Archive - maj 2018

Vad har hänt med Lagom?

Den euforiska glädjen över det ”fantastiska” maj-vädret är på väg att förbytas i allt fler grubblerier. Ska det verkligen vara så här? Okay för högsommarväder någon eller ett par dagar i maj. Men i princip hela maj?

Varför är det så här och har det något med klimatet att göra?

Svar:
– Högtryck
– Ja

Att det är så varmt hänger samman med ett långvarigt högtryck som lägrat sig över Skandinavien. Det är väl inget konstigt? Jo, lite. Och att det ligger kvar så länge. (Återkommer till det längre ner i artikeln.) Det har i och för sig regnat på ett par platser, men överlag har det varit torrt. Och mycket varmt.

Hittills denna månad har det varit mellan drygt 3 och 6 grader varmare än normalt. Enskilda dagar, tex igår, har det varit 10 grader varmare än normalt.

Januari 2018 (och december 2017) var mild och nederbördsrik.
Februari och mars tvärkalla.
April någorlunda normal.
Maj torr och mycket varm.

I genomsnitt har det kommit ganska normalt med nederbörd, men eftersom snön smälte så fort så har det mesta runnit ut i sjöar och hav. Och temperaturen, trots att det var några kalla dygn i februari-mars, blev över de normala.

Syrenen håller redan på att blomma ut i Östra Svealand. En månad tidigare än den brukar. Både för att det är varmt och för att det är torrt.

Klimatet då? Jo det som har hänt är att vi, till följd av den förhöjda halten växthusgaser (främst koldioxid och metan) har värmt planeten med i snitt drygt en grad. Den graden fördelar sig inte jämt över alla platser eller tidpunkter utan det svänger. Men i genomsnitt är det 1°C varmare nu än på 1970-talet. Globalt.

Det kanske inte låter mycket, men sätt det i relation till att det under en istid (då det ligger två km fruset vatten över Sverige) är typ 4°C kallare. Globalt. Vi har alltså hittills gjort en kvarts istid, men åt andra hållet.

Parisavtalet, att begränsa uppvärmningen till max 2°C, är ingen söndagspromenad. Det är en halv istid, men åt andra hållet. Fast det vi håller på med landar inte i Paris. -Business as Usual innebär typ 4°C högre medeltemperatur. Har man riktigt bra fantasi kanske man kan föreställa sig vad det innebär.

Nåväl, vad har det svenska majvädret med detta att göra?

-Allt! Och just nu skall vi vara tacksamma att det bara är maj. Om detta fortsätter in i juni och juli, dvs att temperaturerna ligger i snitt fem grader över det normala, så är det kris. Jordbruket går på knäna, dricksvattnet ransoneras och vi tampas med omfattande skogsbränder.

Det här är en försmak av vad hur klimatet förändras och vad som kommer att ske.

2003 var det en enorm värmebölja i södra Europa. 30.000 människor omkom, främst i Frankrike. Det var missväxt och omfattande skogsbränder. Alla tillgängliga luftkonditioneringar man hade kördes på högvarv, men man blev tvungna att stänga ner kärnkraftverk. Kylvattnet var inte kallt nog. Förutom de uppenbara problemen så fick man alltså också brist på energi.

2010 var det en värmebölja till. Då var det Ryssland som drabbades och man gick från att vara spannmålsexportör till att importera livsmedel. Man hade omfattande skogsbränder och många tusen människor omkom till följd av extremvärmen. Hälsoläget förvärrades av röken från de omfattande skogsbränderna.

Det var det som fem grader varmare än normalt ställde till med när det inträffade under juni, juli och augusti i Frankrike respektive Ryssland. Nu är det ännu bara maj och vi upplever juli-väder. I Sverige. Samma situation i juli och vi får hitta på en ny definition av högsommarvärme.

I och med att det i medeltal blivit varmare så har vi ändrat på sannolikheterna för att det skall bli värmeböljor. Eller rättare sagt: Eftersom vi har ändrat på sannolikheterna för att det skall vara varmt så har det även i medeltal blivit varmare.

Sannolikheten att det skall vara extremt varmt är idag ungefär 100 gånger så vanligt som på 60-talet.

