam, människan som jordens förvaltare snarare än ägare, judisk-kristen förvaltartradition med liknande innebörd, ubuntu inom många sydafrikanska filosofiska traditioner, som betonar ömsesidigt beroende mellan människor och med omgivningen och buddhismens och jainismens principer om att undvika skada (ahimsa) mot allt levande. Poängen här är inte att någon av dessa är “sann”, det ligger utanför vad den här artikeln kan eller ska avgöra, utan att en så bred, oberoende konvergens mot liknande principer är ett empiriskt intressant faktum i sig, i linje med hur Ostrom fann liknande designprinciper återkomma i vitt skilda kulturer utan att de kopierat varandra.

Vad som inte håller

Här kommer artikelns mest normativa del. Utifrån panarki- och Ostrom-ramverken ovan går det att peka ut mönster som empiriskt visat sig oförenliga med varaktig välfärd, utan att det behöver bli en anklagelse mot en särskild ideologi.

Ett system utan Ostroms gränser och regler, det Hardin ursprungligen beskrev, en gemensam resurs vem som helst får nyttja utan lokalt förankrade spelregler, tenderar mot utarmning. Ostroms poäng var aldrig att gemensamma resurser är dömda att misslyckas, utan att de gör det just när de saknar den här typen av institutioner.

Politiska mandatperioder som systematiskt är kortare än de tidshorisonter på vilka ekosystem och klimat förändras, skapar ett strukturellt gap mellan var besluten fattas och var konsekvenserna av dem faller, vilket gör panarkins reorganisationsfas svårare att navigera snarare än lättare.

Ett paradigm där obegränsad tillväxt i resursuttag är det egentliga målet, snarare än ett medel för att nå det sociala golv del 5 beskrev, är i panarki-termer en konserveringsfas som vägrar erkänna sin egen stelnande karaktär, vilket historiskt tenderar att göra kollapsen, när den kommer, brantare snarare än mjukare.

Extrem koncentration av makt och förmögenhet gör det svårt att uppfylla Ostroms princip om att de som påverkas av reglerna också ska vara med och forma dem. Detta eftersom en liten grupp aktörer med mycket makt då kan sätta spelreglerna för alla andra, oavsett om det sker genom en auktoritär stat, ett oreglerat monopol eller en annan maktstruktur, mönstret är detsamma. Lösningen är dock inte ett dekret uppifrån, det vore att upprepa exakt det mönster stycket varnar för, utan multilateral, deltagandebaserad reglering av det slag Fossil Fuel Non-Proliferation Treaty-initiativet i del 1 förespråkar.

Individen, organisationen och samhället, en sista gång

Som individ eller organisation är den rimliga uppgiften att stödja de institutioner som redan visat sig fungera, snarare än att vänta på en enskild, perfekt lösning uppifrån.

På samhällsnivå är uppgiften att aktivt bygga och försvara den typen av nästlade, deltagandebaserade institutioner Ostrom och panarki-teorin båda pekar ut, snarare än att anta att marknaden eller staten var för sig räcker.

Konkret: flexibilitet före optimering

Vad betyder allt detta för hur en individ eller en organisation faktiskt bör tänka, i det dagliga snarare än på systemnivå? Del 1 introducerade Walker och Salts poäng att resiliens kostar något, att optimering för ett givet, förväntat läge sker just genom att skala bort den redundans och mångfald som gör ett system förmöget att klara det oväntade. Det är en fråga om beslutsprincip, inte bara teori: när ett val står mellan den mest kostnadseffektiva lösningen för dagens förutsättningar och en något dyrare lösning som håller under fler tänkbara framtida förutsättningar, pekar allt i den här serien mot att välja det senare. Det gäller lika mycket ett hushålls val av uppvärmning som en organisations val av leverantörskedjor eller en kommuns val av infrastruktur. Frågan att ställa sig är sällan “vad är billigast givet dagens pris på olja och el”, utan “vilket alternativ fungerar rimligt väl även om förutsättningarna ändras rejält“. Det är lättare sagt än gjort i en verklighet där skolor, sjukvård och annan offentlig verksamhet redan konkurrerar om samma begränsade finansiering, och där offentlig upphandling som verktyg för att styra marknaden mot cirkularitet hittills sällan levt upp till sina ambitioner.

