Klimatet? -”Vi är intelligenta och anpassar oss”

Jag fick en kommentar från Klimatskeptiker (hen kallar sig så) på min förra artikel. Klimatskeptiker formulerade ett par grundläggande problem på ett så bra sätt att jag svarar på den i en egen artikel. Eller rättare sagt, när mitt svar började bli långt så insåg jag att jag kanske gjorde bättre i att skriva den som en egen artikel. Kommentaren lyder:

För det första finns det ju inga objektiva bevis på att vi verkligen har en global uppvärming som är orsakad av människan.
För det andra, om nu klimatet ändå skulle bli varmare så kommer människan att anpassa sig. Människan är till skillnad från dinosaurierna och andra utdöda förhistoriska djur en intelligent och anpassningsbar varelse. Vi människor har genom tiderna kunnat anpassa oss både till extrem kyla och extrem värme. Den fria marknaden och människans uppfinnesrikedom och förmåga kommer att lösa eventuella problem som kan uppstå. Skulle nuvarande bränslen ta slut så tar vi fram alternativa energikällor. Blir det för varmt så bygger vi effektivare kylanläggningar. Blir det för torrt bygger vi bättre bevattningssystem. Och så vidare.

Stort tack för din kommentar. På riktigt. Din retorik återspeglar resonemanget hos en del av befolkningen som rimligen bör gå under beteckningen ”klimatförnekare”. En hyggligt optimistisk grupp som observerar världen, resonerar och argumenterar utifrån vad de upplever och känner sig trygg med.

Det är vanskligt att kategorisera, men det du skriver representerar traditionell ”ingenjörs” och ”ekonom”-retorik. Det betyder givetvis inte att alla (eller ens flertalet) ingenjörer och ekonomer resonerar så här. Det skall ses som ett paradigm, ett synsätt som präglat vårat västerländska samhälle under lång tid.

I klassisk ingenjörskonst skolas man i att ”problem” som dyker upp kan lösas med teknik. Man tillämpar kunskap vi har om fysik, mekanik, kemi osv. Det började med Descartes (som sa att om man förstår alla delar så förstår man helheten) på 1600-talet och fortsatte med Newton (och insikten om att det finns universella lagar) i början av 1700-talet. Det är korrekt, men man måste också beakta att även lösningarna har konsekvenser. Att man lyckats lösa många problem är ingen garanti för att man kan lösa alla problem. Och den här tekno-fix mentaliteten beaktar sällan konsekvenser som ligger utanför det definierade problemområdet. James Watts ångmaskin gav oss ett bekvämare, tryggare, längre och stimulerande liv. Men i förlängningen (vi är där nu) så försuras haven och merparten av korallreven utrotas.

Dra nu inte slutsatsen att jag inte önskar mig/oss det här bekväma livet. Jag gör en observation. Och jag drar slutsatsen att saker vi gör får konsekvenser. En del är oönskade. Världen är komplex.

Inom ekonomin refererar man ofta till kraften som Marknaden har för att lösa problem. Men trots att den mirakulösa Osynliga handen uppenbarligen inte löser alla problem så är det ändå en idé eller berättelse som är svår att bli av med. Det kan nog bero på att ingen alternativ idé ännu är tillräckligt tydlig, rättvisande eller att de helt enkelt utgör ett för stort hot mot den etablerade bilden av nyttan och konsekvenserna av Marknaden. Vidare så har vi ”externaliteter”. Det är oönskade konsekvenser som är obekväma eller krångliga att beräkna varför man bortser från dem. (Man grupperar dem som externalitet. Sedan bortser man från dem).

”Men hur ska vi göra istället då? Gå tillbaka till stenåldern?” kan man få som svar på ovanstående konstateranden.

”Nej” blir mitt svar. Vi måste hantera situationen vi befinner oss i, men utan att förblinda oss av fantasier eller förneka förluster. Vi bör ta in så mycket vi kan av verkligheten och förhålla oss till den, även om det vi ser är bekvämt eller utgör ett hot mot det paradigm vi växt upp i och är en del av.

För övrigt har de allra flesta av oss inte kompetens eller färdigheterna som krävs för att överleva som stenåldersmänniskor. (”stenåldern” borde dessutom heta ”träåldern”. De flesta av deras verktyg var gjorda av andra material än sten, men det är bara stenflisorna som bevarats så vi kan studera dem).

Jag ska också svara på några av påståendena i kommentaren från ”klimatförnekare”. Det är nämligen bland annat den sortens resonemang som gjort att vi hamnat i den här situationen som forskare kallat ”The Great Acceleration”, ”Antropocen” mm. Det går bra (?) för oss ett tag, men det kan, av fysikaliska, kemiska och biologiska skäl, inte fortsätta i tangentens riktning i evighet. Hur uppfinningsrika vi än är så är vi inte gudar. Naturlagarna är inte förhandlingsbara.

Jo du bäste klimatförnekare, det finns objektiva bevis för att vi har en pågående global uppvärmning. Och att den är orsakad av människan.

Men/och du har rätt i att vi kommer att anpassa oss. Vad du däremot förefaller inte inse är att det kommer att göra ont. När monsunregn, havsströmmar och vädermönster förändras så kommer marker att torka och översvämmas, skogar brinna, brunnar sina och grödor att förtvina. När växt-, djurarter och hela ekosystem slås ut så gör de det för evigt. När havsnivån stiger så kommer samhällen och hela nationer att tvingas överge såväl infrastruktur som mark. Inte överallt och samtidigt, men tillräckligt mycket för att många människor skall lida. Eller investeringar så går förlorade. Osynlig eller inte, ”anpassning” betyder ”förändra dig eller dö”. Förr eller senare kommer människan att bli varse, om än så för en kort stund, hur beroende hon är av naturen. Detta såväl som individ, som samhälle och civilisation.

När det inte finns vatten att dricka, ge till sina djur eller släcka bränder med, vad gör människan då? Migrerar. Flyttar på sig, bosätter sig någon annanstans. Eller försöker i alla fall, om det inte är ett hav, beg eller taggtråd i vägen. Då försöker vi ta oss förbi dem. Får jag inte köpa en biljett eller har resurserna, passet eller kontakterna som krävs så går jag en annan väg. Vi anpassar oss, eller hur?

Och samtidigt som detta sker så blomstrar någon annans ekonomi någon annanstans. (Det finns även scenarier som illustrerar globala kriser, dvs att det går åt pipsvängen för alla, samtidigt). Så länge som vi väljer att titta på framgångarna, och bortse från motgångar och kollapser (de bidrar ju för övrigt inte till tillväxt, BNP och andra väsentliga KPI:er och är därmed inte relevanta att väga in så hårt i huruvida det går bra eller inte för världen som helhet), så kan vi med gott samvete (well…) fortsätta på den inslagna vägen.

Anpassning händer hela tiden och har gjort så genom årmiljonerna, dvs även innan människan gjorde entré på planeten. Det tragiska är att vi fortätter allt längre ut på grenen, eller den allt tunnare isen, utan insikter om att det vore lite intelligentare att se världen som den verkligen ser ut istället för att lägga på vårat filter av ”det har ju gått bra hittills…”.

Klimatförändringarna vi har framför oss kommande decennier motsvarar övergången mellan istid och interglacial period (3 till 4 grader). Som om inte det räckte så går förändringarna femtio till hundra gånger så snabbt nu (typ hundra år) som när vi gick ur förra istiden (6000 år).

I vissa avseenden har det gått fantastiskt bra. Men vi har också byggt in en mängd latenta katastrofer. Ytterligare två-tre miljarder människor kommer att födas kommande decennier. De vill också ha mobiltelefoner, flygsemester, 3000 kcal mat per dag, stora hus, upplevelser och en bekväm pension. Hur löser vi det? Effektivare kylanläggningar och bättre bevattningssystem svarar du. Hur då och vad får det för konsekvenser frågar jag.

Om några decennier kan det vara så varmt och framför allt fuktigt kring ekvatorn att vår svettning inte förmår kyla oss tillräckligt. Eller djuren. Vad ska vi göra då? Bygga tak och ha kylanläggningar över allt (betesmark, åkermark, ekosystem…) där som vi behöver för att överleva?

Prisad vare marknaden och behovsdrivna innovationer! Kommer du ihåg skogsbränderna i somras? Då behövde vi vatten, regn hade varit fint. Men det var minsann ingen som uppfann det! Det brann och folk fick göra precis som du säger, man anpassade sig. Man nödslaktade djur, fällde skog och kunde inte skörda det man hade sått. Man förlorade pengar, material, resurser, liv. Anpassade sig. Men idén om att ”när behoven är stora så är det nån som uppfinner en lösning”, den lyste med sin frånvaro i skuggan av alla brandrök. Eller fick inte vatten på sin kvarn. Eller kunde inte gro, eller förvandlades till aska. Välj vilken metafor du vill.

Kalifornien har haft extrema bränder på riktigt. 760 000 hektar brann i höstas, det kostade 3,5 miljarder dollar och fler än hundra människor omkom. Året innan så dumpade orkanen Harvey en årsnederbörd över delar av Texas under loppet av ett par dagar. Det kostade 125 miljarder dollar. Varför kom inte Marknaden på ett smart sätt att hämta det enorma överskott av vatten som fanns i Texas och släcka bränder i Kalifornien? Man hade löst två problem och tjänat pengar samtidigt, hur svårt ska det vara?

Världen blir på många sätt bättre och bättre. Men helt i onödan lägger vi grunden för allt fler situationer med ödesdigra konsekvenser.

Idén eller berättelsen om att människans uppfinningsrikedom, marknadens kraft att allokera resurser och hybris när det gäller vår förmåga att ”förvalta” naturen gör att vi skapar problem som vi hade kunnat undvika.

Insikter om, och respekt för, det komplexa system som naturen utgör och som vi är en del av minskar lidande och skapar förutsättningar för ett hyfsat gott liv för oss människor. Om det nu är det vi är intresserade av.

Men en förutsättning är att man tar till sig av den kunskap som forskare inom såväl naturvetenskap som humaniora besitter, att man inte är naiv optimist. Samt att man övar på sin förmåga att se saker ur andra perspektiv än det rådande paradigmet, även om man själv är en integrerad del av det.

/Martin

Kallt i Sverige, Varmt i Sibirien

Både värme och kyla är relativa storheter. Någon grad varmare än i medeltal så här års i Halland och norra Jämtland (20 jan), men i större delen av övriga landet mellan 5 och 10 grader kallare.

Hur var det nu med global uppvärmning? Var är den?

Jo global uppvärmning är medeltalet av en massa väder, såväl över yta som tid. Just nu är det kallt här i Skandinavien. Och varmt på andra platser, tex i stora delar av Sibirien. Och Australien. Utifall att någon undrar så är de varma områdena större än de som är kalla.

Och så var det det här med snö och värme. Ju varmare det är, desto mer snö blir det. Ända tills det börjar regna. Och även här gäller det att ju varmare det blir, desto mer regn.

Temperaturen påverkar hur mycket vattenånga som luften kan hålla. Om det är 32 minusgrader, dvs jättemycket vinterattityd, och snöar så blir det inte mycket till snöfall, lite isnålar på sin höjd. Men om det är 2 minus och snöar, då kan det komma massor av snö. Helt enkelt för att en förutsättning för att luften skall kunna innehålla vattenånga är att den inte är så kall. Ju närmare nollan man är när det snöar, desto mer snö kan man förvänta sig.

Därtill, ju varmare det blir desto kraftigare blir det hydrologiska kretsloppet. Avdunstningen ökar på en del platser och snö och regn på andra.

Man måste lyfta blicken för att ta in helheten för att säga något om helheten. Det heter Global uppvärmning för att det är det. Varken sträng kyla (Sverige) eller mycket snö (Alperna) är en motsättning när det blir allt varmare.

/Martin

Bilden från ClimateReanalyzer visar temperaturavvikelser mot det för årstiden normala den 21 januari, 2019.

Berättelsen om Hen

Jag vill rekommendera Sveriges Radios dokumentär om pronomenet hen. Välgjort, pedagogiskt och en massa smarta människor, däribland min syster Karin Milles, som resonerar och rör sig framåt i samtalet.

Själv tycker jag att argumenten från 1966 låter tillräckliga, men sedan dess har det stötts och blötts. Det är också fascinerande, som syrran påpekade för mig alldeles nyss, att förändringsprocessen gynnats av att det finns lite kontroversiella och lite ”skavande” inslag i diskussionen. Det gör att det pratas om begreppet. Men det måste givetvis bottna i sakliga argument för att etablissemanget, typ myndigheter och institutioner, skall anamma det.

Förutom berättelsen och insikter kring själva begreppet Hen så finner jag själva processen mycket intressant. Det handlar om hur vi hanterar samhällsförändringar. Vem säger vad, återkopplingar, kultur, makt, fördomar mm.

Jag ser massor av paralleller till andra områden som klimat, energi, ekologiska livsmedel, skogar, fiske, antibiotika, antropocen, hållbarhet mm. I decennier har vi känt till vad som är rätt och vad som är fel. Det forskas, arrangeras konferensen, görs analyser, skrivs böcker, debatteras, skrivs avtal, skapas komplexa system… men ändå händer för lite och för långsamt.

Och/men nu när Hen har gått i mål så frågar jag mig vilka insikter och lärdomar man kan dra av hens resa på dessa, och eventuella andra, områden. Jag känner både hopp och förtvivlan.

Förtvivlan för att det uppenbarligen har varit så svårt att få acceptans för ett ord, en bokstav som ändå gör så mycket nytta.

Hopp för att processen visar att det går att förändra även de mest konservativa. Många förstår, men alla kämpar inte. Att förstå hur förändringsprocesser kan gå till skapar hopp till de som vill, men misströstar att, ta klivet och aktivt kämpa för en bättre värld.

Vad finns det för paralleller mellan hen och andra områden där samhället behöver ställa om?

/Martin

För 50 år sedan

Den 24 december 1968 (kl 16:40 UTC) togs denna bild, Earthrise, av Bill Anders ombord på Apollo 8 som cirkulerade runt månen.

Bilden lade grunden för miljörörelser och är ett viktigt dokument i förståelsen av hur vi kom att inse att vår planets biosfär inte skall tas för självklar.

En viktig händelse som initierade den enorma fokuseringen och ansträngningen att vara den den första nationen som satte sina fotavtryck på månen var JF Kennedys tal den 25 maj 1961. Något som inte bara gav oss stekpannor i teflon utan också riktigt meningsfulla saker som en medvetenhet om vilken skör planet vi befolkar. Och insikten om vad man kan åstadkomma med en tydlig berättelse och mätbara mål.

Originalet lyder:

”First, I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the moon and returning him safely to the Earth. 

No single space project in this period will be more impressive to mankind, or more important for the long-range exploration of space; and none will be so difficult or expensive to accomplish.”

Idag har vi något större att kämpa för än att komma först till månen. Att se till att vi och annat liv kan vara kvar här. På planeten Jorden. Det är meningsfullt på riktigt.

Min tolkning:

I believe that mankind should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of finding a way of living that will return safety to the Earth. 
No single earth project in this period will be more impressive to all species, or more important for the long-range exploration of life; and none will be so complex or meaningful to accomplish.

God jul och framför allt God fortsättning på Er.
/Martin

PS: Jorden går inte upp över månens horisont på samma sätt som månen går upp över jordens horisont. Detta eftersom månen alltid vänder samma sida mot Jorden. Begreppet Earthrise förutsätter att man rör sig relativt månen, vilket man också gjorde i sin omloppsbana runt månen. Men uttrycket skall nog ändå snarare ses som en metafor på det uppvaknande som bilden innebar. DS.

Polarfararna del 3, Klimat med Isak Stoddard

(Episode in Swedish) Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I detta avsnitt samtalar jag, Martin Hedberg, med Isak Stoddard, forskare vid CEMUS vid Uppsala Universitet om klimat och om att vända ut och in på jordskorpan samt insikten om att livet i mångt och mycket handlar om förlust. Vad är värt att rädda och vad kan vi släppa taget om? Om frontallobens betydelse för människans förmåga att tänka långsiktigt.

Klimatet är en existensiell fråga. Vi kommer också in på språkets betydelse för att kunna beskriva och tolka världen omkring oss. Vad innebär ”hållbar utveckling” egentligen? Är det en godispåse där man kan plocka det som passar sin verksamhet och på så sätt legitimera en kanske i grunden ohållbar verksamhet?

Klimatet som en moralisk storm där begreppet rättvisa kommer att bli alltmer centralt. Klimatförändringar orsakas främst av människor som är sist att känna av konsekvenserna, medan de som bidragit minst till skadorna är de som känner av konsekvenserna först och mest.

Kommer samhället att kollapsa? Vilka metaforer och berättelser skulle kunna hjälpa oss hantera situationen bättre?

Musik: Magnus Larsson.

Isak tipsar om Påvens skrift om klimat, miljö och ekologi Laudato Si.

Det första avsnittet handlade om pjäsen i sig, det andra om plaster. Det här är det avslutande avsnittet som alltså handlar om klimatfrågor.

 

Polarfararna del 2 Om plast

(Episode in Swedish) Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I detta avsnitt samtalar jag, Martin Hedberg, och Marika Haeggman (Albaeco) med Marie Löf, miljövetare och ekotoxikolog vid Stockholms Universitet om plaster. Hur kan det komma sig att man hittar plaster i Arktis? Hur lång tid tar det att för naturen att bryta ner plaster? Varifrån kommer plasterna och vad skall vi göra åt problemen?

Musik: Magnus Larsson.

Marie tipsar om SIN List där man kan kolla kemiska föreningar.

Det första avsnittet handlade om pjäsen i sig.

Nästa avsnitt handlar om klimat.

Podcastserien är ett samarbete mellan BeyondOneDegree och Albaeco vid Stockholms Universitet.

Hit men inte längre? Och att lära sig simma.

”Hit men inte längre!” sa vi och drog en linje i sanden. Men vattnet steg och linjen raderades ut.

Vi fällde ett träd och sade ”Inte över den här gränsen!” Men vattnet steg och stocken flöt iväg.

Vi byggde en mur av stenar och sa ”De här flyter inte” Men vattnet sipprade emellan stenarna.

Vi tätade med lera och sa ”Ha, nu kommer inget vatten in”. Då började det att regna och inget vatten kunde rinna ut.

Vi tror vi är så smarta. Och vi har god anledning, vi har lyckats med en mängd enormt stora bedrifter. Men vi misslyckas också. Stort.

Tiden är inte på vår sida. Vare sig före eller efter. Människan har samlat erfarenheter under 200.000 år, men minns men nöd och näppe de senaste 200, i vissa fall bara 20, åren och planerar ännu kortare in i framtiden. Planeten har roterat i drygt fyra miljarder år, liv har funnit i mer än två miljarder. Och vilket liv dessutom! En sådan mångfald av livsformer, betingelser och förutsättningar.

Nej, tiden är inte på vår sida. Några polletter har trillat ner, men vi fortsätter på i princip samma sätt som tidigare. Vi accelererar utför ett sluttande plan. Det var lite skrovligt och trögt i början, men snart blir det blankt och halt. Då kan vi titta tillbaka och försöka beräkna när vi borde gjort vad. Det kanske var för tio år sedan, nu eller nästa år som vi borde agerat stort. Det beror på om vi verkligen, dvs tillräckligt många tillsammans, är tillräckligt intresserade av att göra skillnad. Var finns nästa hållpunkt och hur stadig är den gropen eller grenen? Välj metafor.

Jorå, vi kommer att lära oss, men jag har svårt att se att det inte också kommer att göra ont. Det gör det redan idag. Orkanerna blir större och lever längre, nederbörden kraftigare, värmeböljan torrare, bränderna intensivare. Skogarna krymper och de vilda djuren blir färre. Glaciärerna smälter och kalvar. Och haven stiger.

Vi tittar på och försöker förstå. Vi äger varken naturen eller processerna som förändrar den. Vi kommer aldrig att vinna mot naturen. Hela idén med att bemästra och kontrollera är befängd. Det gör ont, men vi kommer att lära oss att simma. Med naturen. Det är det enda som fungerar.

/Martin

Expandera inte verksamhet som förutsätter omfattande resor

Idag har jag varit i Isaberg i Småland och talat på konferensen ”Forum för Naturturismföretagare”. Den var fulltecknad och samlade 130 personer, från Lappland till Skåne. Representerade var (är) såväl myndigheter som stora och små företag.

Konferensen pågår i dagarna två, 14-15 november. Dagens programpunkter var bland annat:
”Från vinterdestination till året runt destination.” (Louise Söderlund, VD Isaberg)
”Hur vi bytte strategisk inriktning mot outdoorupplevelser från att tidigare ”bara” varit bra semesterlogi.” (Torbjörn Backlund, Ramsvik Stugby)
– Och så pratade jag på temat ”Förändringar av klimat, ekosystem, tjänster och energiresurser är några av vår tids stora globala frågor. Efter värmeböljan i Sverige 2018 är frågan ännu mer aktuell.”

(Presentationerna filmades så jag bör kunna länka in min presentation om ett par dagar eller när den nu blir klar.)

Hur som helst så förklarade jag bland annat hur vi människor är besatta av iden att förvalta resurser, hur vi formar vår värld genom att skapa berättelser, hur klimatsystemet hänger ihop, såväl med förhistoriska klimatförändringar som nuvarande och hur vi påverkar allt liv på planeten, Vostok, Milankovitchcykler, extremväder, sommarens bränder, värmeböljor, orkaner, översvämningar och blockeringar, klimatscenarier, glaciärer och havsnivån, migration, tipping elements, vad som får oss människor att anstränga oss (känslor snarare än fakta), negativa emissioner, månlandningen, solceller, biokol, flyg- och tågresor. Bland annat.

Nu sitter jag på tåget mot Stockholm så jag vet inte vad de resonerade om kring middagen, men en hint fick jag i slutet av mitt föredrag i form av surret kring en specifik fråga. Man arbetar engagerat på den egna verksamhetens klimatpåverkan. Men hur skall man tänka med den påverkan som gästerna har, tex med sina resor?

Flera av arrangörerna ser stor potential i att expandera utomlands, dvs att locka hit folk från tex Asien för att de skall få uppleva fantastiska naturupplevelser i den svenska naturen. Folk från världens alla hörn skall alltså resa, låt oss anta att det blir med flyg, till Sverige för att paddla, cykla, åka skidor, bada bastu, klättra, vandra, segla osv.

Jag förstår dem. Sverige är fantastiskt. Och exotiskt, i synnerhet om man bor långt härifrån. Men hur smart är det att bygga en verksamhet på att folk skall använda stora resurser för att resa hit och uppleva orörd (nåja) natur? Det är ungefär lika tokigt som att vi längtar bort från detta och spenderar både tid, pengar och naturresurser på att resa till andra sidan jorden för att… (fyll i själv).

Nej, på något sätt så måste det vara vettigare att se till att vi kan finna glädje i omgivningen i närheten av där vi redan är. Att företag som arbetar med naturupplevelser kan göra det utan att erodera vare sig naturen i Sverige eller på andra orter. (Det är tex etablerad kunskap att flygresor skapar utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till såväl klimatförändringar som försurning av haven). Vi vill gärna kunna resa, men vi kanske inte måste göra det så ofta. Och när vi väl gör det så skall vi resa på ett sätt som inte tär på naturen och det system som vi, och allt annat liv, är totalt beroende av.

Och vi skall då givetvis inte heller bygga vår egen välfärd på att andra människor, direkt eller indirekt, skall behöva skapa utsläpp av växthusgaser, partiklar eller erodera resiliens i ekosystem eller samhällen för att komma hit och uppleva naturen. Gärna naturupplevelser. Det behöves det mer av såväl för att laga trasiga själar som för att få oss att värdesätta världen vi lever i och av. Men upplevelserna skall givetvis inte sabba den fantastiska naturen. Det är en av hörnstenarna för (förhoppningsvis) alla som arbetar med Naturturism.

Nåväl. Jag kände mig lite som en party pooper när jag bad åhörarna att inte expandera sin verksamhet på ett sätt som gör dem beroende av att folk, gästerna, gör ohållbara saker som tex långa resor. Ska vi alltså avstå från att maximera potentialen och avkastningen från vår verksamhet? Ja, om man ser att den leder till ohållbarhet. Hursomhelst så hade jag publiken med mig och blev inbjuden att fortsätta prata omställning i senare sammanhang.

När jag gick hörde jag hur en företagare funderade i termer av att bli den första som ställer krav på hur dennes gäster lever även utanför sin anläggning och/eller hjälper gästerna att minska sina ekologiska och klimatrelaterade avtryck. Jag tror att det finns ett stort värde i det, såväl för världen och hans verksamhet.

/Martin

PS. Jag känner mig tillfreds när jag ser att saker slår rot. DS,

Kritik av min kritik och pudel i roll

I mitt förra bloginlägg tog jag i från fotknölarna och skällde på SVT Nyheters inlag där man resonerade om hur man kunde resa ”klimatsmart” med flyget. Detta genom förslag på tips som i jämförelse är som att sätta plåster på benbrott.

Jag har fått support, men också kritik. Och jag tar till mig av dem bägge. Kritiken (och supporten) handlar om att jag använt en svordom och adjektiv som ”infantilt” (barnsligt) och ”patetiskt” (löjeväckande) när jag beskrivit inslaget. Samt att jag uttryckt att jag skäms för att ha arbetat på SVT.

Det senare är inte korrekt. Jag är tvärtom stolt över att ha arbetat på SVT. Det är också därför som jag blir precis så upprörd som jag blev när jag såg inslaget.

Men allt som kan liknas vid personliga omdömen av medarbetare ber jag om ursäkt för. Det var inte det jag åsyftade när jag namngav de som medverkade i inslaget. Namngivandet var för att kunna referera till vad som sades. Min kritik, och det artikeln handlar om, är vad som sades, orden och retoriken i just det inslaget.

Jag lägger mig på rygg för detta. Men för att komma till kärnan så roterar jag att halvt varv till. Åtgärderna som presenteras för att resa ”klimatsmart” eller ”miljövänligt” var barnsliga och löjeväckande. Samhället måste vakna ur sin törnrosasömn och inse vilka konsekvenser våra handlingar får.

En enskild människans bidrag är försumbart i det stora hela -om man inte har stort inflytande över många människors agerande, policy eller teknikutveckling. Och att då säga ”fortsätt flyg, men ta inte med så mycket kläder” är fel av flera anledningar.

  • Dels för att det inte i princip inte gör någon mätbar skillnad på utsläppet från flygresan.
  • Dels för att det invaggar folk i en falsk illusion av att de har gjort vad som krävs för att agera i linje med vad tex FN:s klimatpanel eller forskarvärlden säger behövs, ”vi gjorde vad vi kunde, vi har tagit personligt ansvar”.
  • Dels att man indirekt säger att samhället troligen kommer att fungera på ungefär samma sätt i en framtida värld och att de ekosystemtjänster som våra samhällen är beroende av och där planetära strålningsbalansen är i balans också kommer att göra det.

Men många små bidra tillsammans då? Tillsammans gör vi givetvis stor skillnad på totalen. Men då måste man ju också beakta totalen av det som inte förändrades. Om var och en minskar sina utsläpp med 0,1 promille, så blir det tillsammans…. 0,1 promille. (Om det nu inte är så att en enskild person skall tillgodoräkna sig summan av alla andras skillnader. Men då kan ju inte de andra tillgodoräkna något alls).

Sett ur ett systemperspektiv så innebär detta inte någon förändring av systemet. Att packa lite mindre kläder på flygresan ger inte någon ränta-på-ränta effekt (exponentiell tillväxt), det ändrar inte några återkopplingar, reservoarer eller incitament. Det som i sammanhanget skulle kunna göra skillnad är att resa på ett annat sätt, t ex att avstå från att flyga. Men där har man beröringsskräck. Inte ens att ”klimatkompensera” flygresan fanns med på listan.

Man säger att klimat och miljö är viktigt och att man ska ta ansvar. Men man agerar inte i linje med det, och vill ändå säga att man är ”klimatsmart” och ”miljövänlig”. Det är därför jag är upprörd. Tipsen man kommer med i inslagen är bra, framför allt ur ett individuellt perspektiv. Men de är otillräckliga för att lösa problemen man adresserar.

Man behöver inte ens avstå från att flyga resten av livet, man kan börja med att halvera mängden flygningar. För om det är ”klimatsmart” att banta sin packning med säg 5 kilo, då motsvarar ju min personliga vikt (75 kg) hela 15 stycken ”SVT-klimatsmarta resor” (egentligen ännu mer eftersom jag givetvis inte behöver skicka med någon packning alls på det flyget). Tänk vad stor nytta man kan göra genom att avstå en enda flygresa! Dessutom så sänder man en signal till marknadens osynliga hand att den behöver utveckla andra sätt för oss människor att uppleva vår omvärld.

Ett tv-inslags anslag är givetvis inte detsamma som en hel organisation. Det finns massor av kompetens på SVT som inte har en förenklad syn på en av vår tids allra största frågor, klimatförändringar och samhällets anpassning till verkligheten.

Pudelns kärna: Jag ber om ursäkt för mitt språkbruk, men vidhåller att förslagen i inslaget, om ambitionen var att resa klimatsmart eller miljövänligt, var undermåliga. Jag kunde gott ha uttryckt mig mer ekvilibristiskt.

/Martin

Patetiskt inslag på SVT om att resa miljövänligt

Väx upp SVT! Det är svårt att ha överseende med det inslag som SVT Morgon presterade igår morse angående att ”resa klimatsmart”, eller som url:en säger ”resa miljövänligt”. Inget av förslagen som presenteras är i närheten av att göra någon som helst skillnad.

Men det kanske är det som är syftet? Vi ska kunna göra som vanligt, men bara slippa ha dåligt samvete. Det börjar med att man retoriskt konstaterar att: ”Ofta är vi klimatsmarta hemma, men hur skall man göra när man är ute och flyger?”. Först kan vi eliminera idén om att vi lever klimatsmart hemma. Det finns några som är det, och inom vissa områden sker en bra utveckling, men på det hela taget så är lever vi fortfarande över våra tillgångar. Och det vill inte säga lite det i ett land med så fantastiska förutsättningar som Sverige.

Och när det gäller utlandsvistelsen så är det inte att man ber om en doggybag på restaurangen eller betalar några kronor för plastpåsen i mataffären som gör resan miljövänlig.

Jag ska gå händelserna i förväg och avslöjar redan här att det är själva flygresan som är problemet.

Men nej, den elefanten ser man inte. De vilseledande tipsen kommer rappt och är lika insiktsfulla som när barnet håller för ögonen och tror att hen inte syns:

Du ska flyga så rakt som möjligt”, ”…Gröna landningar”, och ”men framför att så är det så att tungt innebär mycket utsläpp, så många bolag har mindre vatten i handfaten, man har tagit bort dagstidningarna och man har manualer på plattor… och man borde ta bort taxfree för det väger ju också rätt så mycket.

Det är så dumt så jag saknar ord! Vakna, det går inte att göra flygresan ”klimatsmart” genom att ”inte ta med sig onödig packning”.

Det är som att säga att man kan dricka en flaska vodka utan att bli full genom att blåsa på spriten i glaset (jodå, lite alkohol avdunstar innan du sveper drickat).

SVT:s programledare Ted Wigren och Karin Magnusson spelar med i låtsasleken. Karin frågar: ”Hélène, du har ju kommit med fantastiskt bra tips här, men hur långt räcker det för att kompensera för en resa till Thailand?”. ”Nej, det gör det ju inte”, svarar Hélène, ”men det kanske är därför som man skall titta på att göra en lång resa istället för många små”.

Ted gör i de sista sekunderna av inslaget ett försök med att fråga om man skall kompensera resan genom att betala extra… (För att flygbolaget eller någon annan skall kompensera* resan på något annat sätt får jag anta att han menar. Detta kan ske t ex genom att köpa upp utsläppsrätter, plantera träd, bidra till produktion av förnybar energi, nedgrävning av biokol… mm). Men nej, det vill inte Hélène säga att man ska, det är något du får bestämma själv. Det är ingen idé att komma med pekpinnar uppifrån.

Vi tar det en gång till: Väx upp, läs på och sluta berätta fördummande sagor! Hur resonerade den som var redaktör och övriga inblandade kring idén till det här inslaget? Vad kommer i morgon, Hur man lindrar lungcancer genom att dricka morotsjuice och tänka positivt? Om ni inte kan se elefanten i rummet, trots att forskarvärlden riktar massiva strålkastare mot den, så gör inslag om harmlösa saker istället för att låtsas att elefanten är en mygga.

/Martin

* PS. Vilken verkan, eller huruvida alls, så kallad klimatkompensation fungerar är en väsentlig fråga som jag har anledning att återkomma till i en senare artikel. Denna artikel låter jag stanna vid min ilska över löjeväckande och vilseledande råd från SVT om hur man kan hantera miljöpåverkan från flygresor. DS