Blogg

Att minska utsläppen räcker inte, förberedelserna för omställning och resiliens har blivit monumentala. Och de växer.

Parisavtalet kan i grunden beskrivas som ett budgetproblem. Det är den sammanlagda mängden koldioxid som släpps ut som avgör uppvärmningen, inte vilket år vi formellt når netto noll. Enligt Global Carbon Budget 2025 återstår från januari 2026 omkring 170 Gton CO₂ för 50 procents sannolikhet att hålla 1,5°C – motsvarande ungefär fyra år vid nuvarande utsläppstakt. För 2-gradersmålet är budgeten 1 055 Gton CO₂, eller omkring 25 år med nuvarande utsläppsnivå. Sedan skall det vara noll.

Det motsvarar utvinning av 46 respektive 288 Gton C (kol). Hittills (från 1850 fram till 2025) har vi utvunnit ca 500 Gton fossilt kol. Inkluderar vi minskade skogsarealer så är siffran ca 710 Gton kol som vi extraherat, förbränt och lämnat i atmosfären. Därifrån cirkulerar den till hav (binds i vatten och medför försurning) och till biomassa (binds av växter). Men/och ungefär hälften blir kvar i luften vilket leder till ökad halt CO₂ och därmed förstärkt växthuseffekt, förändrad strålningsbalans och förändrat klimat. För att stanna vid 1,5°C uppvärmning så har vi alltså bara ca tio procent kvar av vår kolbudget. Om vi accepterar 2°C uppvärmning med allt vad det innebär så har vi ungefär en tredjedel kvar i tanken.

Det är siffror som borde få beslutsfattare att sätta kaffet i vrångstrupen. Hur ska det gå till? Och insikten om att det finns en mycket begränsad kvarvarande mängd kol vi kan utvinna och förbränna utan att klimatet löper amok borde leda till “all hands on deck” när det gäller omställning till fossilfritt. Och om priset ska vara ett av de viktigaste styrmedlen, hur dyr måste fossil energi bli för att användningen ska falla i tillräcklig takt för att nå Parisavtalet? Inte bara i Sverige, utan globalt? Och vad leder det i så fall till?

Vad priset faktiskt behöver göra

Svaret beror på efterfrågans priselasticitet – alltså hur mycket konsumtionen minskar när priset stiger. Forskning från det senaste decenniet visar relativt konsekvent att efterfrågan på drivmedel är relativt okänslig för prisförändringar, i synnerhet på kort sikt. Hushåll och företag är bundna till befintliga fordon, transportmönster och infrastruktur. Man behöver fortfarande ta sig till arbetet, transporter måste genomföras och produktionssystem förändras inte över en natt.

Priselasticitet för drivmedel – vad säger forskningen?

Priselasticitet mäter hur mycket efterfrågan på en vara förändras när priset ändras. En elasticitet på −0,3 innebär att efterfrågan minskar med 3 procent när priset stiger med 10 procent.

Drivmedels kortsiktiga elasticitet – vanligen mellan −0,25 och −0,43. En kraftig prishöjning ger alltså begränsad omedelbar effekt, eftersom hushåll och företag är bundna till befintliga fordon och transportmönster.

Drivmedelsångsiktiga elasticitet – väsentligt högre, typiskt −0,60 till −0,84. På lång sikt anpassar sig konsumenter och företag genom att byta fordon, bosätta sig annorlunda och investera i alternativa lösningar.

Den låga kortsiktiga elasticiteten är central för klimatpolitikens dilemma: de prisökningar som behövs för att snabbt minska användningen i den takt kolbudgeten kräver ligger långt utanför vad som är politiskt möjligt på kort sikt.

(Källor: Coglianese m.fl., 2023; van Dender & Crozet, Tinbergen Institute; European Transport, 2023)

Följande är en illustration av prislogikens konsekvenser. Om bensin kostar 20 kronor litern och vi använder en långsiktig elasticitet på −0,8, dvs i det övre spannet av vad empiriska studier visar, så skulle priset behöva stiga till 28 kronor det första året för att ge tillräcklig minskning. Om samma logik upprepas för att hålla minskningstakten blir det 38 kronor året därpå, 53 kronor nästa år och över 100 kronor inom fem år!

Med en lägre och mer typisk elasticitet krävs ännu kraftigare prisökningar för samma effekt.

Poängen är inte att bensin faktiskt kommer att dra iväg i pris på det här sättet. Poängen är att priselasticitetens tröghet gör det i praktiken omöjligt att styra det som genererar koldioxidutsläpp med pris som enda mekanism i den takt kolbudgeten kräver. Teknisk omställning, regleringar och beteendeförändringar måste bära den tyngd som priset ensamt inte kan bära. Men/och det säger dels något om möjligheterna att ställa om, dels (och detta är min huvudpoäng) vad man behöver ta höjd för om man på allvar menar “ställa om för att uppnå Parisavtalet”. Mer om detta senare.

Det genomsnittliga elasticitetsspannet döljer ett mönster som är avgörande för hur man tolkar prisets räckvidd. Priselasticiteten varierar kraftigt mellan sektorer. Personbilar, där drivmedelsskatten historiskt sett dominerat klimatpolitiken, uppvisar den högsta priskänsligheten av alla fossila energianvändare med en långsiktig elasticitet på −0,60 till −0,84. Men personbilar svarar bara för omkring 11 procent av globala fossila CO₂-utsläpp. Kolkraft, det tyngsta enskilda segmentet med 28 procent av utsläppen, är avsevärt mer trögt: kolkraftverk har låga rörliga kostnader och körs som baslaststationer oavsett bränslepris, med en kortsiktig elasticitet på bara −0,05 till −0,15. Flyg är mer inelastisk än den populära uppfattningen antyder – det är jet fuel-elasticiteten hos flygbolagen som är den relevanta storheten, inte passagerarnas priskänslighet på biljetter. Och industriella råvaror till plast, kemi och konstgödsel reagerar knappt alls på prisstegringar på kort sikt, eftersom fossila bränslen här fungerar som råvara utan nära substitut, inte som en kostnad att optimera bort.

Priset fungerar alltså bäst i de segment där fossila utsläpp är minst. Där utsläppen är störst fungerar priset sämst. Det är inte ett argument mot koldioxidprissättning, det är ett argument för att priset inte kan vara det enda styrmedlet om man vill uppnå förändring.

Men oljan kanske håller på att sina?

Nej, de fossila resurserna är förvisso inte oändliga, men det finns mer än det som är hållbart med hänsyn till klimatförändringar. Diagrammet nedan visar massan av kolatomer i form av kol, olja, naturgas och skogar. Hur mycket som utvunnits, hur mycket som prospekteras och uppskattning av hur mycket som finns kvar och är tekniskt och ekonomiskt utvinningsbart upp till ett energipris som motsvarar 150 dollar/fat.

Diagrammet visar det centrala budskapet tydligt: det tillgängliga kolet i marken är astronomiskt mycket mer än vad klimatbudgeten (max 46 Gton C för en 50-50 chans att stanna vid +1,5°C och max 288 Gton C för en 67-33 chans att stanna vid +2°C) tillåter oss att bränna. Det är tydligt att sinande oljekällor inte är det som begränsar oss från att passera till andra sidan av Parisavtalet.

Obs: Ovanstående är massan av kolatomerna. I det översta diagrammet och många andra sammanhang talar man om massa av koldioxiden, CO₂. I den ingår som bekant en kolatom och två syreatomer. Detta gör att det blir en viktmässig konverteringsfaktor på 3,67 när man jämför massan av kol med koldioxid. Kol har atomvikten 12u. Syre väger 16u. Det gör att en koldioxidmolekyl väger 44u (12 + 2 x 16 = 44u). Relativa skillnaden är 44/12=3,6667. Vid förbränning av ett ton kol så bildas 3,67 ton koldioxid. Kolreserver anges i massan av kolet. Utsläppen i massan av koldioxid.

Två frågor som lätt blandas ihop

Många organisationer arbetar i dag med mål om att minska de egna utsläppen i linje med Parisavtalet. Det är rimligt och viktigt. Men dessa mål behandlas ofta som om de i sig leder till en värld där den globala uppvärmningen stannar vid 1,5 eller 2 grader. Så fungerar det inte.

En organisations egna utsläppsminskningar förändrar inte klimatet isolerat. För att Parisavtalets mål ska nås måste den globala användningen av kol, olja och gas minska mycket snabbt. Det innebär att prisrelationer, investeringar, transportkostnader, produktionssystem, konsumtion och handel också måste förändras snabbt och i stor skala. Berättelsen är att “Om vi gör vår del så skapas efterfrågan och de andra kan/kommer att göra sin del”. Men tänk om den modellen inte håller? Om verkligheten beter sig annorlunda? Men låt oss anta att det på något sätt uppstår tillräckligt stor global rörelse för att faktiskt minska utsläppen i nivå med vad som krävs för att uppfylla Parisavtalet. Om denna förändring sker genom prismekanismer så blir det väldigt dyrt med fossil energi. Det kommer också uppstå brist på fossil energi, inte för att priset stiger utan för att det är det som är ramvillkoret för att lyckas med Parisambitionerna.

Det finns därför två frågor som lätt blandas ihop:

• Minskar vi våra egna utsläpp i linje med ett klimatmål?

• Är vår verksamhet robust i en värld som faktiskt genomför den omställning som klimatmålet kräver?

De är inte samma sak. En organisation kan mycket väl minska sina egna utsläpp enligt plan och samtidigt vara dåligt förberedd på konsekvenserna av en verklig global Parisomställning.

Omställningsrisken är en inte tillräckligt diskuterad dimension.

Vi talar ofta om fysisk klimatrisk: skyfall, stormar, översvämningar, värmeböljor, torka och skogsbränder. Men vi behöver också ha med perspektivet av att om världen faktiskt lyckas hålla sig inom den mycket lilla återstående kolbudgeten så uppstår samtidigt en extremt stor omställning och därmed nya risker. De kan bestå av kraftigt förändrade energipriser, brist på energibärare, förändrade priser och tillgång till vissa varor, stranded assets, regleringar, tekniksprång, förändrade tillgångsvärden, ändrade handelsmönster och politiska konflikter.

Om fossil energi snabbt blir mycket dyrare påverkar det inte bara transporter och kostnader för att köra bil. Det påverkar byggmaterial, entreprenad, jordbruk, skogsbruk, reservdelar och leverantörer. Hushåll på landsbygden påverkas annorlunda än hushåll i storstäder. Organisationer med långa leveranskedjor påverkas annorlunda än lokal tjänsteproduktion. Försäkringsskador kan bli dyrare när byggmaterial och arbetskraft fördyras. Fastighetsvärden kan påverkas av läge, transportberoende och energiprestanda. Kreditrisk kan förändras när hushåll och företag får kraftigt ändrade energi och transportkostnader.

Dessa risker kan uppstå långt innan de fysiska klimatförändringarna når sina största konsekvenser.

Moment 22

Problemet förstärks av att samma samhälle samtidigt måste bygga nya och förändrade system, i synnerhet inom energi. Elektrifiering, elnät, vindkraft, solkraft, energilager, järnvägar och nya industriprocesser kräver stora mängder kapital, stål, cement, koppar och energi. Om fossil energi snabbt blir mycket dyr blir även själva omställningen dyrare. (Vi borde börjat med detta igår när priserna på energi var förhållandevis låga.)

Vi får därmed ett strategiskt dilemma med tre simultana dimensioner:

1. Om världen agerar för långsamt ökar de fysiska klimatriskerna.
2. Om världen agerar mycket snabbt ökar omställningsriskerna.
3. Och om vi själva minskar utsläppen men världen i övrigt inte gör det kvarstår huvuddelen av de fysiska klimatriskerna ändå.

Är 2 grader bättre än 1,5 grader?

Resonemanget ovan utgår från 1,5-gradersmålet och den snäva kolbudget det innebär. Det är värt att påminna om att Parisavtalet också innehåller ett mål om att hålla uppvärmningen “väl under 2 grader.” Att ställa om till fossilfritt (koldioxidneutralt, netZero…) mot 2 grader är lättare än 1,5. Men anpassningen till konsekvenserna av 2 grader är betydligt svårare än 1,5.

Den återstående kolbudgeten för 2 grader är betydligt mer rymlig – 1 055 GtCO₂ från 2026, omkring 25 år vid nuvarande utsläppstakt. Den nödvändiga minskningstakten faller till 3–4 procent per år snarare än 20–25 procent. Det är fortfarande ambitiöst och kräver systemomvandling i global skala, men det är en omställningstakt som prisstyrning och teknikutveckling kan bidra till på ett mer realistiskt sätt.

Det förändrar dock inte det grundläggande argumentet. Omställningsrisken existerar i båda scenarierna, om än med olika intensitet och tidsprofil. Och det strategiska dilemmat kvarstår: en organisation som minskar sina egna utsläpp men inte analyserat konsekvenserna av en verklig global omställning – oavsett om den siktar mot 1,5 eller 2 grader – har inte gjort ett fullständigt strategiskt klimatarbete. Det som skiljer de två scenarierna är framför allt hastigheten och den ekonomiska störningens storlek, inte frågeställningens karaktär.

Och givetvis att vi får betydligt fler och kraftigare störningar av klimat- och ekosystem om vi låter det dra iväg mot 2 graders uppvärmning.

Den strategiska frågan som ofta saknas

Det betyder att ett seriöst klimatarbete inte kan stanna vid frågan om den egna utsläppskurvan. Vi behöver också ställa frågan: hur ser vår verksamhet ut i en värld som faktiskt lyckas genomföra Parisavtalet?

En 2-gradersvärld är inte dagens ekonomi med lite lägre utsläpp. Om målet tas på allvar innebär det en djupgående förändring av energi, transporter, industri, markanvändning, kapitalflöden och konsumtion.

Den verkliga strategiska frågan är dubbel:

1. är vi i linje med Parisavtalet,
2. och är vi förberedda på konsekvenserna om världen faktiskt kommer i linje med Parisavtalet?

Det är först när båda frågorna besvaras som klimatarbetet blir en fråga om faktisk robusthet snarare än enbart utsläppsrapportering.

En mycket väsentlig insikt är att vi, om vi strävar efter att undvika klimatkatastrofer, måste arbeta för att det fossila kolet i allt väsentligt stannar i marken, och skogarna står kvar på marken.

Jag avslutar med ett normativt scenario, vad som är önskvärt: Jag anser att vi bör minska nyttjandet av fossil energi eftersom vi inte har rådighet över den. Det är en strategisk energikälla som vi inte på något sätt varken är garanterade tillgång till eller till ett förutsägbart pris. Det är inte bara korrekt fysikaliskt, det är också mycket mer övertygande för individer, företag och samhälle. Därför är fossilfritt (i alla led, scope1, 2 och 3 eller hur man nu väljer att räkna på det) en strategisk målsättning för bibehållen välfärd och minskade risker för störningar. Minskad energiförbrukning, lokalproducerad mat, förnybar energi, decentraliserade system, mm är också strategiska val/mål som bidrar till välfärd och minskade risker. Minskad klimatpåverkan får vi på köpet.

Vi skall inte heller vara naiva. En helt naturlig slutsats av mitt resonemang ovan är att “det där kommer inte att ske, man kommer inte låta priset på bensin fördubblas varje år och man kommer inte att låta bli att plocka upp olja som är tekniskt och ekonomiskt tillgänglig. Ska det bli en förändring så måste det ske genom minskad efterfrågan.” Jag tror också att oddsen för detta scenario är rätt låga (dvs att det är sannolikt). Mitt svar blir då att vi är i stort behov av att förbereda oss på konsekvenserna av omfattande och katastrofala förändringar av klimat- och ekosystem. Oavsett om vi har lyckats minska våra egna utsläpp eller inte.

Den här artikeln anknyter till artikelserien Från utsläpp till resiliens, där vi utforskar varför utsläppsredovisning är ett nödvändigt men otillräckligt svar på klimatfrågan och vad ett resiliensperspektiv innebär i praktiken.

/Martin

Källor

Friedlingstein, P. m.fl. (2026). Global Carbon Budget 2025. Earth System Science Data, 18, 3211–3257. https://essd.copernicus.org/articles/18/3211/2026/

Forster, P. m.fl. (2025). Indicators of Global Climate Change 2024. Earth System Science Data.

IPCC (2021). Sixth Assessment Report, Working Group I. Table SPM.2 – Remaining carbon budgets for 1.5°C and 2°C.

IEA (2024). World Energy Outlook. Globala utsläppsnivåer och energiefterfrågan.

Coglianese, J., Gerarden, T. & Stock, J. (2023). A New Instrument for Estimating the Price Elasticity of Gasoline Demand. Federal Reserve Bank of Dallas Working Paper 2301.

van Dender, K. & Crozet, M. A Meta-analysis of the Price Elasticity of Gasoline Demand: A System of Equations Approach. Tinbergen Institute.

European Transport / Trasporti Europei (2023). Price elasticity of fuel demand: an econometric approach. Issue 93, Paper 8.