Martin Hedberg
Med tromberna som drabbade Norrbotten och Västerbotten förra i veckan färskt mediaminne så flaggades det igår för att nya tromber skulle kunna bildas i det instabila vädret som kommer med gårdagens och dagens regnskurar.
Har sannolikheten ökat eller minskat? Eftersom det bevisligen redan har hänt, det som inte var sannolikt att hända, så känns det rätt tryggt att varna för att det kan hända iden. Men hade någon varnat för att det skulle hända innan det hade hänt så hade denne nog blivit kallad alarmist eller något liknande.
Vi människor är konservativa. Vi har ofta som första antagande att saker skall vara som de är eller fortsätta i samma riktning som de hade nyss. Översatt till mekanik motsvarar detta Newtons första lag: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen.
Det är inget tokigt antagande. Det fungerar i många fall hyfsat. Problemet är bara att antagandet inte är fullt tillämpart annat än i mekaniska, avgränsade system.
Vare sig vädret, klimatsystemet, ekosystemen eller samhället är något avgränsat mekaniskt system. De påverkas av såväl krafter inom sig som av krafter utifrån. Dessa är alla komplexa, återkopplade system som innefattar såväl slump som lärande, utslagning och förmåga att omorganisera sig själva.
Vi vill gärna att vår omgivning skall förändras gradvis, att den skall vara förutsägbar och att den skall vara reversibel, dvs att man kan backa, ”göra om och göra rätt” om något blir som man inte vill. Men sådan är inte vår omgivning.
Det är troligen först när något väl har hänt som vi människor verkligen förstår att det kan hända. Innan dess är det bara en sannolikhet. Vare sig sannolikheten är 1 eller 99%.
Det märkliga är att vi gärna köper lotter, trots att sannolikheten att vi skall vinna är liten och trots att de samlade vinsterna som utbetalas är mindre än summan av det som satsats.
Å andra sidan har vi en försvarsmakt och vi betalar försäkringspremier för risker kopplade till inbrott, bilolyckor, tandskador, stöld mm. Vi kan uppenbarligen hantera risker, både gemensamma och individuella. Vi har byggt och använder system som såväl skyddar oss mot skador, som ersätter oss för konsekvenser.
Men när det gäller gemensamma hot i vår omgivning, t ex relaterade till förändringar i tillgång till naturresurser, ekosystemtjänster, klimat mm, då haltar det. Hoten är stora sannolikheterna för att de skall inträffa likaså. Och ändå så är vi, hittills, oförmögna att förändra vårt beteende i en riktning som minskar såväl hoten som sannolikheterna för att de skall inträffa. Jorå, i det lilla så sker det framsteg, men den aggregerade, sammanlagda, situationen förvärras.
Det sker katastrofer relaterade till såväl klimat som ekosystem redan idag. Just nu är det uppenbart, dels för de som drabbas, dels genom forskarrapporter. Men fram till dess det är uppenbart för var och en av oss så skall man väl inte förvänta sig annat än att Newtons första lag gäller. I alla fall för samhället: Vi lullar på i likformig rörelse till dess någon yttre kraft verkar oss.
Forskarrapporternas kapacitet att vara en kraft som verkar på våra sinnen genom att ge människan insikter verkar hittills har varit begränsad till ett fåtal.
Det är bara att hoppas att kritiska tröskeleffekter inträffar snabbare i samhället än i naturen. Just nu ser det dock illa ut, vi människor behöver nämligen ha en hel del framförhållning för att kunna ställa om. För att det skall fungera så måste vi kunna agera på sannolikheter. För när sannolikheten har blivit 1, dvs när det väl har inträffat, då är det för sent att undvika den situationen. Och ett par situationer till. Det senare på grund av det enorma momentum som finns i naturen och den komplexitet som präglar dess utveckling.
Naturen är varken snäll eller rättvis mot oss. Den ÄR. Och det bästa vi kan göra är att försöka förstå var den är och förhålla oss till det. För vår egen skull. Because we’re worth it. 😉
/Martin
