Covid-19 och scenarier

Okay, framtiden är ytterligare lite mer obekant och svår att förutsäga än den var för tre månader sedan. Den har alltid varit svår att förutse, men vi inser det bättre idag. Nu när vi nu vet lite mer så begriper vi att vi vet mindre. Det är för övrigt en av våra Akilleshälar, Vi vill så gärna kontrollera den och skapa valfrihet. Vi har, på kort sikt geologiskt sett, varit framgångsrika i att domesticera världen, Men allteftersom vi försöker styra och ställa så blir världen allt mer instabil och oförutsägbar.

Vi, i synnerhet i väst, är invaggade i berättelsen om kontroll. I tid av osäkerhet ligger frånvaron av den upplevelsen och gnager.

Hur reagerar vi på risker förknippade med utbrottet av Covid-19? Platser där många människor samlas samtidigt är givetvis mumma för ett virus som sprids genom droppar (aerosoler) eller fysisk kontakt. Mässor, firmaevent, resor, skolor,… Vi ser redan nu att arenaevent ställs in (se tex länk till Quarts i förra artikeln). Hur många konserter eller idrottsevent kommer att genomföras? OS? Om så troligen utan publik.

När kommer vi att se myndigheter tvingas stänga ner geografiska områden, städer? På andra platser än i Kina. Eller Italien för den delen. USA? Frankrike? Sverige?

Trafik eller kollektivtrafik, hur blir det med dem och hur ser det ut på olika platser? I Kina noterar man avsevärt bättre luftkvalitet till följd av att 50 miljoner (?) människor i det närmaste tvingats till husarrest. Och norra Italien. Trafiken minskar, fabriker stänger ner och energiförbrukningen (och får man gissa energiproduktion genom koledning) går på sparlåga (sic!).

I går höll regeringen och berörda myndigheter en presskonferens. Där berättar Johan Carlsson, Generaldirektör på Folkhälsomyndigheten, att man gör riskbedömningar för de svenska förhållandena. De internationella står WHO för. (Men det är rimligen också en väldigt viktig ingångsparameter, jag återkommer till det när det gäller scenarier).

Nåväl, Carlsson konstaterar att man gör bedömningar utifrån två parametrar, 1. Risken för importerade fall av smitta och 2. Risken för spridning utanför den närmaste kretsen av dessa fall. Risken för den första höjer man till Mycket hög och den andra, spridning, Måttlig.

Metodiken man arbetar efter är att informera folk och att människor med symptom söker vård. Samt smittspårning, vilket vi är världsledande på.

Man uttalar också den uppfriskande uppriktiga bedömningen att man inte har förtroende för att myndigheterna i Iran sköter begränsningen av smittan på ett adekvat sätt. De portas därför för att flyga till Sverige.

På det hela taget så noterar jag att våra myndigheter arbetar efter principen att vara öppna, tillgängliga och alerta. Strategin är att isolera och sjukvårdsbehandla alla smittbärare. Om man gör det tidigt och effektivt så blir der varken spridning eller så många att behandla.

På en fråga om hur många man räknar med ska drabbas i Sverige så svarar Carlsson (20 minuter in i klippet) att, ”utifrån Hubei-provinsens med 50.000 drabbade på 50 miljoner invånare, så handlar det promille”. Det är alltså vad man anser är ett stort utbrott i Sverige. Men i övrigt så tänker man sig att det handlar om ”några dussin upp till hundra individer” i Sverige. ”Som man haft i Frankrike eller Tyskland.”

Okay, men kan detta kanske komma att förändras, tex i Frankrike eller Tyskland? Eller blir det inte värre än det är där just nu?

Vi kan ta en second opinion från våra närmaste grannar.

– I Norge så räknar man med att upp till 25% av befolkningen kan bli smittade.
– I Danmark har man ett scenario där 10-15% av befolkningen blir smittade.
– Och här i Sverige räknar vi alltså med att ett stort utbrott innebär att ca 0,1% av befolkningen blir smittade.

Jag kan inte säga vem som har räknat fel (eller rätt), men det är uppenbart att vi räknar väldigt olika jämfört med Norge och Danmark.

Vidare konstaterar Carlsson att det ”kanske inte är smittspridningen som sådan som får de största konsekvenserna, utan de åtgärder man tvingas vidta för att begränsa dem”. Jo tack. Om vi ska bete oss så fundamentalt annorlunda än våra bröder och systrar i väster och söder så att vi bara får en hundradel så stor smittspridning som dem, då blir det nog annorlunda.

