Illusionen om att allt ska vara som vanligt

Många har inrättat sina liv med rutiner och traditioner som man ogärna gör avkall på. Det märks inte minst i kristider. Önskan (bland de som har det bra) om att livet ska fortsätta som man rutat in det och utvecklas enligt de planer man har är stor. Det är inte bara en möjlighet, det är en förväntan, nästintill ett krav.

Så kommer en kris. Eller rättare sagt så utvecklar sig en av alla de potentiella risker och kriser som livet är sammanvävt av. Samhället måste ställa om, agera och rusta för att möta, bekämpa, lindra, bota det ovälkomna. Anomalin, avvikelsen från det vanliga, våra förväntningar.

Allt vi vet handlar om det som varit. Men alla våra beslut handlar om framtiden -som vi inte vet något om.

Hur navigerar vi då inför framtiden? En approach är att anta att det lullar på som vanligt, Que será, será. Det betyder inte att allt ÄR som vanligt, men att förändringstakten, tex samhällsutveckling, individers åldrande eller kunskapsinhämtning är konstant. Det är ett rimligt antagande. Det har fungerat under merparten av tiden vi har erfarenhet från.

Men vi bör rimligtvis ha i beaktande att det inte är en naturlag att det är så. Världen är full av exempel på såväl stora som snabba förändringar. Både i perfiera och interna system.

Klimatförändringar, övergödning, havens försurning, utrotning av växt- och djurarter samt kollaps av ekosystem hör till förändringar som vi ser pågå och inser kommer att fortsätta, accelererande, om inte vi förändrar det vi betraktar som ”vanlig” eller ”normal” livsstil. Geologiskt sett är det en explosion vi bevittnar. Inte på flera miljoner år har förändringarna gått så snabbt eller varit så omfattande rörande klimat och ekosystem.

Men i relation till pandemin så förändras klimatet som ljummet glas. (Glas är amorft, dvs saknar smältpunkt, det flyter men väldigt långsamt.)

Det är dock samma principiella förändring, exponentiell, på spridningen av covid-19 som vi ser när det gäller förlust av växt- och djurarter, höjning av havsnivån, luftens halt av koldioxid, flöden av kväve osv. Det som kallas ”The Great Acceleration” (IGBP).

En exponentiell utveckling kan inte hålla på hur länge som helst. Antigen når den en inflektionspunkt, mitten på ett S, där utvecklingen bromsar in istället för att accelerera. Eller så kollapsar systemet, man slår i taket.

När det gäller spridningen av Covid-19 så förefaller Kina, Sydkorea och Japan nått inflektionspunkten. Antalet fall av nya smittade från en dag till nästa minskar. Men i Sverige, Europa, USA och merparten av övriga världen så ökar antalet insjuknade från en dag till nästa.

Officiellt antal insjuknade är i skrivande stund ca 165.000 personer. Antal omkomna 6.470 (källa WHO). Liknande siffror från University of Washington. Antalet avlidna är troligen av rätt storleksordning, i alla fall rörande den industrialiserade delen av världen. Det är lätt att räkna och man kan förvänta sig att Västvärlden, Kina mfl rapporterar in dessa siffror till WHO. Möjligen är det en underskattning rörande förhållanden i länder utan social infrastruktur, eller där den har kollapsat, samt i diktaturer.

Antalet insjuknade dock är med säkerhet en stor underskattning. ”Confirmed cases” visar bara hur många som är testade positivt för viruset. Men smittspridningen pågår ute i samhället (givetvis även i Sverige) och sjukvården har inte längre resurser att testa ens de som tror sig vara smittade. Än mindre testa brett för att uppskatta hur många som är smittade utan att veta om det. Jag har sett uppgifter om att antalet insjuknade fördubblas var 3-6:e dag. Någon som har mer insikter får gärna korrigera denna uppgift.

Det är nu av största vikt att ”flatten the curve”. Detta för att antalet svårt sjuka inte skall överskrida sjukvårdens kapacitet. Lägg därtill att sjukvården fortfarande har alla ”vanliga” case att ta hand om.

Ta till exempel det här med att införa begränsningar för att samla många människor, men samtidigt hålla skolorna öppna. Inkubationstiden för Covid-19 räknas i dagar och man kan sprida smitta innan man påvisar symptom. Att dagligen samla hundratals barn och ungdomar är att spela ut ett av de kort som viruset behöver för att snabbt smitta stora delar av befolkningen. Unga har mindre symptom och vet därför inte om de bär på viruset eller inte.

Trots att många andra nationer väljer att fysiskt stänga skolor så väljer svenska myndigheter att ihärdigt hävda att skolorna ska vara öppna. (Det handlar inte om att barnen får ledigt, men att man bedriver undervisningen på distans) Som argument används bland annat ”Många föräldrar arbetar i vården och tvingas då vara hemma och passa sina barn”. respektive att ”Barnen kanske går över till mor- och farföräldrar och smittar dem.

