Blogg

Del 1 av 6

Vi har blivit bra på att räkna. Utsläpp per flygresa, per portfölj, per leveranskedja, per organisation. Mjukvaror, standarder och konsulter har vuxit fram runt uppgiften att ge ett exakt tal på hur mycket koldioxid en verksamhet står bakom, i första hand för att sätta mål och följa upp minskningar år för år, i förlängningen även för eventuell kompensation. Det är noggrant arbete och det görs med goda avsikter.

Men det löser inte det problem många hoppas. Det löser ett annat problem, mätproblemet och låter oss tro att vi därmed gjort framsteg på det fysiska problemet: hur mycket kol, olja och gas som faktiskt tas upp ur marken globalt. De två hänger ihop, men inte på det sätt många vanligtvis föreställer sig.

En attraktivt enkel berättelse

Den gängse berättelsen om klimatansvar bygger på en väldigt förenklad modell av verkligheten. Om tillräckligt många individer och organisationer minskar sina utsläpp så summeras det till en global utsläppsminskning och vi når Parisavtalets mål. Det är en attraktiv berättelse för den ger var och en av oss en tydlig och hanterbar uppgift. Den är dessutom sann på marginalen. Mindre bilkörning, mindre flygresor och grönare inköp är inte fel.

Vad den fångar bra är precision på organisationsnivå (vilka utsläpp en specifik verksamhet står bakom, givet en avgränsning), jämförbarhet över tid genom standardiserade metoder som GHG-protokollet och PCAF för finansierade utsläpp och den ger en intern styrsignal eftersom det som går att räkna också tenderar att gå att styra och följa upp. Den ger också en karta över var i en produkt eller tjänst utsläppen faktiskt uppstår, delmängd för delmängd, vilket i bästa fall styr innovation och omkonstruktion dit snarare än bara till redovisning.

Men kedjan har brister som blir tydliga så fort man zoomar ut från den enskilda handlingen till systemet den ingår i. Koldioxid bryr sig inte om vem som släppte ut den. Atmosfären registrerar kumulativa, sammanlagda, utsläpp, inte vems balansräkning de belastar (IPCC AR6 WGI). En enhet fossilt kol som tas upp ur berggrunden hamnar i atmosfären/biosfären/hydrosfären förr eller senare, oavsett hur skickligt någon längre fram i kedjan redovisar eller kompenserar för den. (En mindre del binds i stället in i långlivade material som plast och asfalt snarare än förbränns direkt, vilket fördröjer men inte upphäver flödet till atmosfären)

GHG-protokollet och Scope 3 ger lite bättre inblick i klimatpåverkan

GHG-protokollet, Greenhouse Gas protocol, utvecklat av World Resources Institute och World Business Council for Sustainable Development 1998, är den standard nästan all företags klimatredovisning vilar på, inklusive EU:s CSRD-direktiv. Det delar in utsläpp i tre “scope”:

1. Scope 1 är utsläpp från egen verksamhet,
2. Scope 2 är utsläpp från inköpt el och värme, och
3. Scope 3 är alla andra utsläpp i värdekedjan, från inköpta varor och tjänster till hur kunder använder det man sålt.

Det är här protokollet gör något värdefullt. Scope 3 tvingar en organisation att kartlägga sina relationer uppåt och nedåt i hela kedjan, leverantörer, kunder, kundernas kunder, snarare än att stanna vid sin egen skorsten. För de flesta företag, särskilt finansiella institutioner vars “produkt” är kapital snarare än fysiska varor, visar den kartläggningen att 70 till 90 procent eller mer av den egna klimatpåverkan ligger utanför den egna verksamheten, i just de systemiska relationer den här serien argumenterat för att vi behöver se.

Poängen här är alltså inte att metoden räknar samma utsläpp på flera bolags böcker (vilket den gör, med avsikt, eftersom syftet är att fördela ansvar snarare än att summera en global siffra). Poängen är vad som händer, eller snarare inte händer, när den systemiska bilden väl finns på plats. De flesta organisationer som gjort en fullständig Scope 3-kartläggning vet redan, svart på vitt, var deras största klimatpåverkan faktiskt sitter, ofta uppströms i fossil utvinning eller nedströms i hur produkterna används. Den kunskapen leder sällan till att organisationen agerar mot den faktiska drivkraften, utvinningstakten, utan istället till mer detaljerad rapportering av precis den bild man redan hade. Det är samma mönster som präglar hela den här artikeln: samhället säger sig sikta mot en viss framtid, en som håller Parisavtalet, och har genom verktyg som Scope 3 redan tillgång till den systemiska karta som visar vägen dit. Men agerandet uteblir ändå, inte för att kartan saknas, utan för att den kräver vägval som fortsätter skjutas framåt.

Två mekanismer som gör modellen mer komplicerad

Den första är en klassisk observation från nationalekonomen William Stanley Jevons, som redan 1865 noterade att effektivare kolanvändning i ångmaskiner inte minskade den totala kolförbrukningen i Storbritannien. Tvärtom, den ökade. När en resurs blir billigare att använda per enhet nytta, använder vi helt enkelt mer av den. Överfört till idag: energieffektivisering och grönare teknik sänker kostnaden för konsumtion, vilket delvis äter upp den vinst effektiviseringen skulle ge. Det här kallas Jevons paradox, eller i modern litteratur reboundeffekten. Dess storlek är omdiskuterad, men inte dess existens.

Den andra mekanismen verkar mellan system snarare än inom. Reglering som gör det dyrare att släppa ut i en jurisdiktion kan medföra att företag flyttar produktionen, och därmed utsläppen, till en jurisdiktion med lägre krav. Det kallas carbon leakage, och det är ett välkänt bekymmer i EU:s klimatpolitik, väl dokumenterat i forskning om koldioxidtullar och gränsjusteringsmekanismer (CBAM). Som flera andra processer i den här serien är detta ingen absolut regel, snarare en tendens vars storlek man behöver sätta i relation till de andra mekanismerna. Leakage kan också verka via priset snarare än via flytt av produktion, mer om den varianten i del 2.

Skillnaden mellan de två är värd att hålla i minnet: Jevons paradox handlar om vad som händer när något blir billigare. Carbon leakage handlar om vad som händer när något blir dyrare på ett ställe men inte på ett annat. Båda pekar åt samma håll, utsläppen är konstanta eller till och med ökar.

Den gröna paradoxen

En tredje mekanism är kanske mer överraskande än de första två. Den handlar inte om vad som händer när politiken verkar, utan om vad som händer innan den ens hunnit träda i kraft. Nationalekonomen Hans-Werner Sinn visade 2008 att en klimatpolitik som gradvis skärps över tid kan få ägare av fossila tillgångar att öka utvinningstakten redan idag. Detta som en rationell reaktion på att reserverna blir mindre värda i framtiden. Sinn kallade det en aviserad expropriering. Ju tydligare vi signalerar att det blir strängare sen, desto starkare blir incitamentet att plocka ut det som går att plocka ut nu. Det är ett exempel på hur ett system kan svara på ett ingrepp med motsatt tecken mot det ingreppet syftade till, den gröna paradoxen. Samma sak har observerats kring vapenförsäljning: Om/när politikerna talar om att införa striktare regler för skjutvapen i USA (i syfte att minska tillgången/att fel personer bär vapen), så ökar försäljningen.

Inlåsningen

En fjärde mekanism förklarar varför även väl fungerande styrmedel ofta möter starkt motstånd. Gregory Unruh visade år 2000 hur industriella ekonomier vuxit samman med sina fossilbaserade system, tekniskt, institutionellt och socialt, till det han kallade ett techno-institutional complex. Infrastruktur, regelverk, affärsmodeller och förväntningar är ömsesidigt beroende av varandra på ett sätt som gör att frivilliga, marginella beteendeförändringar knappast rubbar helheten. Unruhs egen slutsats var att krafter utifrån systemet, snarare än anpassning inifrån det, sannolikt krävs för att bryta låsningarna.

Ingen av dessa fyra mekanismer, reboundeffekten, carbon leakage, den gröna paradoxen eller inlåsningen, säger att individuellt eller organisatoriskt agerande är fel. De säger att individuellt ansvarstagande är en svag, eller i alla fall inte tillräcklig, kraft för det specifika målet att minska globala utsläpp, vilket för oss till frågan om var den starka kraften, kanske till och med hävstången, faktiskt sitter.

Individen blir den skyldige

Det finns en till “varför” här, mindre teknisk men lika viktig. Under tiden vi individer räknar våra egna utsläpp, fortsätter de bolag och stater som utvinner det fossila kolet att göra precis det, utvinna fossilt kol. Och lägger gärna ansvaret på minskade utsläpp längre ner i kedjan. Ett tydligt exempel gav Norges dåvarande statsminister Erna Solberg i Sveriges Radios Ekots lördagsintervju den 2 november 2019. På frågan om Norges klimatansvar för den olja och gas landet exporterar svarade hon att ansvaret för utsläppen ligger hos köparen, inte producenten: “Jag menar att det är orimligt att vi tar ansvar för svenskarnas bilköring. Det får svenskarna göra själva.” Den olja och gas Norge sålde det året orsakade utsläpp på omkring 450 miljoner ton koldioxid, nästan nio gånger Sveriges hela inhemska utsläpp samma år.

Precis som en organisation kan redovisa sina utsläpp utan att påverka den globala utvinningstakten, kan ett producentland lägga ansvaret på konsumenten utan att självt minska sin utvinning. Båda hänvisar till ett system där någon annan förväntas agera. Konsekvensen blir att skulden i praktiken hamnar hos individen, som ombeds minska sin bilkörning och sitt flygresande, medan varken producent eller konsument har någon institutionell mekanism som binder dem till en gemensam, sjunkande kurva. Det är inte ett argument för att sluta bry sig om sin egen konsumtion. Det är ett argument för att inte förväxla den känslan av skuld med att ha adresserat problemet där det faktiskt uppstår, i utvinningsledet.

Skulden hamnade dessutom inte hos individen av en slump. Begreppet “carbon footprint“, som ligger till grund för mycket av dagens individfokuserade retorik, populariserades 2004 av BP, som en del av en PR-kampanj (utförd av reklambyrån Ogilvy & Mather, del av en omkring 200 miljoner dollar stor rebranding) i samband med att bolaget bytte till att kalla sig “Beyond Petroleum”. BP lanserade samma år en av de första publika kalkylatorerna för personligt koldioxidavtryck. Före kampanjen var sökningar på “carbon footprint” i det närmaste obefintliga enligt Google Trends, för att inom några år bli ett vedertaget begrepp. Forskare som Geoffrey Supran och Benjamin Franta har senare beskrivit kampanjen som ett medvetet sätt att flytta samtalet från de bolag som utvinner fossilt kol till de individer som konsumerar det, samma mönster den norska regeringens hållning ovan speglar, fast här iscensatt av en oljekoncern snarare än en stat.

Så här långt står alltså hoppet till att “när tillräckligt många minskar sina utsläpp så kommer det att påverka marknaden”. Hittills har den förhoppningen inte burit frukt. Många som känner sitt ansvar och gör vad de kan för att minska sina utsläpp enligt konstens alla regler känner skuld för att de inte lyckas bromsa klimatförändringarna. Samtidigt som många andra inte bryr sig eller hänvisar till att de har gjort vad de i rimlighetens namn har makt över eller plikt till. Resultatet? Halten koldioxid i atmosfären ökar, så även havens försurning.

Hur man ändrar system

Donella Meadows formulerade 1999 ett numera klassiskt ramverk för var i ett system ett ingrepp gör störst skillnad. (Jag har skrivit om samt nämnt Donella Meadows i flera artiklar här på bloggen. Sök på hennes namn med sökfunktionen. Du kan också hoppa direkt till en av artiklarna här.) Längst ner på hennes lista, med minst genomslag, finns konstanter, reservoarer och parametrar: till exempel skatter, subventioner, infrastruktur, maskiner mm. Det är här mycket av dagens klimatpolitik och stora delar av det individuella arbetet befinner sig. Längre upp finns systemets regler och maktfördelningen över dem och högst upp själva paradigmet, det vill säga vad systemet handlar om, systemets mål eller strävan.

Om man vill åstadkomma förändring i ett system så gör man bäst i att fundera på var man vill sätta in sina åtgärder. Meadows poäng var att man får större utdelning på en liten insats om man angriper systemets djupa hävstångspunkter. Helst värderingar och paradigm, systemets syfte och mål. Lite längre ner på skalan finner vi regler, informationsflöden och återkopplingar.

Men det är inte så enkelt som att bara fokusera på tex paradigm och värderingar, man gör bäst i att arbeta på flera systemnivåer parallellt. Man ska också beakta att systemet kommer att svara med större motstånd och det råder större osäkerheter rörande hur systemet svarar på processer som försöker påverka tex värderingar eller maktstrukturer.

Resonemang kring dessa frågor tenderar till att bli ganska abstrakta och är generaliseringar av system. Men man kan göra dem mer konkreta genom att applicera dem på olika system. Alltifrån spel till slaveri. Hur skulle fotbollsmatcher förändras om man gör spelplanen större (parameternivå) jämfört med om planen mörkläggs så fort bollen är i målområdet (informationsflöden), om mål gjorda via studs på motspelare ger dubbla poäng (regler), eller om eleganta dribblingar och publikjubel värderades högre än att näta bollen (syfte)?
Att avsluta slaveriet som paradigmet handlade inte om att ge dem ledigt på söndagar eller lön (parameter). Inte heller om mildare bestraffningar (återkoppling). Det handlade om att man inte kan äga andra människor (värderingar).

Meadows arbete med värderingar kan tillämpas på i stort sett alla system. Det har betraktats med metaforen en hävstång som används för att flytta en sten. Ju längre ut man greppar på hävstången, desto större utväxling får man på kraften man lägger på. Det är en tacksam metafor, men ska inte övertolkas. I metaforen symboliserar tex stenen systemet man vill förändra. Men om man ser helheten så är systemet egentligen alla tolv nivåer. De lager, återkoppling, regler, värderingar mm vi har är själva systemet.

Meadows egen lista med tolv hävstångspunkter har sedan dess vidareutvecklats av andra forskare på sätt värda att känna till om man vill gå från insikt till praktisk tillämpning. Abson med flera (2017) pekade på att stora delar av dagens hållbarhetsarbete, trots god vilja, fastnar just vid de svaga, lättillgängliga hävstångspunkterna Meadows varnade för. De föreslog istället tre konkreta angreppssätt för den som vill arbeta på djupare nivå:

1. att återknyta människor till naturen,
2. att bygga om institutioner snarare än att bara justera dem, och
3. att förändra hur kunskap skapas och används i samhället.

Det är, med andra ord, ett försök att göra Meadows abstrakta hierarki till något man faktiskt kan arbeta med i en organisation eller ett samhälle.

Fischer och Riechers (2019) förenklade sedan bilden ytterligare, från Meadows tolv punkter till fyra bredare kategorier längs samma skala från ytligt till djupt:

• parametrar,
• återkopplingar,
• systemets utformning (design), och till sist
• systemets underliggande syfte (intent), den nivå där verkliga paradigmskiften sker.

Den förenklingen gör det lättare att i praktiken fråga sig, om ett förslag till förändring, vilken av de fyra kategorierna det egentligen adresserar, snarare än att försöka hålla reda på alla tolv Meadows-nivåer samtidigt.

I frågan om mitigering, att bromsa klimatförändringarna, uppnå Parisavtalet, så hamnar diskursen i stort sett uteslutande om att minska utsläppen av koldioxid. Som säkert noterats så är jag lite kritiskt till det. Inte för att det är fel i sig, men för att metoden åläggs individer, men är mer eller mindre frikopplat från det man vill uppnå. Det som verkligen behöver ske är att minska halten koldioxid i luften. Koncentrationen är för närvarande ca 430 ppm (miljontedelar koldioxid). För att uppnå våra mål så behöver den vara under 350 ppm. För att uppnå detta räcker det det inte med att “var och en tar sitt ansvar och minskar sina utsläpp”. Men det är inte heller så konstigt. Vi rör oss fortfarande på parameternivå, dessutom parameternivå på individnivå! Det är den minskt effektiva och mest ytliga nivån av förändring i Meadows modell. Vi kunde väl åtminstone gå upp två nivåer till Lager och flöden, dvs tydliggöra var våra utsläpp kommer ifrån (olja, naturgas, kol, skogsskövling och markförändringar mm). En del processer med lite större kraft använder vi, till exemepel koldioxidskatt. Sverige har varit ett föregångsland i detta (även om vi i skrivande stund förefaller avveckla dessa incitament). Men det skulle vara ännu mer effektivt och svårt att kringgå om vi lade skatten/avgiften direkt på oljekällan och sedan låta marknadskrafterna transportera ner kostnaden till konsumentledet. Detta är givetvis svårt eftersom oljemarknaden är internationell och det inte finns någon jurisdiktion som har rådighet över den administration eller maktmedel som skulle krävas för att implementera ett dylikt system. Men då kan man pröva andra nivåer, till exempel värdegrund eller paradigm. Mer om det i senare delar av denna artikelserie.

Parisavtalet nämner, talande nog, inte ordet fossila bränslen en enda gång. Det reglerar utsläpp, inte utvinning. Ett växande akademiskt fält sedan 2015, forskare som Erickson, Lazarus och Piggot, och initiativ som Fossil Fuel Non-Proliferation Treaty (lanserat 2019, med stöd av tidigare stats- och regeringschefer och över hundra Nobelpristagare), argumenterar för att komplettera efterfrågestyrning med reglering direkt på utvinningssidan. Ett internationellt ramverk analogt med icke-spridningsavtalet för kärnvapen eller Montrealprotokollet för ozonnedbrytande ämnen. Det är, i Meadows’ termer, ett ingrepp högre upp på hävstångslistan: systemets regler, inte bara dess parametrar.

Men utvinningsreglering är inte riskfri om den görs ensidigt. Det är den gröna paradoxen igen. Aviserad, ensidig, gradvis skärpning riskerar att påskynda utvinningen snarare än att bromsa den. Därför lägger seriösa förslag på området, som Fossil Fuel Non-Proliferation Treaty, tonvikten på multilateral och samtidig reglering, inte enskilda länders handlingar.

Även om det vore önskvärt ur klimatperspektiv att omedelbart upphöra med all användning så finns det… implikationer. Att bara stoppa utvinningen utan att samtidigt möta den med alternativ är inget ansvarsfullt förslag. Stora delar av samhället slutar fungera om bränslet plötsligt försvinner. Det måste vara en planerad omställning på utbudssidan där fossil kapacitet fasas ut i takt med att ersättningen, batterier, förnybart, nya processer, faktiskt finns på plats. Men här ligger också ett dilemma. För om vi säger just detta: “Det går inte att ta bort det fossila förrän alternativ finns på plats”, då är det andra saker än klimatperspektiv som styr takten vi ställer om med. Och hittills så har det resulterat i en för långsam omställning i relation till de mål vi vill uppnå. Den insikten är inte ett argument för att gå hur snabbt fram som helst, men det är en insikt som berättar varför vi kanske inte kommer att uppnå våra högst ställda mål.

Tre väsentliga klimatrelaterade begrepp

Klimatdiskursen använder tre besläktade men olika begrepp, och den vanligaste sammanblandningen är faktiskt inte den mellan resiliens och mitigation, utan den mellan mitigation och adaptation.

Mitigation, att minska utsläpp och därmed sannolikheten för och omfattningen av klimatförändringar. Mitigation, som inte har något bra svenskt ord, riktar sig mot orsaken till varför klimat och andra system påverkas i en icke önskvärd riktning.

Adaptation, att anpassa samhällen till de klimatförändringar som redan är inbyggda i systemet eller på väg, riktar sig mot effekten. De är varandras komplement, inte varandras motsatser, men i vardagligt tal blir “vi får väl anpassa oss” ofta ett sätt att avfärda hela frågan, som om anpassning vore en enkel, närmast administrativ åtgärd snarare än den omvälvande förändring forskningen visar att den faktiskt kräver.

Resiliens, definieras av Brian Walker och David Salt som ett systems förmåga att absorbera störningar och ändå behålla sin grundläggande funktion, struktur och identitet. Det handlar inte specifikt om klimatförändringars effekter, utan om ett systems generella förmåga att absorbera och reorganisera sig efter vilken störning som helst, klimatrelaterad eller inte. Poängen med att skilja ut resiliens är alltså inte i första hand att den skiljer sig från mitigation, utan att den även är bredare än adaptation/anpassning.

Vidden av den anpassning som krävs

Med de begreppen på plats, hur stor är egentligen den anpassning som väntar? “Vi får väl anpassa oss” osynliggör tre kategorier av förändring som redan är mätbara i forskningen och redan pågår, inte hypotetiska framtidsscenarier.

Övergivna tillgångar (stranded assets). McGlade och Ekins visade redan 2015 att en stor andel av kända fossila reserver måste förbli obrutna för att hålla 2-gradersmålet, en tillgång som i så fall aldrig blir intäkt. Samma mekanism sprider sig nu till fastighetsmarknaden. Den amerikanske centralbankschefen Jerome Powell varnade i sitt vittnesmål inför senaten i februari 2025 för att det inom tio till femton år kan finnas regioner där bolån inte längre går att få, eftersom försäkringsbolag redan dragit sig ur högriskområden och amerikanska bolåneinstitut kräver försäkring som säkerhet för lånet. Enligt Center for American Progress är omkring 13 biljoner dollar i utestående amerikansk bolåneskuld i praktiken beroende av att den försäkringen finns kvar, en tillgång som kan gå från fullt värde till osäljbar på kort tid, inte över generationer.

Migration. Världsbankens Groundswell-rapport (2021) uppskattar att omkring 216 miljoner människor kan tvingas flytta inom sitt eget land till 2050, till följd av vattenbrist, sjunkande skördar och havsnivåhöjning, en siffra rapporten själv beskriver som sannolikt konservativ eftersom den utesluter höginkomstländer och migration över landsgränser.

Andra stora förändringar. “Managed retreat“, planerad, organiserad reträtt från mark som inte längre går att försvara, går från undantag till etablerad planeringsterm i kustförvaltning. Växtodlingszoner inte bara förskjuts i takt med förändring av temperatur och nederbördsmönster. Det är inte så enkelt som att “allt rör sig norrut”, Nyttogrödor är anpassade efter vissa mönster och relationer mellan nederbörd, temperaturer, fukt och inte minst övriga delar av ekosystemen, alltifrån däggdjur och insekter till bakterier och svampar i marken. Det här förändras inte synkront, likartat. Och vissa saker ändras inte alls, till exempel mängden dagsljus över dygnet och året.

Ingen av dessa tre är i första hand en fråga om god vilja eller smart teknik. De är strukturella omställningar i var kapital, människor och produktion befinner sig, i en skala som gör “vi får väl anpassa oss” till en avsevärt större uppgift än frasen antyder.

Olika sorters resiliens

Begreppet Resiliens används inom olika områden, till exempel ekologi, psykologi, samhällsfrågor och teknologi/ingenjörsvetenskap. I det här sammanhanget kommer vi att fördjupa oss i resiliensen som definieras av Brian Walker och David Salt, ekologer och systemforskare, som socioekologiska resiliens. I sina utmärkta böcker Resilience Thinking (2006) och Resilience Practice (2012) så skiljer de på tre olika nivåer av resiliens: 

1. specifik resiliens, förmågan att stå emot en känd typ av störning (en vall dimensionerad för ett hundraårsflöde), 
2. generell resiliens, förmågan att klara okända eller oväntade störningar, och 
3. transformabilitet, förmågan att bli ett annat system när det gamla inte längre går att rädda.

En av deras centrala poänger är att resiliens kostar något. Ett system som optimeras hårt för ett förväntat, specifikt utfall gör det nästan alltid genom att skala bort redundans, mångfald och marginal, just det som är råmaterialet för generell resiliens. För att vara resilient, “ha förmåga att absorbera störningar och ändå behålla sin grundläggande funktion, struktur och identitet“, så måste man vara flexibel och anpassningsbar. Det handlar inte om att “vara oberörbar, hård eller “stå emot”, det handlar om att vara följsam, men utan att förlora sin identitet. Bohusläns fiskebestånd, en demokrati, din familj, ett immunsystem… De har en viss karaktär, men förändras också hela tiden. De utsätts för störningar och påverkan, men om de är resilienta så kommer de att behålla sina identiteter.

Det ger den distinktion som är värd att hålla i minnet: dagens utsläppsredovisning och kompensation är, i bästa fall, ett mitigationsverktyg. Det gör i sig inget för generell resiliens, och kan i värsta fall tränga undan den, om organisationen tolkar “vi har räknat och kompenserat” som att den även är förberedd för en värld där fossil energi blir mindre tillgänglig, oavsett skäl. Vi förstår att våra samhällen kommer att utsättas för enorma krafter som förändrar systemet om man plötsligt skulle ta bort oljan ur ekvationen. Men vi måste då fråga oss vilka vi är. Om vår identitet är att elda olja, då ligger vi riktigt illa till. Men om vår identitet är att upprätthålla våra relationer med de vi känner, utbilda och utveckla oss, njuta av livet, skapa välfärd i samhället, livsmedelsproduktion, demokrati mm, då är det de funktionerna och systemen som vi ska fråga oss hur vi ska vidmakthålla och utveckla. Och klara av att göra när vi inte längre har tillgång till olja (respektive uppfyllt alla andra miljömål).

Att minska sitt eget oljeberoende, som individ, företag eller samhälle, är därför inte primärt en klimatåtgärd. Det är en investering i generell resiliens. Frågan är inte om jag har minskat mina utsläpp tillräckligt för att lösa klimatfrågan, det kommer inget enskilt svar på den frågan att göra. Frågan är hur redo jag är för dagen då tillgången på fossil energi minskar, vare sig det sker för att klimatpolitiken biter eller för att peak oil, peak gas eller geopolitik tvingar fram det oavsett vad vi tycker om saken.

Individen, organisationen och samhället, hela tiden hållna isär

Det är värt att vara explicit om vem som gör vad. Som individ eller organisation kan man bygga generell resiliens och därigenom vinna trovärdighet och motivation att ställa krav uppåt. Men det är samhället, genom institutioner och multilaterala avtal, som måste hantera den variabel som faktiskt avgör det globala utfallet: utvinningstakten. Att blanda ihop de två nivåerna, att tro att den ena kan ersätta den andra, är den paradigmatiska förväxling jag tycker dagens klimatdiskurs sitter fast i.

Indonesien är ett skarpt exempel på skillnaden mellan adaptation och resiliens i praktiken. Landet har flyttat sin regeringshuvudstad bort från Jakarta, som sjunker och drabbas allt oftare av översvämning. Det är ett tydligt exempel på adaptation. Samtidigt fortsätter landet att skövla sin regnskog i en takt som underminerar just den typ av generell resiliens den här artikeln argumenterar för. Anpassning till en specifik effekt och byggande av bred motståndskraft är alltså inte samma sak, och ett samhälle kan göra det ena utan det andra.

Om man ändå stannar vid dagens verktyg

Om utsläppsredovisning, kompensation och frivilliga åtaganden förblir huvudspåret, utan komplement på utvinningssidan, är en rimlig förväntan på framtidsutveckling följande: organisationer och länder kommer på allt mer sofistikerade sätt att rapportera utsläpp per redovisad enhet, samtidigt som den globala utvinningen, enligt dagens produktionsplaner, fortsätter i en takt som med råge överskrider Parisavtalet. Världen blir alltså administrativt skickligare på att räkna, utan att bli fysiskt säkrare. Det är inte ett argument för att sluta räkna. Det är ett argument för att inte förväxla räknandet med praktiska ställningstaganden och agerande som hanterar kommande situationer och predikament.

I nästa del går jag djupare in i en tredje mekanism som hör hemma i samma familj som den gröna paradoxen och inlåsningen: utsläppshandeln, och varför även den, trots goda avsikter, kan reproducera precis det mönster den var tänkt att bryta. I del tre lämnar vi utsläppsfrågan för ett ögonblick och tittar på varför koldioxid bara är en av flera planetära gränser vi redan pressar.

/Martin

Gå vidare till 2. Utsläppshandel, systemeffekter och kolets kretslopp

Källor och vidare läsning

Jevons, W.S. (1865). The Coal Question.

Sinn, H.-W. (2008). Public policies against global warming: a supply-side approach. International Tax and Public Finance, 15, 360–394.

van der Ploeg, F. & Withagen, C. (2015). Global warming and the Green Paradox. Review of Environmental Economics and Policy, 9(2).

Unruh, G.C. (2000). Understanding carbon lock-in. Energy Policy, 28, 817–830.

Unruh, G.C. (2002). Escaping carbon lock-in. Energy Policy, 30, 317–325.

Meadows, D.H. (1999). Leverage Points: Places to Intervene in a System. The Sustainability Institute.

Abson, D.J., Fischer, J., Leventon, J., Newig, J., Schomerus, T., Vilsmaier, U., von Wehrden, H., Abernethy, P., Ives, C.D., Jager, N.W. & Lang, D.J. (2017). Leverage points for sustainability transformation. Ambio, 46(1), 30–39.

Fischer, J. & Riechers, M. (2019). A leverage points perspective on sustainability. People and Nature, 1(1), 115–120.

Erickson, P., Lazarus, M. & Piggot, G. (2018). Limiting fossil fuel production as the next big step in climate policy. Climate Policy.

McGlade, C. & Ekins, P. (2015). The geographical distribution of fossil fuels unused when limiting global warming to 2 °C. Nature, 517, 187–190.

Newell, P. & Simms, A. (2020). Towards a fossil fuel non-proliferation treaty. Climate Policy, 20(8), 1043–1054.

Stockholm Environment Institute m.fl. (2023). Production Gap Report.

Sveriges Radio (2019). Norge tar inte klimatansvar för oljan. Ekot, Lördagsintervju, 2 november.

Federal Reserve (2025). Chair Powell’s testimony before the Senate Banking Committee, februari 2025.

Center for American Progress (2026). Managing the Climate Change-Fueled Property Insurance Crisis.

World Bank (2021). Groundswell Part 2: Acting on Internal Climate Migration.

Walker, B. & Salt, D. (2006). Resilience Thinking: Sustaining Ecosystems and People in a Changing World. Island Press.

Walker, B. & Salt, D. (2012). Resilience Practice: Building Capacity to Absorb Disturbance and Maintain Function. Island Press.

Folke, C. m.fl. (2010). Resilience thinking: integrating resilience, adaptability and transformability. Ecology and Society, 15(4), 20.

World Resources Institute & WBCSD (2004, uppdaterad löpande). The Greenhouse Gas Protocol.

Kaufman, M. (2020). The devious fossil fuel propaganda we all use. Mashable.