Del 3 av 6
De första två delarna av den här serien har handlat om koldioxid: varför utsläppsredovisning inte räcker, och varför fem mekanismer, reboundeffekten, carbon leakage, den gröna paradoxen, inlåsningen och utsläppshandeln, gör att ren efterfrågestyrning sällan räcker ensam. Men som om inte de pikanta systemdefekterna räckte, utsläppen av koldioxid är bara en av flera områden där vi människor driver på förändringar som i längden är ohållbara och därmed leder till olika former av kollaps. Att fokusera nästan uteslutande på utsläppen av koldioxid riskerar att skapa en falsk trygghet: att “vi har koll på klimatfrågan” (vilket vi inte har) samtidigt som andra, lika grundläggande, systemgränser tänjs eller redan passerats.
Ett ramverk för hela systemet, inte bara en variabel
År 2009 publicerade en grupp forskare kring Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre ett ramverk som fått stort genomslag: Planetary Boundaries. Den växte fram bland annat ur ur det tvärvetenskapliga nätverket IGBP (The International Geosphere-Biosphere Programme). Idén är enkel att formulera men djupt systemisk i sin konsekvens. Jordsystemet har ett antal processer, inte bara klimatet, som tillsammans upprätthållit de stabila förhållanden som troligen varit en förutsättning för att den mänskliga civilisationen har kunnat utvecklats som vi har de senaste 12 000 åren. Detta under den epok som brukar kallas Holocen. Varje process har ett gränsvärde bortom vilket risken för storskaliga, ofta irreversibla, förändringar ökar kraftigt. Ramverket uppdaterades av Steffen och kollegor 2015 och har reviderats ytterligare sedan dess i takt med ny forskning.
De nio gränserna omfattar klimatförändring, biosfärens integritet, kväve- och fosforflöden, nya ämnen som PFAS och andra syntetiska, svårnedbrytbara kemikalier, markanvändning, färskvattenanvändning, havsförsurning, stratosfäriskt ozon och aerosolbelastning (partiklar/luftföroreningar) i atmosfären.
Det centrala med ramverket är inte bara listorna i sig. Processerna är sammankopplade. Avskogning påverkar såväl klimatet genom kol som frigörs, biosfärens integritet, genom habitat som försvinner som färskvattencykeln, genom förändrade nederbördsmönster. Omfattande kvävegödsling driver algblomning som stör både biosfären och möjligheterna att utvinna färskvatten. Att optimera hårt för en enda gräns, till exempel koldioxid, utan att se hur åtgärden slår mot de andra är samma typ av reduktionistiska misstag som del 1 varnade för när det gäller utsläppsredovisning. Man löser en delmängd av problemet och riskerar att missa hur helheten faktiskt beter sig. Det drabbar såväl andra system som det man försökte optimera.
Enligt de senaste bedömningarna (Richardson och kollegor, 2023) har mänskligheten redan passerat gränsvärdet för sju av de nio processerna. Klimatförändring är en av dem, men biosfären, kväve- och fosforflöden, markanvändning, nya ämnen och färskvattenanvändning i grönt vatten, det vill säga markfuktighet, räknas också dit. Det senaste året har man konstaterat att vi nu även har passerat en hållbarhetsgräns rörande havens försurning. Det är en annan bild än den som ofta målas upp i klimatdebatten, där koldioxidutsläpp tenderar att stå ensam i rampljuset.
Samma avvägning i större skala
I del 1 introducerade vi Walker och Salts distinktion mellan specifik resiliens, generell resiliens och transformabilitet och deras poäng att ett system som optimeras hårt för ett förväntat utfall gör det genom att skala bort just den redundans och mångfald som generell resiliens bygger på. Planetary Boundaries, Planetära gränsvärden, gör den avvägningen konkret på planetär skala. Ett jordbrukssystem optimerat för maximal skörd per hektar genom intensiv kvävegödsling må vara effektivt inom sin egna regionala geografiska skala, men det pressar samtidigt en gräns, kväveflöden, som inte syns i skördestatistiken. En energiomställning optimerad enbart för lägre koldioxidutsläpp kan, beroende på hur den genomförs, till exempel genom storskalig monokultur-bioenergi, pressa gränserna för markanvändning och biosfärens integritet istället, vilket i förlängningen kan leda till både förlust av ekosystem och ökad risk för stora skogsbränder.
Åtgärden som retoriskt låter bra, “att gå från fossilt kol till att elda biomassa”, kan alltså i praktiken både skada ekosystem och öka nettoutsläppen av koldioxid på den tidsskala som är relevant för klimatet. Skälet är inte att kolatomer från biomassa och fossila källor skulle vara olika: förbränd biomassa och förbränd olja ger samma sorts koldioxidmolekyl och samma påverkan på växthuseffekten. Skälet är att biogen koldioxid bara är “neutral” om återväxten hinner binda in lika mycket kol i samma takt som förbränningen släpper ut det. Detta tar flera decennier för skog, medan klimateffekten av utsläppet sker direkt (Searchinger m.fl., 2009).
Det är inte ett argument mot omställning. Det är ett argument för att mäta fler variabler samtidigt, annars vet man inte om man byggt resiliens eller bara flyttat sårbarheten till en variabel eller gräns man inte mäter så ofta eller på ett adekvat sätt. Om man nu anser att mäta är ett viktigt steg för att nå framgång.
Novel entities, kategorin där PFAS och liknande ämnen ingår, är särskilt talande i det avseendet. Den bedöms enligt Persson och kollegor (2022) redan ha överskridit sitt gränsvärde, samtidigt som den knappt förekommer i organisationers klimatredovisning överhuvudtaget. PFAS och liknande ämnen skadar bland annat markens mikroliv och havets fytoplankton, båda avgörande för naturliga kolsänkor, en direkt koppling till klimatfrågan snarare än ett parallellt problem. Det är precis den typ av systemisk blind fläck som uppstår när man mäter det som är lätt att mäta, koldioxid, med etablerade protokoll och programvaror, snarare än att försöka förstå systemeffekterna och relationerna som avgör systemets stabilitet.
Individen, organisationen och samhället, igen
Som individ eller organisation kan man bidra till att hålla sig inom fler gränser än koldioxid genom vad man äter, konsumerar och köper in och det är en rimlig och god sak att göra. Men det är på samhällsnivå, genom regelverk för markanvändning, kemikalielagstiftning och internationella avtal om till exempel PFAS, som de strukturella besluten om var gränserna dras måste fattas. Att en individ handlar mer medvetet flyttar inte i sig var jordbrukssubventioner eller kemikalietillstånd hamnar.
Om man ändå stannar vid en enda variabel
Om klimatarbetet, internt och externt, fortsätter mätas i princip uteslutande i koldioxidekvivalenter så är en rimlig förväntan att organisationer kan uppvisa allt bättre siffror på just den variabeln, samtidigt som andra gränser, till exempel kväve- och fosforflöden, färskvatten, nya kemiska ämnen, fortsätter förändras i en ohållbar riktning utan att synas rapporteringar. Och det om inte mäts tenderar att inte åtgärdas på ett systematiskt sätt. Det är inte ett argument för att sluta mäta koldioxid, det är fortsatt den mest välförstådda och en av de mest akuta av de nio gränserna med tydligast koppling till extremväder och samhällsrisk. Det är ett argument för att inte förväxla en väl mätt variabel med ett väl hanterat system.
Frågan är sällan om jag har gjort tillräckligt på den variabel jag valt att mäta. Frågan är om vi mäter och agerar på de variabler och den nivå, individ, organisation eller samhälle, som faktiskt avgör hur systemet håller i ihop.