Men föräldrar som inte kan lämna sina jobb får väl se till att någon tar hand om barnen, eller så tar helt enkelt skolan hand om det (vilket man gör i tex Norge).

Det vi nu gör, samlar barnen i skolorna under tvång, resulterar i att viruset har enorm potential till att spridas mellan dem. Bland alla elever finns givetvis barn vars föräldrar arbetar inom sjukvården. Med strategin ”håll skolorna öppna” så ökar vi risken för en snabb spridning av viruset! Vi möjliggör för barn att ta hem smittan till sina föräldrar och syskon. Tvärt emot vad syftet var.

Sveriges agerande analyseras av PM Nilsson i dagens Di: ”Statsepidemiologen Anders Tegnell sa i en uppmärksammad intervju med Expressen att eftersom inte alla kan arbeta hemifrån vill han inte rekommendera någon att göra det.”. PM konstaterar vidare att: ”Sverige väger än så länge in värdegrunder som rättvisa mellan yrkeskategorier. Troligen kommer Sverige att fungera som under flyktingkrisen 2015, det vill säga först hålla fast vid en mer ideologisk hållning för att plötsligt med full kraft göra tvärtom.

Vi är så otroligt fästa vid att allt ska vara som vanligt att vi inte förmår se och inse när det inte längre är det. Vi kan inte ens tro våra ögon när det händer i våra bröder och systrar i grannländer (läs Italien). Vår blindhet inför förändringar gör att vi agerar kontraproduktivt. Vi får mer av det vi inte vill ha (antal sjuka och därmed påtvingade förändringar av beteende och samhällsfunktioner) genom att hålla fast vid att vi ska lulla på som vanligt.

Jag vill förtydliga att jag inte är okritiskt kritisk. I den här artikeln lyfter jag fram en detalj i retoriken och besluten (att avvakta med att övergå från undervisning i skolorna till distansundervisning). Jag gör det som ett exempel på vår strävan efter att saker ska vara som de alltid har varit, även i kris. Vad bekommer andra beslut och agerande från myndigheter så tar jag i och med detta inte ställning till om de vare sig bekräftar eller motsäger detta resonemang.

Pandemin är en stor och omfattande förändring. Den kräver extraordinära åtgärder. Att isolera sig med de närmaste i familj eller arbetskollegor är ingen stor uppoffring, det är något som är nödvändigt att göra för att minska konsekvenserna av pandemin. Och om vi inte gör det tidigt så kommer vi att hamna snabbare där -för att samma individer är sjuka.

Vad riskerar vi? Att vi isolerar oss en vecka för tidigt? Det här kommer att hålla på i månader! Nä, jag vet inte när pandemin är över, men jag hoppas att det sker genom att man utvecklar vaccin och med hjälp av det får kurvorna över antalet insjuknade och avlidna att plana ut.

Fram till dess gäller det att minska antalet möjliga kontaktytor där viruset kan spridas. Självklart om man är sjuk, men faktiskt även INNAN man blivit det. I synnerhet eftersom en del (företrädesvis barn och ungdomar) uppvisar milda symptom. Samt att folk kan sprida smitta innan man vet att/om man bär viruset.

Tvätta givetvis händerna. Men se till att minska antalet människor du träffar.

Statsepidemiolog Anders Tegnell uttryckte det kort och koncist på P1 i morse: ”träffa så få som möjligt”. Sedan lägger han till förbehåll om att folk och familjer kanske har svårt att jobba hemifrån eller ordna barnpassning. Men det behöver inte han ta ansvar för. Det är typiskt såna saker som vi som inte arbetar med de akut samhällsviktiga funktionerna i samhället kan ta på oss att lösa.

Den här krisen, pandemin, är något som kommer att förändra samhället samt kräva både innovationer, systemförändringar, ändrade beteenden och krossade förväntningar om hur framtiden utvecklas. Covid-19 tvingar oss till det. Ju senare vi inser det, desto hårdare blir fallet när polletten trillar ner. I än större omfattning än tidigare behöver vi nu samarbeta och stötta varandra. Lära oss och vara kreativa.

Pandemin visar med all önskvärd tydlighet att vi inte har kontroll över vår tillvaro. Även om det kan förefalla så ibland i begränsade system och med stora felmarginaler. Vi är en del av naturen. Vi samverkar. Påverkar och påverkas. Framtiden är inte förutbestämd, men vad vi gör och hur vi agerar spelar roll. I synnerhet i tider av stora förändringar.

Det är inte som vanligt längre. Det har faktiskt aldrig varit det. Men ibland är förändringarna större. Det är i den riktningen vi nu rör oss.

/Martin

PS. Jag har precis fått mail från en rektor på ett högstadium som berättar att lektioner är inställda eftersom lärare är sjuka eller har sjukdomssymptom. Han konstaterar vidare att: ”Eftersom det i stort sett är en tidsfråga när landets skolor stänger ner kommer vi lärare att antingen onsdag eller torsdag ha en extrainsatt studiedag för att enas om hur distansundvervisning då kommer att genomföras…” DS.

Jag vill avsluta med att rikta min uppmärksamhet och stora uppskattning till alla som arbetar i frontlinjen av pandemin. Givetvis inom sjukvården, men även inom andra samhällsviktiga funktioner.

About author View all posts Author website

Martin Hedberg

6 CommentsLeave a comment

  • Enligt en uppgift, som jag inte kan verifiera mer än att det kommer från pappan till en läkare, som sagt det, så anses det att den tidiga stängningen av skolorna i Italien innebar att barnen gick hem och togs omhand av mor- o farföräldrar vilket ledde till att många insjuknade. Det är än så länge inget verifierat men det känns trots allt inte helt orimligt.
    Nu när vi har den insikten att vi måste skydda de gamla i första hand kan det kanske vara mer aktuellt att stänga ner fler skolor.

  • Jag är hemma i ”karantän” (förkyld son) och läser om coronaläget. Två saker som jag vill vidarebefordra:

    1, När media rapporterar om nya dödsfall så skriver de ibland att det var en äldre person och/eller med bakomliggande sjukdom. Underförstått menas väl att risken att dö är liten om man inte redan är nästan död. Antagligen är avsikten att lugna läsaren, men effekten blir ju den motsatta om läsaren tillhör den riskgruppen. Det skapar oro i onödan hos dem, men allvarligare är att det kan skapa ett falskt lugn hos andra. Det kan leda till ett riskbeteende, att de tar alltför lätt på faran och därmed kan bidra till smittspridningen. Resultatet kan bli ännu större risk för sjuka och äldre.

    Jag skulle vilja att vi driver att sjukhus och media avstår från att uppge personliga detaljer om de avlidna. Helst skulle jag också vilja införa strängare regler mot t.ex. att resa i onödan, gå till jobbet om man är sjuk, och mot evenemang större än fem-tio personer.

    2, Stockholm är värst drabbat i landet. Risken att smittas om man rör sig bland folk är större här. Många äldre och sjuka försöker skydda sig med självvald karantän, och är rädda för att ens gå ut och handla mat. Alla vet inte hur man handlar på nätet.

    I andra delar av världen har mataffärer frivilligt infört speciella öppettider för pensionärer. Jag tycker vi ska rekommendera lokala handlare att ha öppet speciellt för äldre och andra känsliga t.ex. första timmen på morgonen, en eller två dagar i veckan. På så sätt kan de handla sin mat i lugn och ro och slippa oroa sig för att trängas med snoriga barn eller deras föräldrar.

  • Corona spreds i Wuhan med en faktor över 3,86 innan total isolering , dvs varje sjuk smittade 3 nya. Då infördes total isolering, 11 jan. Efter tre veckor kulminerade spridningen och efter fyra var spridningen 0,32 .
    Det är ett sätt att minska spridningen som nu tillämpas över stora delar av världen, mer eller mindre motvilligt.

  • Jag är hemma i ”karantän” (förkyld son) och läser om coronaläget. Två saker som jag vill vidarebefordra:

    1, När media rapporterar om nya dödsfall så skriver de ibland att det var en äldre person och/eller med bakomliggande sjukdom. Underförstått menas väl att risken att dö är liten om man inte redan är nästan död. Antagligen är avsikten att lugna läsaren, men effekten blir ju den motsatta om läsaren tillhör den riskgruppen. Det skapar oro i onödan hos dem, men allvarligare är att det kan skapa ett falskt lugn hos andra. Det kan leda till ett riskbeteende, att de tar alltför lätt på faran och därmed kan bidra till smittspridningen. Resultatet kan bli ännu större risk för sjuka och äldre.

    Jag skulle vilja att vi driver att sjukhus och media avstår från att uppge personliga detaljer om de avlidna. Helst skulle jag också vilja införa strängare regler mot t.ex. att resa i onödan, gå till jobbet om man är sjuk, och mot evenemang större än fem-tio personer.

    2, Stockholm är värst drabbat i landet. Risken att smittas om man rör sig bland folk är större här. Många äldre och sjuka försöker skydda sig med självvald karantän, och är rädda för att ens gå ut och handla mat. Alla vet inte hur man handlar på nätet.

    I andra delar av världen har mataffärer frivilligt infört speciella öppettider för pensionärer. Jag tycker vi ska rekommendera lokala handlare att ha öppet speciellt för äldre och andra känsliga t.ex. första timmen på morgonen, en eller två dagar i veckan. På så sätt kan de handla sin mat i lugn och ro och slippa oroa sig för att trängas med snoriga barn eller deras föräldrar.

Lämna ett svar till Ola Gabrielson Cancel Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *