System i samhället som anpassar sig

System i samhället som anpassar sig

Jag som så många andra följer räddningsinsatserna för att få ut ungdomarna ur grottan i Thailand. Läser en artikel i DN idag om hur ett mindre samhälle har vuxit fram på det som tidigare var en parkeringsplats framför grottsystemet.

Folk har rest till platsen för att hjälpa till. De är inte beordrade och de får ingen ersättning. Man fixar med de resurser, kunskaper och kontakter man har.

Hur skulle en motsvarande typ av samverkan se ut i Sverige? Den svenska kulturen och samhället är bra på att organisera system. Men kan vi organisera oss själva?

Man vill se att folk ställer upp med de resurser och kunskaper man har för ett gemensamt mål. Det gemensamma målet och visioner och hur man skall nå det är väsentligt i den här berättelsen.

Men jag tror att det i samhället genomsyrade tänket kring affärsmodell såväl som/eller att någon myndighet skall styra upp verksamheten eller insatserna gör att vi inte når vår samlade potential för att självorganisera oss till fungerande system. Tänker man nerifrån, bottom-up, så präglas systemet av en mängd suboptimeringar. Gör man det top-down så tar det lång tid, om det ens är möjligt, att skapa ett fungerande komplext system. Försöker man lösa allt själv så mäktar man inte med.

Vad jag efterfrågar är förmågan hos delsystemen, alla vi små pusselbitar, att visionärt se helheter och identifiera sig själv i den, samt stimulera andra att ta sina roller. Och fortsätta anpassa och utveckla detta utifrån förändringar av omgivningen och det egna systemet.

Världen förändras, det gör den hela tiden, men det går allt snabbare och ”det gamla” kommer inte att hänga med i alla svängar. Det är inte förutbestämt vart vi är på väg, men vad vi gör, som individer och system, kommer att påverka resan.

Jag vill att folk skall lyfta blicken, se scenarier, resonera visionärt och dela med andra. Framtiden handlar inte om vad jag som individ skall åstadkomma eller bli. Det handlar om min roll som en del i ett större sammanhang och att samverka. Det kommer att krävas mycket av oss, men det kommer att vara, är, det mest meningsfulla vi ägnar oss åt.

/Martin

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Ang pojkarna i grottan. Har jag missat det eller går det inte dra in luftslangar i grottan?

    1. Det borde vara rätt så högt på listan över åtgärder. Men jag kan tänka mig att det är svårt att få in själva slangen pga friktion och stort avstånd. Den måste rimligen ”matas” in eftersom en rulle troligen tar för mycket plats (El och kommunikation kan man däremot ta in genom att kabeln som är så tunn att flera hundra meter får plats på en hanterbar rulle).

      Man pratar också om att syrehalten är kritiskt låg i grottan. Förvisso förbrukar man syre, men jag skulle snarare tro att halten koldioxid når för höga nivåer innan problemet är syrebrist.

      1. Jag tror i vissa typer av grottor har man syrebrist inte p g a människors andning (då borde mycket riktigt koldioxiden vara ett större bekymmer), utan för att vattnet som rinner genom grottan har högre löslighet för syre än för kväve och således utarmar luften i grottan från syre när luftutbytet med yttervärlden är litet.

  2. Roligt att höra att du tror på att förändring är möjligt om det kommer från civilsamhället. Problemet är att ”Det gamla” ogärna släpper kontrollen. Men jag tror som du att det är den enda möjliga vägen till förändring.

Lämna ett svar till Martin Hedberg Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny
%d bloggare gillar detta: