Del 5 av 6
Del 4 landade i att eran med lättillgänglig, billig fossil energi är förbi, planerat eller påtvingat. Den frågan väcker genast en annan, mer grundläggande, fråga: vad är det egentligen som ska upprätthållas, eller skapas, när man pratar om välfärd i en värld med kraftigt begränsad tillgång till fossila resurser? Innan man kan svara på det behövs ett kort, ärligt avstamp i en större fråga.
Ett avstamp från gemensam grund
Mycket av det missförstånd som uppstår i klimatdebatten och i andra komplexa samtal handlar inte om olika fakta utan om olika outtalade uppfattningar om vad som är eftersträvansvärt, vilka samhällen strävar vi efter? Snarare än att uppfinna ett eget svar på den frågan finns det två redan brett accepterade utgångspunkter värda att luta sig mot.
Den första är Bruntlandkommissionens definition av hållbar utveckling, formulerad i rapporten Vår gemensamma framtid (1987): utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjlighet att tillgodose sina egna. Definitionen må vara nästan 40 år gammal och ofta upprepad till den grad att den känns tömd på innehåll, men den bär faktiskt precis den spänning den här serien byggt vidare på sedan del 1: skillnaden mellan att lösa dagens behov och att bevara förmågan att möta morgondagens, okända behov, det vill säga mitigation kontra resiliens. Bruntlandkommissionen formulerade i praktiken samma distinktion decennier innan Walker och Salt gav den sitt ekologiska språk.
Den andra är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948), artikel 25, som redan slår fast att var och en har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad och hälsovård. Det är, nästan ordagrant, den miniminivå den här artikeln ska konkretisera i modernare, mer mätbara termer längre fram.
Med de två som gemensam grund, snarare än ett eget påhittat ramverk, vilar den här artikeln också på ett tredje antagande, mer filosofiskt och svårare att fastslå i en deklaration: att människans liv är oskiljbart från fungerande ekosystem och att en god tillvaro innebär att anpassa sig till hur de systemen utvecklas, delvis genom sin egen evolution, delvis genom den förändring människan nu driver i andra system.
Ekosystemen är väsentliga oavsett värdegrund
Det finns minst två sätt att argumentera för varför levande ekosystem måste respekteras och vårdas. Och de behöver inte konkurrera med varandra.
Det första är rent antropocentriskt, dvs sett med oss människor som skälet till varför vi ska bry oss. Fungerande ekosystem levererar det som forskningen kallar ekosystemtjänster, funktioner människor är fullständigt beroende av men sällan sätter ett pris på förrän de försvinner. Pollinering är ett tydligt exempel: enligt FN:s biologiska mångfaldspanel IPBES (2016) är omkring 75 procent av världens matgrödor och nästan 90 procent av alla vilda blommande växter åtminstone delvis beroende av pollinering med hjälp av djur, ett arbete som i praktiken utförs gratis av bland annat insekter. Andra exempel är jordbildning och nedbrytning, utförd av svampar, bakterier och otaliga arter av maskar och andra ryggradslösa djur (evertebrater). Ingen av dessa funktioner kräver fossil energi. De kräver levande, fungerande system.
Det andra sättet, som förtjänar att tas på lika stort allvar även om det inte går att mäta i kronor eller kalorier, är att många människor och kulturer anser att liv har ett egenvärde, oavsett vilken nytta det tillför människan. Det är varken en marginell eller ny ståndpunkt. Djupekologin, myntad av den norske filosofen Arne Næss redan 1973, gör just den distinktionen till sin utgångspunkt: att allt levande har ett värde i sig, oberoende av sin användbarhet för människan. Många ursprungsfolks kosmologier bygger på samma grundtanke, att människan är en del av naturen snarare än dess ägare eller förvaltare i första hand. Den synen har på senare år även fått konkret juridisk form, Ecuadors grundlag gav 2008 naturen (Pachamama) egna rättigheter och Nya Zeeland gav 2017 floden Whanganui status som juridisk person, med samma rättigheter som en människa i lagens mening.
Poängen med att lyfta fram båda synsätten samtidigt är att de, oavsett vilket man själv utgår från, landar i samma praktiska slutsats: fungerande ekosystem måste upprätthållas, antingen för att vi inte klarar oss utan dem, och/eller för att de har ett värde som inte är förhandlingsbart mot vår nytta. Om man känner starkt för det ena så ska man inte avfärda insikten “vi är helt och hållet beroende av fungerande ekosystem” även om man inte bejakar det andra argumentet. Ekosystem är en förutsättning för våra samhällen.
Vävnaden av liv
Det är lätt att prata om “naturen” som en enda sak, men den bärande insikten är att det är just samspelet mellan mycket olika typer av liv som gör systemen stabila, inte någon enskild art för sig.
Bakterier fixerar kväve naturligt från luften (bland annat släktet Rhizobium i symbios med baljväxters rötter), en process allt jordbruk en gång vilade på. Idag förser dock den industriella Haber-Bosch-processen, i sin tur beroende av naturgas som råvara, merparten av kvävet i världens storskaliga jordbruk. Vissa jordar är så utarmade att de inte längre kan bära matproduktion utan just den tillförseln.
Svampar bryter ned lignin och cellulosa, något nästan ingen annan organism klarar och bygger därigenom upp den jord allt växtliv står på. Mykorrhizasvampar lever i symbios med de flesta landväxters rötter och kopplar samman skogens träd i vad forskare (bland andra Suzanne Simard) kallat ett underjordiskt kommunikationsnätverk, där näring och till och med varningssignaler om angrepp kan vandra mellan träd som annars aldrig rör vid varandra.
Insekter pollinerar en stor del av det vi äter, bryter under andra delar av sin livscykel ner as och organiskt avfall, och utgör basen i de flesta landbaserade näringskedjor. De utgör föda för fåglar, grodor och små däggdjur, som i sin tur föder större djur.
Växter är ekosystemens primärproducenter på land, de enda som kan omvandla solljus till den energi allt annat liv i slutändan bygger vidare på, samtidigt som de stabiliserar jord och reglerar lokala vattenflöden. I haven är det mikroskopiska växtplankton som fyller samma roll och som tillsammans står för en stor del av jordens syreproduktion, lika avgörande som skog och gräsmark men betydligt mindre uppmärksammat.
Större däggdjur påverkar systemen i en skala som är lätt att underskatta. Det klassiska exemplet är vargens återinförande i Yellowstone, som via en förändrad betesdynamik hos hjortdjur förändrade flodernas lopp, ett fenomen som kallas en trofisk kaskad, en effekt som sprider sig genom flera nivåer av näringskedjan från ett enda återinfört rovdjur.
Ta bort ett enda av dessa lager, pollinerande insekter, kvävefixerande bakterier, nedbrytande svampar och hela systemet ovanför det rör sig mot kollaps, inte gradvis utan ofta i form av tröskeleffekter som är svåra att förutsäga i förväg. Det är därför det är missvisande att kalla biologisk mångfald “trevligt att ha”. Det är en grundförutsättning för samhällen, med eller utan fossil energi, på samma sätt som del 3 beskrev de planetära gränserna som en helhet snarare än en lista att bocka av var för sig.
Ett fjärde systemvillkor som redan pekar rätt
Det Naturliga Steget, grundat av Karl-Henrik Robèrt 1989, formulerade fyra systemvillkor för ett hållbart samhälle. De tre första handlar om att inte öka koncentrationen av ämnen från berggrunden eller från samhällets egen produktion i naturen och att inte tränga undan naturen fysiskt, samma logik som beskrivits ovan, fast uttryckt som handlingsregler snarare än en lista av arter och funktioner. I ett hållbart samhälle är naturen inte utsatt för systematiskt ökande av:
- Koncentrationer av ämnen från jordskorpan (som metaller och fossil olja).
- Koncentrationer av mänskligt tillverkade ämnen (som plaster och kemikalier).
- Fysisk förstörelse av natur och ekosystem (som avverkning och överfiske).
- Människors hinder för hälsa, inflytande och rättvisa i samhället.
Det fjärde villkoret för oss vidare till nästa fråga: att inte skapa något som systematiskt hindrar människor från att tillgodose sina grundläggande behov. Vilka är de behoven, konkret?
Raworths sociala golv
Ekonomen Kate Raworth gav den frågan en operationell form i Doughnut Economics (2017). Hennes modell, “the doughnut”, spänner mellan ett socialt golv, en miniminivå av mat, hälsa, utbildning, bostad, energi, vatten, jämställdhet och politiskt inflytande som inget samhälle bör underskrida och ett ekologiskt tak, samma planetära gränser som redan diskuterats i del 3, som det inte bör överskrida. Det är inte en ny lista uppfunnen för den här artikeln, det är samma tolv dimensioner som redan används av FN-organ och forskningsinstitutioner för att mäta hur långt olika länder är från både golvet och taket samtidigt.
Forskning inom fältet “decent living standards” (bland andra Millward-Hopkins med flera, 2020; Rao och Min, 2018) har visat att det här golvet, en anständig materiell levnadsstandard för hela jordens befolkning, går att uppnå med en bråkdel av dagens globala resurs- och energianvändning, betydligt mindre än vad de flesta antar. Uppskattningarna varierar beroende på vilka antaganden man gör om samhällsförändring, men slutsatsen håller genomgående: golvet är, rent resursmässigt, en förhållandevis blygsam ambition. Problemet är inte att golvet kräver för mycket. Problemet är att dagens konsumtion, koncentrerad till en förhållandevis liten del av jordens befolkning, ligger långt över det.
Vi har också ett randvillkor för att det ska fungera i framtiden, inte bara idag. Så om man ser det här som en form av fördelningspolitik så handlar det om att både klara av att fördela och hantera tillräckligt med resurser idag och att se till att det kan fortsätta in i framtiden.
Vad hamnar då långt ner på prislistan och varför är det okej
Om golvet, ett värdigt liv för alla, är möjligt att nå även i en värld med kraftigt minskad tillgång till fossilt kol, är det inte för att allt vi idag betraktar som självklart ryms inom det. Utrikesflyg på semester, för att ta ett tydligt exempel, är varken en del av Raworths sociala golv eller av de behov som beskrivs i decent living-forskningen. Det betyder inte att den typen av konsumtion är omoralisk och det finns ingen anledning att skuldbelägga den, av samma skäl del 1 varnade för att lägga skulden fel. Det betyder bara att den, i en värld som prioriterar det sociala golvet och levande ekosystem först, rimligen hamnar långt ner på listan över vad som får resurser, inte för att den är fel, utan för att den helt enkelt inte är nödvändig för det den här artikeln handlar om: ett värdigt liv inom de gränser jordsystemet sätter.
Det är en viktig skillnad mot dagens klimatretorik, som ofta ber om avstående som en moralisk plikt. Slutsatsen är mer nykter: vissa saker som idag känns självklara kommer sannolikt inte att vara det i en framtid formad av den nedgång del 4 beskrev, oavsett vad någon tycker om saken moraliskt. Det är en beskrivning av vart resurserna sannolikt kommer riktas, inte en anklagelse mot dem som idag flyger på semester.
Individen, organisationen och samhället
Som individ eller organisation kan man redan nu orientera sin konsumtion mot det sociala golvets prioriteringar, mat, hälsa, boende, grundläggande mobilitet och mot att aktivt värna levande ekosystem snarare än att bara undvika att skada dem, som en del av den resiliens del 1 till 4 redan beskrivit.
På samhällsnivå är uppgiften större: att bygga institutioner som garanterar golvet för alla, inte bara för dem som har råd att betala sig förbi en knapp resurs, vilket är precis den regressiva anpassning del 4 varnade för. Det är här Raworths modell är som mest användbar, den ger ett språk för att prioritera resurser efter behov snarare än efter köpkraft, vilket blir allt viktigare ju närmare vi kommer den nedgång del 4 beskrev.
I del 6 går vi vidare till frågan om vilka regelverk, institutioner och paradigm som faktiskt kan upprätthålla ett sådant golv och de ekosystem det vilar på, över tid och vilka som historiskt visat sig oförenliga med det.
/Martin
Gå vidare till del 6. Insikter, modeller och regelverk som bär välfärd över tid
Källor och vidare läsning
World Commission on Environment and Development (1987). Our Common Future. Oxford University Press.
FN:s generalförsamling (1948). Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 25.
Robèrt, K.-H. (1989 och framåt). Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor. Det Naturliga Steget.
Næss, A. (1973). The shallow and the deep, long-range ecology movement: a summary. Inquiry, 16(1).
IPBES (2016). Summary for Policymakers of the Assessment Report on Pollinators, Pollination and Food Production.
Simard, S. m.fl. (1997). Net transfer of carbon between ectomycorrhizal tree species in the field. Nature, 388, 579–582.
Ripple, W.J. & Beschta, R.L. (2012). Trophic cascades in Yellowstone: the first 15 years after wolf reintroduction. Biological Conservation, 145(1).
Raworth, K. (2017). Doughnut Economics: Seven Ways to Think Like a 21st-Century Economist. Random House Business.
Millward-Hopkins, J., Steinberger, J.K., Rao, N.D. & Oswald, Y. (2020). Providing decent living with minimum energy: a global scenario. Global Environmental Change, 65, 102168.
Rao, N.D. & Min, J. (2018). Decent living standards: material prerequisites for human wellbeing. Social Indicators Research, 138, 225–244.