Det är också värt att aktivt värja sig mot att fastna i undergångsbilder. Den här serien har varit ärlig med att omställningen sannolikt blir brantare och mer påtvingad än den bekväma, gradvisa bild som ofta målas upp, men det är en helt annan sak än att anta att resultatet blir sämre. Naturen själv är den mest beprövade förebilden för hur komplexa system kan fungera väl under knappa och föränderliga förutsättningar, den har haft några miljarder år på sig att testa lösningar. Fältet biomimicry (Janine Benyus, Biomimicry: Innovation Inspired by Nature, 1997) samlar just den typen av principer, hämtade ur hur levande system faktiskt fungerar: samarbete snarare än enbart konkurrens (som mykorrhizans näringsutbyte mellan träd, beskrivet i del 5), nischer där olika aktörer utnyttjar olika delar av samma begränsade resurs istället för att konkurrera om exakt samma, ständig anpassning genom små, testade steg snarare än stora, oåterkalleliga satsningar och, kanske viktigast här, förmågan att klara sig inom tydliga gränser snarare än att låtsas att gränserna inte finns. Det är precis den typen av system den här serien argumenterat för, inte en sämre värld, utan en annorlunda organiserad värld, som i flera avseenden skulle kunna fungera bättre än dagens, mindre sårbar, mer lokalt förankrad och byggd med insikt om sina egna gränser snarare än i förnekelse av dem.

Vägen framåt

Den här serien har rört sig från att beskriva varför individuell utsläppsminskning inte räcker (del 1 till 3), via vad som händer när tillgången på fossil energi faktiskt sinar (del 4), till vad som egentligen behöver upprätthållas när den dagen kommer (del 5) och nu till vilka institutioner som visat sig kunna hålla den uppgiften över tid. Ingen enskild institution, lag eller tradition räcker ensam. Det som återkommer, i Ostroms förvaltningsprinciper, i panarkins nästlade skalor, i biomimicryns designprinciper och i flera oberoende kulturella traditioner, är samma grundmönster: förmåga byggd på flera nivåer samtidigt, snarare än en enda lösning som ska gälla överallt.

Här finns också något som skiljer vår art från alla andra som någonsin genomgått den här typen av omställning. Andra arter anpassar sig reaktivt, genom urval över generationer, utan att nödvändigtvis förstå vad som händer eller varför. I vart fall har de nog svårt att förstå hur och varför människor beter sig som vi gör och det behöver man ha ett grepp om eftersom vår påverkan på omgivningen är så monumental. Människan är den enda art som både har en avgörande påverkan på jordens system och samtidigt förstår, i många fall i detalj, hur de systemen fungerar och förändras, inte minst vi själva som samhälle och individer. Ja, jag är den första att poängtera att vi varken förstår allt eller tillräckligt för att kalla oss upplysta, men vi förstår tillräckligt för att agera. Det ger en möjlighet inget annat levande system någonsin haft: att förbereda sig och anpassa sig i förväg, snarare än att bara reagera när förändringarna redan är faktum. Bygg den förmågan där du har inflytande, individuellt, organisatoriskt och institutionellt, med blicken på vad som faktiskt kan fungera väl, inte bara på vad som håller på att ta slut.

/Martin

Källor och vidare läsning

Gunderson, L.H. & Holling, C.S. (red.) (2002). Panarchy: Understanding Transformations in Human and Natural Systems. Island Press.

Ostrom, E. (1990). Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action. Cambridge University Press.

Hardin, G. (1968). The tragedy of the commons. Science, 162(3859).

Robèrt, K.-H. (1989 och framåt). Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor. Det Naturliga Steget.

International Court of Justice (2025). Advisory Opinion on the Obligations of States in respect of Climate Change.

Europeiska unionen (2024). Direktiv 2024/1203 om miljöbrott.

Europarådet (2025). Convention on the Protection of the Environment through Criminal Law.

Vanuatu, Fiji & Samoa (2024). Proposal to amend the Rome Statute to include ecocide.

Walker, B. & Salt, D. (2006, 2012). Resilience Thinking / Resilience Practice. Island Press.

Benyus, J. (1997). Biomimicry: Innovation Inspired by Nature. William Morrow.