Vägen framåt
Vi öppnade i del 1 med en kritik av att uppmana individer att minska sina utsläpp som om det vore lösningen på klimatförändringarna. Det skapar skuldkänslor hos individer som inte motsvaras av verklig påverkan. Detta särskilt så länge de som utvinner det fossila kolet, som vi såg med Norges tidigare statsminister Erna Solbergs svar om att ansvaret ligger hos köparen, fortsätter att göra det oavsett. Känslan av individuell skuld hjälper inte och är snarast kontraproduktiv.
Men det betyder inte att individens agerande saknar värde. Det betyder att vi behöver ge det rätt namn. Walker och Salts distinktion mellan mitigation och resiliens, som vi mötte i del 1, ger den riktningen. Att minska sitt eget beroende av olja, av skogsråvaror som driver på avskogning, av de varor och tjänster som pressar flera av de planetära gränserna vi gått igenom i den här delen, är inte i första hand ett sätt att sänka en utsläppssiffra. Det är ett sätt att bygga generell resiliens, faktisk beredskap, inför den era då tillgången till fossil energi minskar. Det kommer att ske, planerat eller inte, oavsett om det gäller olja, skogsråvara eller de andra gränserna den här delen gått igenom. Naturens nyproduktion av olja, kol och naturgas sker i storleksordningen en miljontedel så snabbt som vi utvinner den och avskogningen underminerar på motsvarande sätt biosfärens egen förnyelsetakt. I framtiden, som kan vara om tre eller trettio år, använder vi inte olja i samma utsträckning som idag. Peak oil kommer att inträffa. Och det är bara en av alla systemskifte som pressas och överskrids inom i storleksordningen en generation.
Det agerandet får dessutom sällskap av flera argument som pekar i samma riktning, även om de sällan nämns i samma andetag. En individ och ett samhälle som är mindre beroende av olja är mer motståndskraftiga när peak oil eller en geopolitisk chock inträffar. Minskad global efterfrågan på fossilt kol minskar intäkterna till de petrostater, Ryssland är ett tydligt exempel, vars makt och handlingsutrymme idag till stor del finansieras av just export av fossila produkter. En värld som lyckas minska sitt oljeberoende är sannolikt också en värld med mindre koncentrerad förmögenhet och makt hos de aktörer som idag tjänar mest på att det skadliga beroendet fortsätter.
Så fortsätt räkna utsläpp om det hjälper er organisation att styra och prioritera, det är ett legitimt verktyg för det syftet. Men gå inte vilse i den, eftersom din karta bara presenterar ett fåtal av alla lager och relationer som är väsentliga. Håll ögonen på hur snabbt utvinningen av fossilt kol och skogsskövlingen minskar globalt, det är det som faktiskt avgör om insatserna bär frukt. Men det behöver inte stanna vid att observera: kommunicera det du lär dig, efterfråga alternativ hos butiker och leverantörer och ställ krav på beslutsfattare, det är också sätt att påverka var gränsen till slut dras.
/Martin
Gå vidare till del 4. Vad händer när tillgången faktiskt minskar
Källor och vidare läsning
Rockström, J. m.fl. (2009). A safe operating space for humanity. Nature, 461, 472–475.
Steffen, W. m.fl. (2015). Planetary boundaries: guiding human development on a changing planet. Science, 347(6223).
Richardson, K. m.fl. (2023). Earth beyond six of nine planetary boundaries. Science Advances, 9(37).
Persson, L. m.fl. (2022). Outside the safe operating space of the planetary boundary for novel entities. Environmental Science & Technology, 56(3), 1510–1521.
Searchinger, T. m.fl. (2009). Fixing a critical climate accounting error. Science, 326(5952), 527–528.
Walker, B. & Salt, D. (2012). Resilience Practice: Building Capacity to Absorb Disturbance and Maintain Function. Island Press.
Stockholm Resilience Centre. Planetary Boundaries (löpande uppdaterad forskningsöversikt), stockholmresilience.org