Sannolikheten för extrem värme sommartid har förändrats dramatiskt på ett par decennier. Källa: NASA. Länk till artikel i PNAS (pdf, öppnas i nytt fönster).

Värmen har också fått isarna i Arktis att smälta. Det påverkar i sin tur jetvindarna eftersom temperaturkontrasten mellan polarområdet och mellanbreddgraderna (typ södra Europa). Och mycket tyder på att det i sin tur leder till låsningar, blockeringar, av lågtryck och högtryck.

Högtryck, och lågtryck för den delen också, ligger kvar längre nuförtiden än för bara några decennier sedan. ”High-amplitude quasi-stationary atmospheric Rossby waves”. Samtidigt som Ryssland hade sin långvariga värmebölja så regnade det oavbrutet i Pakistan och 14 miljoner människor blev hemlösa.

Så njut av värmen, men fundera också på hur vi skall anpassa oss till klimatet som blir allt varmare. För med värmen kommer också kraftigare orkaner, intensivare nederbörd och risker för storskaliga förändringar, typ förändringar av monsunregn, havsnivåhöjningar, förändringar av havsströmmar, växtzoner och kraftiga hagelskurar mm.

Och med detta kommer anpassning, dvs att vi fogar oss. Naturen kommer alltid att ha sista ordet. Som om inte det räcker, de riktigt stora riskerna kommer inte från väderextremer. De kommer från hur vi människor beter oss när vi anpassar oss. Risker för konflikter som uppstår i kölvattnet av missväxt, bränder, översvämningar, jordskred, brist på vatten, livsmedel och naturtillgångar mm. Folkförflyttningar, protektionism, geopolitiska förändringar. Kort och gott krig och konflikter. Vi har byggt verktyg för sånt också.

Men ibland är vädret bara bra. Och allt väder är påverkat av klimatförändringarna, inte bara översvämningar och värmeböljor. Man får ta det onda med det goda. Och det goda med det onda. Välkommen till den nya världen. Sommarvädret kanske kommer att präglas av regn? Låt oss i alla fall hoppas att högtrycket som skapar majvädret inte håller i sig.

Det svenska Lagom, ett offer för klimatförändringar.

/Martin

PS. Mycket tyder på att Golfströmmen faktiskt håller på att stanna av. DS.

Whanganui, en flod med rättigheter

Du kanske tänker att det låter konstigt, det är väl bara människor som kan ha rättigheter? En skog, flod eller vilda djur kommer ju knappast att klöva in i rättssalen och stämma i bäcken. Hur skall man representera Naturen?

Men det är inte konstigare än att företag, tex en fondförvaltare, har rättigheter. Och företag har både skyldigheter och rättigheter. Och representeras av ägare, styrelse, anställda och konsulter. Det är inte så mycket begränsningar på vår kreativitet när vi väl lärt oss koden.

En flod är bra mycket mer konkret än ett fondförvaltare. Och långsiktig. Och har ett längre trackrecord. Och är till nytta för fler.

Många av dessa frågor drivs av ursprungsbefolkning som upplever hur de trängts undan. Men det handlar inte om att ”återlämna” (även om det också kanske vore på sin plats).

Den allmänt spridda synen, paradigmet, är att naturen är en resurs som finns till för att tillfredsställa våra behov. Det är ett paradigm som format oss till den milda grad att det är svårt att se skogen för alla träden som bara väntar på att ”förvaltas”. Samma sak med fiskarna i havet, våtmarkerna, kolet, koraller, vatten, mineraler, ytor, fibrer… Allt ligger där som på ett ett stort smörgåsbord och bara väntar på att vi skall hugga in.

Inslaget från Sveriges Radio som ligger länkat längre ner handlar det om Whanganuifloden på Nya Zeeland som var den första floden i världen som fick egna rättigheter. Och det är inte bara där. I april beslöt högsta domstolen i Colombia att dess del av Amazonasskogen ska ges juridiska rättigheter. Varför gör man så här? Eller rättare sagt varför har det inte hänt tidigare?

Det handlar alltså inte om att lämna tillbaka naturen som ägodel till ursprungsbefolkningen eller att avsäga sig möjligheterna att nyttja naturen. Nej snarare om att lyfta naturen och erkänna den i det nuvarande systemet. Samt att modifiera västvärldens nuvarande system för att passa in i system som Naturen utgör (Och som vi människor btw är fett beroende av att det fungerar på ett harmoniskt sätt).

Det är intressant hur man har lyckats vävas samman ursprungsbefolkningens traditioner med den västerländska juridiken. Ett paradigmskifte som är på väg. Ganska djupt och fundamentalt om man tittar på Donella Meadows lista ”Levereage points, places to intervene in a system” (Länk här till artikel där jag listade dem).

Och man behöver inte åka till andra sidan jorden för att prata om naturens rättigheter. Även här hemma i Sverige drivs liknande frågor, tex av organisationen Naturens Rättigheter.

Lyssna på Vetenskapsradions inslag om Whanganuifloden på Nya Zeeland som sedan ett år tillbaka har juridiska rättigheter.

/Martin

PS. Läs också artikeln som jag skrev för ett par veckor sedan och lyssna till Mari Margil, Amerikans jurist som engagerat sig i samma frågeställningar. DS.

Kaj Mickos om innovationer och reaktion till förstapris

Jag sitter just nu på tåget från Malmö och Mission Innovation 3, på väg hem norrut. Tåget kom iväg lite sent och har både stått still och kört sakta bakom lokaltåg. Men nu rullar det på bra.

Jag vill dela den glädje som innovatören och professorn Kaj Mickos och hans fru Ingrid kände strax efter det förkunnats att deras företag Altered vunnit första pris i Världsnaturfondens miljötävling Climate Solver 2018 och Nordic Cleantech Open 2018.

Kaj berättade att de trodde att de som bäst skulle bli trea. Och när de varken blev det eller tvåa så tänkte de att de måste kommit på fjärde plats eller sämre. Så Kaj tog upp sin mobiltelefon för att filma vinnaren. När han hörde sitt eget namn och bolag så tappade han telefonen på golvet av överraskning!

Tidigare under dagen frågade jag Kaj om vad en innovation är. Kaj’s egna (självklart) svar är ”En överraskande nyhet som når marknaden” och dessutom är patenterbar. ”Uppfinning” är steget innan, en produkt eller tjänst, men som man ännu inte vet om någon kommer att efterfråga. Vi kommer då också in på skillnaderna mellan uppfinnare, innovatör och entreprenör.

Det har varit tre intensiva, stimulerande och roliga dagar på MI-3. Och utöver själva projektet så är det trevligt att arbeta med Kaj som alltså ingick i det team som arrangerade Innovation Race (se förra bloggartikeln). Jag hade honom som lärare på en kurs i entreprenörskap år kring år 2000. Han är fortfarande lika nyfiken och positiv.

/Martin

Innovation race på MI-3

I dagarna tre är jag i Malmö och deltar på Mission Innovation 3 (MI-3) och Clean Energy Ministerial 9 (CEM9).

Det handlar om att på ett strukturerat sätt, genom organiserat kaos, arbeta för att ställa om till hållbara energisystem.

Det är inte det enklaste. Men med erfarenhet och tydlig ledning från Innovation Plant så kan i alla fall ett av projekten ledas framåt i den allt mer dysfunktionella värld vi lever i. Och av.

Patrik Lindström, Olof Hansson och Kaj Mickos.

Innovation Plant är ett gäng processledare som driver innovativa processer. Nestor är innovatören och entreprenören professor Kaj Mickos. Han har en lång erfarenhet av innovationer, dvs att ta fram en produkt eller tjänst hela vägen till marknaden. Något som han nu har nytta av när han hjälper andra företag, myndigheter och individer att produktutveckla från idé till marknad.

Se Olof Hansson strax efter att klockan börjat räkna ner.

Jag sitter med i Back office tillsammans med en handfull andra som var och en har bred kompetens och kontaktnät för att snabbt kunna svara på konkreta frågor från de två teamen som arbetar med att ta fram lösningar och processer på konkreta problem.

Klockan har startat och på 30 timmar (vilket inkluderar eventuell vila) skall de två grupperna presentera sina resultat. I vanliga fall brukar Innovation Plant arbeta med 72 timmars ledtid, men praktiska omständigheter, snarare än uppgiftens komplexitet, gjorde att det nu blev knappt hälften så lång tid.

/Martin

På väg till Mission Innovation

Jag ser fram emot att deltaga i årets Third Mission Innovation Ministerial MI-3, i Malmö. Mission Innovation är en sammanslutning av 22 länder samt EU som har som mål att skapa grund och genomförande för innovationer som kan hantera klimatproblem, främst inom energisektorn.

Man har definierat syftet som:

Innovation Challenges are global calls to action aimed at accelerating research, development and demonstration (RD&D) in technology areas where Mission Innovation members believe increased international attention would make a significant impact in our shared fight against climate change. The Innovation Challenges cover the entire spectrum of RD&D; from early stage research needs assessments to technology demonstration projects.

Och grupperat frågorna kring sju utmaningar:

  1. Smart Grids Innovation Challenge – to enable future grids that are powered by affordable, reliable, decentralised renewable electricity systems.
  2. Off-Grid Access to Electricity Innovation Challenge – to develop systems that enable off-grid households and communities to access affordable and reliable renewable electricity.
  3. Carbon Capture Innovation Challenge – to enable near-zero CO2 emissions from power plants and carbon intensive industries.
  4. Sustainable Biofuels Innovation Challenge – to develop ways to produce, at scale, widely affordable, advanced biofuels for transportation and industrial applications.
  5. Converting Sunlight Innovation Challenge – to discover affordable ways to convert sunlight into storable solar fuels.
  6. Clean Energy Materials Innovation Challenge – to accelerate the exploration, discovery, and use of new high-performance, low-cost clean energy materials.
  7. Affordable Heating and Cooling of Buildings Innovation Challenge – to make low-carbon heating and cooling affordable for everyone.

Jag kommer att arbeta med Innovation Plant som leder innovationsprocesser kring ett par specifika problemformuleringar som jag är med och definierar.

Sätter mig strax på tåget mot Malmö och ser fram emot den resan också. Tåg är en fantastisk lösning på transportproblem, men tillför också dimensionen av kontemplation, frihet och förutsägbarhet.

/Martin

Google hittar alla cyklar

Började bygga ihop den gamla mountainbike som jag rev ner i smådelar förra sommaren. Det är en Bridgestone MB-1 från 90-talet. State of the art på den tiden, men tidens tand hade satt sina spår.

Jag skickade ramen på omlackering, men hann inte montera ihop den innan det blev höst. Så nu när sommaren är alldeles för tidig och det var helg så tänkte jag att det var dags. Ramen är som ny, men alla övriga delar är fortfarande såväl slitna som i behov av uppfräschning.

Och så var det det där med hur sakerna sitter ihop. Jag har givetvis varit någorlunda organiserad och tex dragit ett buntband kring de delar som hör ihop. Men jag fick ändå lite huvudbry.

 

Jag nämnde det för kompisen Erik som undrade om jag inte hade dokumenterat det när jag monterade isär cykeln. Jo, givetvis, men var ligger de bilderna? Jag vet inte vilket datum det var och jag har inte taggat bilderna. Och nu är vi ett par tusen bilder senare…

”Fråga Google” svarade Erik. På skämt. Och jag gjorde det. Jag öppnade Google Foto på min mobiltelefon, dvs mitt eget fotoalbum, och skrev in ”cykel” i sökfältet.

På någon sekund, om ens det, fick jag alla bilder med cyklar på från mitt fotoarkiv. En fantastisk kompetens bildigenkänning/tolkning som med skrämmande precision sorterade fram bilder där det fanns cyklar eller detaljer av cyklar.

Fascinerande och skrämmande.

Jag fick dock ihop styrlagret genom vanligt eget tänk och resonemang, utan hjälp av Google bildsökning eller mina demonteringsbilder. Det kändes bättre.

/Martin

Kan exponentiell tillväxt rädda oss från exponentiell tillväxt?

Det låter som att lyfta sig själv i håret. Många talar sig varma för hur teknisk utveckling och i synnerhet den exponentiella tillväxten inom digital systemutveckling kommer att rädda oss från exponentiella miljöproblem. Men tänk om vi inte löser rätt problem? Eller om det exponentiell skapar nya problem? Eller, absurda tanke (?), om det är det exponentiella i sig som är problemet?

Daniel Pargman förklarar förtjänstfullt i en bloggartikel”The point is that the fact that we have been able to solve some problems that looked really hard is in no way a guarantee that we will solve all problems.”.

Bara för att problemen växer exponentiellt så räcker det inte med att lösningar (i obestämd form) också växer exponentiellt. Matematiskt måste lösningarna växa snabbare än problemen. Och de måste lösa PROBLEMEN, inte vilka problem som helst.

Programvara för att göra direktöversättningar av talat språk är tex en ”lösning” som blivit möjlig till följd av kraftfull beräkningskapacitet och bra programvara. Men den lösningen gör ju ingen nytta för att minska försurningen av haven, metangasutsläpp, förlust av biologisk mångfald osv.

Men det finns en enorm optimism, vilket är bra för att vara kreativ och nytänkande. Och den skapar fantasier som tillskrivs ett värde som om de redan var i det närmaste realiserade. ”Om vi kan lösa det här problemet som verkade olösbart för tio år sedan så kan vi nog i framtiden lösa de problem som verkar svårlösta eller tom omöjliga idag!”.

Var finns realismen?

Bara för att man kan lösa en del problem som förefallit svåra så betyder inte det att man kan lösa alla problem som förefaller svåra. Den euforiska optimismen kring exponentiell tillväxt har förblindat folk så att de inte ser hur naivt resonemanget är.

För ett par år sedan så mötte jag en investerare på en större affärsbank. Han frågade mig med vilken hastighet miljöproblemen växte. Jag svarade att det var lite svårt att definiera hur man skulle mäta, men ta tex halten koldioxid i luften ökar med 0,5-1% per år. ”Men det är ju inte så mycket”, svarade investeraren. ”Om vi kan ordna en avkastning på investerat kapital som överstiger det så är det ju fortfarande smartare att investera pengarna i tex oljeindustrin än att försöka minska utsläppen idag. Om pengarna växer snabbare än problemen så har vi ju mer resurser i morgon att lösa problemen.”.

Var skall man börja resonera med en sån som argumenterar på det sättet? Och dessutom var det en person med makt och inflytande såväl över kapital, som över andra människor med resurser som litade på honom.

Så jag avslutar med berättelsen om riskornen på schackbrädet. Schackspelets uppfinnare visar landets härskare hur man spelar schack. Denne imponeras och som ersättning för spelet skall uppfinnaren få mängden ris som det blir om man lägger ett riskorn på schackbrädets första ruta, två på den andra, sedan fyra på ruta tre osv. Det låter ju fjuttigt, men den totala mängden, när man kommit till ruta 64, är många gånger större än världens totala risproduktion.

Det finns flera varianter på detta, ofta med ersättning till hantverkare som bas. Ersättningen ökar, ofta med en faktor två per dag. Och överraskande snart är köparen bakrutt och säljaren omättligt rik.

Insikten är att man skall vara försiktigt med exponenter. Linjär tillväxt ackumulerar också resurser, men systemet skenar inte på samma sätt som med exponentiell tillväxt.

Oändligt finns inte på en ändlig planet. Någon gång slår systemet i taket. Faran med exponentiell tillväxt, förutom det som nämnts ovan, är att den ser så beskedlig ut i början, men snart skenar den. Och ju högre hastighet man har när man slår i taket, desto besvärligare blir fallet.

Om problemet bara vore en saga om en fiktiv betalning av ett brädspel så vore det väl okay, men nu är det mycket mer än så som står på spel.

Exponentiell tillväxt löser inte valfritt problem.

Exponentiell tillväxt är däremot orsaken till många problem. Man bör därför våga tänka tanken att en del av lösningen är att ta bort det exponentiella från tillväxten.

/Martin