En mycket väsentlig aspekt är huruvida Covid-19 utvecklas till att bli en global pandemi. Om det sker, och det finns det många som uttrycker oro för, så förefaller det osannolikt att bara 0,1% av befolkningen i Sverige skulle drabbas. Ja om vi inte stänger ner gränserna helt och hållet då.

Mark Lipsitch, Prof. of Epidemiology, Harvard School of Public Health, sa den 14 februari att ”I think it is likely we will see a global pandemic. If a pandemic happens, 40% to 70% of people world-wide are likely to be infected in the coming year.”.

Jag tycker gott vi kan förbereda oss på att ord och fraser som ”Läget har blivit betydligt mer allvarligt än vad vi kunde förutse för bara några dagar sedan…

Med det återvänder jag till det som den här artikeln egentligen handlar om, i alla fall nosar på, nämligen scenarier. Vi vet inte hur framtiden kommer att utveckla sig. Det beror på saker och processer vi inte kan kontrollera eller har kunskap om, saker/processer som vi inte ens vet att vi inte vet. Och en del som vi (och andra) kan och kommer att påverka. Och även om vi visste allt detta så kan man inte parametrisera det. Och även om det gick så går det inte att beräkna utvecklingen av komplexa system.

När det gäller tider eller områden med stor osäkerhet så gör man klokt i att inte hänga upp för mycket av sina strategier och beslut på prognoser, dvs förutsägelser, om hur framtiden (de parametrar man är intresserad av) kommer att utveckla sig.

I vår värld av dominans och strävan efter kontroll så lever berättelsen om att det är ofullständig kunskap eller beräkningskapacitet som hindrar oss från att förutsäga framtiden. Men världen är komplex, den har inget förutbestämt öde, än mindre är den beräkningsbar. Att vi kan säga något alls ens på kort sikt beror på att vi accepterar felmarginaler. Men gör vi prognosen längre så blir felmarginalerna så stora att de överskuggar prognosen, och prognosen ointressant.

Det är klokare att måla upp olika scenarier, mer eller mindre tänkbara skeenden. De behöver inte vara de mest sannolika – även om de givetvis behöver vara med i ensemblen. Syftet med scenarier är att få en bild av spridningen av hur olika framtiden kan utveckla sig. Det gäller i synnerhet om systemet är i närheten av transitioner.

Med ett spann av tänkbara och icke-otänkbara framtider utvecklar man strategier för att tidigt kunna upptäcka, och inte bli överraskad av, olika utvecklingar. Samt i möjligaste mån hantera vidden av möjliga framtidsutvecklingar.

Det kan bli en pandemi, eller inte. Det kan stanna med 50 smittade personer i Sverige. Eller 5000. Eller 5 miljoner. Virologerna kanske utvecklar vaccin och/eller botemedel inom någon månad (sedan ska de testas). Eller så tar det några år. Pandemin kan vara över i sommar. Eller nästa sommar. Eller så blir covid19 en permanent del av influensarepertoaren. Pandemin kanske påverkar ekonomi i stor, eller jättestor, omfattning, i år eller nästa. Regioner och stater påverkas olika och reagerar olika. Allt detta kanske påverkar oss i en utsträckning som vi kan förutse, eller inte…

Begrepp som ”prognos” och ”bedömning” fungerar på sin höjd på korta tidsintervall och små områden. Vill man bilda sig en uppfattning om horisonten utanför detta så behöver man smälta insikten att framtiden varken går att beräkna eller är förutbestämd. Responsen på detta kan vara ”jag vet ingenting” eller att bilda sig en idé om en palett av inte otänkbara framtider, scenarier, att förhålla sig till.

/Martin

About author View all posts Author website

Martin Hedberg

4 CommentsLeave a comment

  • Klokt resonerat Martin. Det visar sig också i skillnaden mellan råden från Folkhälsomynigheten som räknar på populationsnivå o t ex infektionsläkaren Björn Olsen som förhåller sig till individnivå o bedömer risken för enskilda människor.
    Torek i Lagga

  • Sannolikt har coronaviruset hoppat från djurriket till människan. Då bör det även kunna hoppa tillbaka till djuren, i värsta fall som en epidemi hos tamboskap!

  • Tills i förrgår har jag följt coronautvecklingen mest med nyfikenhet och en uns av spänning. Gårdagen var dock ungefär som den svarta måndagen under skogsbranden i Västmanland 2014 och jag känner mest oro, avsmak och leda. Oro för att inte corona, men kriget mot corona äventyrar det samhälle vi har vant oss att leva i. Operationen lyckad, patienten död…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *