Hit men inte längre? Och att lära sig simma.

Hit men inte längre? Och att lära sig simma.

”Hit men inte längre!” sa vi och drog en linje i sanden. Men vattnet steg och linjen raderades ut.

Vi fällde ett träd och sade ”Inte över den här gränsen!” Men vattnet steg och stocken flöt iväg.

Vi byggde en mur av stenar och sa ”De här flyter inte” Men vattnet sipprade emellan stenarna.

Vi tätade med lera och sa ”Ha, nu kommer inget vatten in”. Då började det att regna och inget vatten kunde rinna ut.

Vi tror vi är så smarta. Och vi har god anledning, vi har lyckats med en mängd enormt stora bedrifter. Men vi misslyckas också. Stort.

Tiden är inte på vår sida. Vare sig före eller efter. Människan har samlat erfarenheter under 200.000 år, men minns men nöd och näppe de senaste 200, i vissa fall bara 20, åren och planerar ännu kortare in i framtiden. Planeten har roterat i drygt fyra miljarder år, liv har funnit i mer än två miljarder. Och vilket liv dessutom! En sådan mångfald av livsformer, betingelser och förutsättningar.

Nej, tiden är inte på vår sida. Några polletter har trillat ner, men vi fortsätter på i princip samma sätt som tidigare. Vi accelererar utför ett sluttande plan. Det var lite skrovligt och trögt i början, men snart blir det blankt och halt. Då kan vi titta tillbaka och försöka beräkna när vi borde gjort vad. Det kanske var för tio år sedan, nu eller nästa år som vi borde agerat stort. Det beror på om vi verkligen, dvs tillräckligt många tillsammans, är tillräckligt intresserade av att göra skillnad. Var finns nästa hållpunkt och hur stadig är den gropen eller grenen? Välj metafor.

Jorå, vi kommer att lära oss, men jag har svårt att se att det inte också kommer att göra ont. Det gör det redan idag. Orkanerna blir större och lever längre, nederbörden kraftigare, värmeböljan torrare, bränderna intensivare. Skogarna krymper och de vilda djuren blir färre. Glaciärerna smälter och kalvar. Och haven stiger.

Vi tittar på och försöker förstå. Vi äger varken naturen eller processerna som förändrar den. Vi kommer aldrig att vinna mot naturen. Hela idén med att bemästra och kontrollera är befängd. Det gör ont, men vi kommer att lära oss att simma. Med naturen. Det är det enda som fungerar.

/Martin

Detta inlägg har 6 kommentarer

  1. Bra skildrat. Vår belägenhet. Ska dela med några som jag träffade på en fest ikväll. Som tror jag påverkas. Själv ska jag försöka göra skillnad lokalt.

  2. Björn Wiman, kulturchef på DN har under en lång tid, varje lördag publicerat en krönika om klimatförändringar. Idag handlar krönikan om de fasanfulla bränderna i Kalifornien.
    Han inleder krönikan med ett citat ur ”Vredens druvor” av John Steinbeck, en svår tid för mänskligheten.

    Vi lever i den mest upplysta värld som någonsin existerat i historien och kunskap har aldrig varit så lätt att tillgodogöra sig som den är idag. Ändå, den pågående artutrotningen som sker i klimatförändringarnas spår väcker inga större protester annat än bland läskunniga och redan upplysta personer. Den biologiska mångfalden anses vara människans viktigaste resurs, naturen är komplicerad men vikten av ekosystemens bevarande kan varje människa som är läskunnig tillgodogöra sig. Naturen har en buffrande effekt, den reparerar och återställer och strävar efter balans men inte i all oändlighet. När ett ekosystem når sin ”tipping Point” övergår det till något annat och går inte längre att reparera. Något som för alltid är borta, hur ödesmättad är inte den tanken.
    En klimatförnekares ihärdiga motstånd mot kunskapen om pågående klimatförändringar är obegriplig, de vetenskapliga slutsatserna är otvetydiga men istället ges diverse åsikter samma status som vetenskap. Att acceptera och sätta sin tilltro till vetenskapen gör väl de flesta när de besöker en läkare, även en klimatskeptiker skulle jag tro. Men verklig kunskap kan aldrig fungera så att vi respekterar den när den är samstämmig med våra värderingar men förkastar den när den inte passar in i vår världsbild.

    Björn Wiman avslutar dagens krönika med orden;

    ”Nu som då handlar det inte om att förlora hoppet, utan istället gripas av vrede mot dem som vill ta hoppet ifrån oss”

    1. På tal om den torka som inspirerade till just Vredens Druvor eller?
      Eller den topp i skogsbränder som inträffade kring den tiden.
      Eller till den begränsning av skogsavverkning som den fläckiga ugglan orsakade i NW USA.

      Bra att Martin redan påpekat vårt korta minne.
      Men det finns böcker som kan förflytta oss bakåt i tiden.” Svälten” som handlar om den svältperiod som våra förfäder, min farfar föddes då, 1867-1868.
      Ena året var utan sommar i norra Sverige, andra sommar utan regn i södra Sverige. Jag gissar att Martin känner till dessa år?
      De går inte att förneka!
      Då var överdödligheten stor och svälten svår, både i norr och söder.
      Numera har vi transportmöjligheter och kan lindra nöd på ett helt annat sätt.

  3. Jo, det är just poängen. Enstaka år, lokala företeelser kan man förneka om det är just isolerade väderhändelser. Det är i sin ordning och ligger inom normalfördelningskurvan. Men om dessa väderhändelser uppreparar sig, sker globalt och påverkar trender över lång tid och därmed ändrar normalfördelningen då snackar vi storskaliga förändringar av klimatet. Och det är vad vi ser nu.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny
%d bloggare gillar detta: